Rosenstraße 27 februari 1943.
”Nej låt dig inte förbittras, i denna bittra tid” (Wolf Biermann: Uppmuntran)
På eftermiddagen lördagen den 27 februari 1943, på dagen för åttioett år sedan, dök plötsligt kvinnor upp utanför den judiska församlingens hus på Rosenstraße mitt i Berlin.
För att demonstrerande protestera mot att Goebbels planerade att tvångsförflytta deras judiska, äkta män.
Dessförinnan hade dessa nämligen varit förskonade från nazisternas systematiska mördande. På grund av giftermål med ”ariska” kvinnor. Därmed undantagna den proklamerade förintelsen av judar.
När hustrurna fick kännedom om planen hämtade de mod och samlades för att protestera. En manifestation som varje dag pågick ända till den 6 mars. Till slut var det tusentals kvinnor som deltog. Skanderande ”mördare! mördare”!
Och de lyckades stoppa deportationen. Trots hot från SS-vakterna om att bli skjutna. Goebbels vågade inget annat. Riskerade martyrskap och att protesterna skulle sprida sig i Tyskland. Tredje riket var försvagat efter det förkrossande nederlaget i Stalingrad.
Männen som temporärt inhysts i judiska församlingens hus på Rosenstraße räddades av sina modiga hustrur från godstågstransport till dödslägren österut.
Joseph Goebbels avfärdade Rosenstraße som ”ein unangenehmes Intermezzo”. Det måste dock ha smärtat propagandaministern, denna nesa. Deportationen var tänkt att ingå i utrotande av de sista judarna i Berlin. En födelsedagspresent till Führern, som fyllde år i april.
Den frustrerande föreställningen om att inget motstånd förekom i Tredje riket, att alla heilade och blint underkastade sig Führern, stämmer således knappast. Inte endast 20 juli-attentatet 1944 mot Hitler, nära ögat att det lyckades, förtjänar att bokföras på motståndets sida.
Alla de grupper, bestående av modiga män och kvinnor som med risk för eget liv utövade aktivt motstånd under diktaturen, måste hedras. Herberts Baums grupp, Röda Kapellet, Vita Rosen och andra. Och så då de ”vanliga” kvinnorna på Rosenstraße.
Det inger hopp att skriva och jag borde börja varje dag med att uppfordrande göra det: Motstånd är alltid möjligt! Stryka under ”alltid” med tjocka streck. När vankelmodet smyger sig på. Inte minst efter att det nu är klart med Sveriges Nato-anslutning.
”Vi låter oss ej tystas, i denna tysta tid.” Lyssna på Biermann! Se Margarethe von Trottas film om kvinnorna på Rosenstraße! Motgift.
FOTNOT Joseph Goebbels: Tagebücher 1945: die letzten Aufzeichnungen (på svenska 1979), Nathan Stoltzfus: Resistance of the Heart: Intermarriage and the Rosenstrasse Protest in Nazi Germany (1996)
Hej Lasse E!
För amatörgitarristen kommer här Tysk text och Ackord.
Här kommer svensk text:
Här kommer den fantastiske gitarristen och kompositören Wolf Biermann.
Nazisterna var faktiskt mycket känsliga för vad folket tyckte och ofta sträckte man upp ett blött finger och kände efter. Det var bara det att få tog sig för att protestera. Ett litet udda exempel var nakenbad, väl rotat i t ex München, Berlin, Sylt m flera. De pryda nazisterna ville förbjuda men anade sig till protester. Så lösningen blev ett nazistiskt nakenbadarförbund, var man bara medlem där så gick det bra att näcka. Ett annat exempel som finns kvar var den väl rotade prostitutionen i sjömansstaden Hamburg. Lösningen där blev den lilla Herbertstrasse med plank i ändarna och skyltar med förbud för kvinnor och ungdom under 18 år.
Tommy, tack!
Biermann låstes ut från DDR, berövades sitt medborgarskap. Som kuriosa kan nämnas att han var vän med Margot Honecker. Huruvida den vänskapen bestod efter utlåsningen är mig obekant.
Hej Lasse E!
Har ett minne som är svårt att glömma från 1976. Då gick jag på YF-linjen på Ljungskile Folkhögskola, läraren Jan Hallin hade upptäckt att det fanns en hel del Fritidsledare som saknade teoretisk utbildning därför namnet Yrkesverksamma Fritidsledare.
Vi elever ville åka på studieresa till DDR p g a att nästan alla i elevgruppen var eller varit aktiva i Idrottsrörelsen. På 1970-talet var ju DDR en världsnation inom idrotten som det senare skulle visa sig byggde på doping.
Under ett studiebesök i Rostock fick vi en föreläsning av en politiker som representerade Rostock nationellt. Han pratade om hur man fostrade ungdomen, vi befann oss på en Fritidsgård, i antifascism. Till slut tröttnade jag på allt prat om statens styrka och frågade varför denna starka stat var så rädd för en visdiktare vid namn Wolf Biermann. I Sverige hade vid samma tid en massa visdiktare som kritiserade våra politiker och Statsministrar.
Själv kan jag ingen tyska men kan hjälpligt följa med när jag ser på tysk film. Så läraren fick ställa frågan. Blev helt tyst och DDR-politikern satte blicken i mig och läraren sa att frågan var känslig.
När jag kom hem kunde man läsa i svensk press att Wolf Biermann hade fråntagits sitt medborgarskap under en turné, inbjuden av Västtyska Metallarbetarförbundet. Så min fråga kom högst olämpligt när politikerna i DDR satt och diskuterade åtgärder mot WB.
Senare besökte jag DDR både 1977 och 1981 båda
som studieresor.
Hej, Tommy!
Tack för den talande anekdoten. När DDR försvann, övervintrade gamla SED:are (det statsbärande partiet I DDR) i die Linke. Många från DDR kända namn. Aversionen gentemot Biermann övervintrade också hos ”realsocialisterna”. Jag ser framför mig när trubaduren framträder i förbundsdagen i Berlin och de forna SED:arna bläddrar i papper, pratar med varandra, uppträder fullkomligt respektlöst, visar sin avsky för BIermann, bland dem Gregor Gysi som tydligen snabbt betraktades som ”rumsren” i det återförenade Tyskland. Liksom siste regeringschefen Egon Krenz.
Lennart P!
Dubbelmoral och hyckleri utmärkande drag hos den nazistiska regimen. Hjälper för närvarande till med översättningen av en tysk jurabok, som noggrant dokumenterar hur nazister efter krigsslutet ”motiverade” sitt agerande, sina förbrytelser, när de ställts inför rätta. Dubbelmoral och hyckleri spelade en framträdande roll när bestialiska dåd skulle ”rättfärdigas”.
Hej Lasse E!
Som amatörgitarrist-och sångare så upptäckte jag redan i slutet av 1960-talet Biermann när jag
köpte (Taggtrådsharpan). Mina klasskompisar på YF-linjen visste nog inte vem han var 1976.
En sak som jag blev förvånad över var att det inom SED:s bukett med partier fanns även ett med f d nazister i. Och som jag visade min sambo, när vi gjorde en privat avstickare under studieresan 1981, när man gjorde vaktombyte med höga sparkar i luften som man förknippar med Nazi-Tyskland.
Vem var eller är Gregor Gysi?
Tommy S!
DDR-Gysi, advokat, sammankopplar jag med PDS (Partiet för demokratiska socialister) som bildades efter DDR:s fall. Ett parti som var en arvtagare till SED, det statsbärande partiet i DDR, och där övervintrande SED:are kunde dväljas. Partiet efterträddes av Die Linke, ett V-liknande parti, och har fram till nu varit stort i vad jag kallar Östberlin, det berättar något. ”Realsocialisten” Gysi verkar att utan problem, ett understatement, ha acklimatiserat sig väl i det återförenade, kapitalistiska Tyskland.
Apropå det du nämner om f d nazister i DDR, förtjänar nämnas att en hel sådana dök upp i östra delen av Tyskland efter kriget. En av dem Friedrich Paulus som ledde 6:e armén i Stalingrad. Hitler vägrade honom att kapitulera. Paulus innehade en hög tjänst i DDR, avled där.
DDR hade ett flerpartisystem men lite märkligt uppbyggt. Dominerande och i regeringsställning var SED, det socialistiska enhetspartiet som var en sammanslagning av kommunister och socialdemokrater, utöver det accepterades några småpartier, vad jag minns ett kristdemokratiskt, ett bondeparti och ett liberalt. Men småpartierna var i praktiken chanslösa. För ett partigemensamt partiråd fastställde hur många och vilka kandidater partierna skulle ha. Och utöver partierna tillsatte facket några poster i riksdagen. Att f d nazister var med kan ju förklaras att väldigt många var medlemmar i partiet. Varken Öst- eller Västtyskland skulle ha fungerat utan dessa. Vad som räknades var vilka gärningar man egentligen hade gjort. För, efter Hitlers makttillträde så saknade nazipartiet helt makt och inflytande, det var i princip bara en symbolgärning att gå med i partiet. Tyskland leddes av en enda man och makten fanns sedan i en hierarkisk ordning nedåt med gauleiters o s v. Första offret efter makttillträdet blev alltså partiet, nästa offer blev SA med trogna partikamrater som Ernst Röhm m fl.
Lennart P!
Tack för intressanta påpekanden! Den tegelstenstjocka bok jag just nu efter bästa förmåga hjälper till med att översätta från tyska till svenska är mycket belysande för vad som hände, snarare INTE hände, med nazistiska krigsförbrytare efter andra världskriget i ”denazifieringens” tid. Hur det skiljdes på mord och dråp, preskriptionen som infördes, amnestin, beaktandet av motiv, åtskillnaden mellan gärningsmän och medhjälpare och många andra juridiska spetsfundigheter. Inte undra på att 68-generationen tog som sin uppgift att avslöja övervintrarna och det demokratiska (?) tillståndet i Förbundsrepubliken. Medlen som användes förtjänar förstås diskuteras. Men uppgiften var minst sagt påkallad. När locket skulle läggas på och stanna pålagt.
Lasse och Lennart!
Vi får inte glömma Günther Wallraff och hans böcker
som avslöjade många gamla nazister som hade
ledande poster i Västtyskland.
Efter DDR:s upplösande 1990 åkte jag igenom Tyskland
1992 på väg till Italien. Innan kunde man läsa att en
massa rasistiska brott mot alla invandrare från Afrika m.fl
länder som hade en fristat i DDR.
Tommy!
Gott du påminner om Günther Wallraff! Ja, det som hände efter murens fall var förskräckligt. När östtyskarna, sökandes efter syndabockar (?), attackerade invandrare från Afrika och annorstädes som DDR-regimen under sin tid bjudit in. Wallraff, maskerad, höll själv på att råka illa ut på tåget nära Cottbus i forna DDR. En kvinnlig polis tvingades dra vapen för att avvärja ett överfall på GW, med påmålad mörk hudfärg.