Vi är alla utlämnade åt mer eller mindre ytliga bedömningar om vad som händer just nu i Egypten. Jag gör mig inga illusioner om det rättfärdiga i den ”militära insats” som nu pressats fram mot Egyptens folkvalde – i sin praktik djupt odemokratiske – president, Mohamed Morsi. De som jublar nu kommer förmodligen att tvingas gnissla tänder över utvecklingen igen framöver.
En majoritet av Egyptens befolkning valde faktiskt Mohamed Morsi till sin president den 13 juni 2012. Morsis maktbas är Det Muslimska Brödraskapet (MB), Egyptens överlägset bäst organiserade politiska kraft. De kommer knappast att finna sig i att få sina ledare fängslade och snuvas på makten av militären.
Rapporter idag talar om skottlossning mot Morsilojala demonstranter på flera platser i Egypten. En situation där militären (och Morsioppositionen) står mot MB på gatorna på liknande sätt som innan Mubarak tvingades avgå är under uppsegling.
Den reella makten ligger förstås hos militären, som sedan decennier är hårt knuten till USA. Man kommer på alla vis att försöka motivera det militära ingripandet med att den folkvalde presidenten Morsi och hans regering inte varit demokratisk nog. Och vad som är demokrati bestäms alltid av USA och EU. Det har vi lärt oss. Varken USA eller EU:s ledare använder ordet militärkupp, utan konsekvent försiktigare uttryck. USA-vänlig opposition av annat slag än MB kommer nu att få vind i seglen i Egypten och i övriga Mellanöstern.
En ojämn kamp om egyptiernas själar börjar nu. Antalet döda demonstranter på gatorna kommer att vägas mot det demokratiska underskott som Morsiregeringen representerade. Jämförelsen kommer förstås att bli omöjlig och risken att det kommer att fordras ett fullskaligt gatublodbad för att få lugn i landet – för att kunna genomföra ”kvalitetssäkrad demokrati” – är överhängande.
När Hamas vann det demokratiskt anständiga palestinska valet i januari 2006 kom grus i det USA/Israeliska maskineriet. Man tvingades då intrigera fram en tudelning av det palestinska samhället för att hindra de folkvalda från att få den makt de förtjänat. Situationen då liknar den vi ser i Egypten nu, fast nu i mycket större skala. 80 miljoner människor ska nu splittras för att kunna styras i linje med USA/Israels dagsintressen.
Man kan spekulera om USA/Israel håller på att ta sin hand från MB i Egypten, vilket säkert kommer att betyda att MB i Syrien (och i andra arabländer) också kommer att tappa inflytande.
Men osvuret är bäst. Ett är dock säkert, någon demokrati i betydelsen folkstyre är mycket avlägsen i Egypten och i resten av Mellanöstern.
Tillägg den 6 juli
Du som behärskar arabiska kan ta del av följande klipp:
Intervju med journalisten Mohamed Hassanein Heikal
Mohamed Morsi talar till massorna
Enligt en artikel av Hashim Al-Malki på fib.se visar klippen bland annat den kände journalisten Mohamed Hassanain Heikal som förklarar förhållandet att Egypten i praktiken styrs av två konstitutioner, den egyptiska och den ”federationskonstitution” som antogs efter folkomröstning 1971 i de tre ingående länderna; Libyen, Syrien och Egypten.
I och med att Morsis regering beslutat stödja sina upproriska trosfränder i Syrien och därmed i praktiken formellt bryta förbindelserna med den federala brodernationen Syrien passeras en gräns som ses som ett nationellt säkerhetshot. Man anser att Egypten fortfarande är bunden av denna ”federationskonstitution” och att den är överordnad Egyptens nationella konstitution (ungefär på samma sätt som EU-konstitutionen är överordnad svensk lag). Formellt har den aldrig upphävts. Detta synsätt företräds speciellt av anhängare till Nassers arabnationalism och idéerna om ”arabiska socialism”.
Detta synsätt är enligt Mohamed Hassanain Heikal även militärens. När Morsis regering fattade beslut om att stödja sina trosfränder i det syriska upproret, sågs det som ett formellt brott med federationsbroderlandet Syrien, alltså ett nationellt säkerhetshot. Därmed ansåg sig militären tvingad att ingripa mot Morsi och hans regering.
Lätt inses dock att denna ”legalistiska” syn på saken knappast omfattas av alla. Med ett sönderbombat och Khaddafibefriat Libyen, ett Syrien i upplösning och ett helt nytt Egypten med en ”folkvald” president, äger den där gamla ”federationskonstitutionen” milt uttryckt ringa giltighet. Bäddat för hård strid alltså.
Som sagt, osvuret är bäst. För oss på långt avstånd från livet i Egypten är det svårt att välja sida i denna strid. Militären och ”legalisterna” har en poäng i att det är farligt för hela regionen att stödja de islamistiska upprorsgrupperna och påskynda Syriens sönderfall. Men många har ändå med stor glädje hälsat att man fått välja sin egen president – som militären nu avsatt. Aron Lund skrev i UNT: ”Om man bara finge ett ord för att beskriva Mursis roll i egyptisk politik vore det därför varken ’islamist’ eller ’populist’. Det som skiljer honom mest från föregångarna var snarare att han var civilist.”
Två grundläggande politiska värden står här emot varandra. För båda är uppenbarligen många beredda att dö. Men militären är starkast och kommer inte att tveka. Det har vi sett många gånger.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Egypten, Mohamed Morsi, Muslimska Brödraskapet, Libyen, Syrien, Nasser
Djävulen har slagit till igen! Vad skall dom skylla på denna gången? En demokratiskt vald president störtas med militärens hjälp! USA/Israel sätter dit en ny nickedocka a la alla tidigare, sist Mubarak! Ingen kallar det militärkupp! Varifrån kommer alla revoltörer?
Min ständige antagonist Benny Åsman skrev följande på facebook: ”Det var den sämsta ’analys’ jag sett hittills av 30 juni och följderna. Till att börja med valdes inte Morsi av en ’majoritet av det egyptiska folket’ utan av en majoritet av de som röstade, med andra ord av cirka 25% av den vuxna röstberättigade befolkningen. Sedan dess har han fört en politik som inneburit att MB:s budskap ’islam är lösningen’ tappat all sin attraktion för de tiotals miljoner som tog över gator och torg den 30 juni. Militären genomförde sin kupp för att hindra ’gatans parlament’ från att segra. Att USA skulle ha velat Morsis fall är rena hjärnfoster. De hade hoppats att han skulle kunna stoppa den ’arabiska våren’. Men för dig och andra som redan proklamerat den ’arabiska vintern’ går nog allt detta över era huvuden, vilket din artikel är ett exempel på.”
… varpå jag svarade: ”Alltid lika spännande att läsa dina fördömanden. Alltså, militären har räddat Mursi från folket som inte ens var folkvald? Tur att vi har dig Benny.”
Ett osvikligt tecken att man är på rätt spår är att Benny Åsman tycker tvärt om.
När jag läser Benny Åsmans analys av militärkuppen i Egypten ifrågasätter jag nu också valen i USA. Hur demokratiska är dom? Eller när Hamas vann valet i Palestina!
Egypten har 60 miljoner invånare.
Statsreligionen är islam. 3 miljoner är kristna (kopterna)!
Forntidskulturen är den äldsta väl kända. Från 1880-talet behärskades landet av Storbrittanien!
Självständigt under president Nasser 1956! Efter det nickedockorna Sadat och Mubarak!
Vid 6-dagarskriget ockuperade Israel Sinaihalvön och Syriens Golanhöjder!
Med hänvisning till ovanstående och
västs inblandning i landet är det konstigt att Egyptens folk fortfarande har det så dåligt – en ny president som Morsi blir avsatt av sin egen militär för att han vill förbättra förutsättningarna för landet!
I Algeriet hölls demokratiska val och en muslimsk president skulle tillsättas! Detta passade inte USA/Israel – han störtades som dagens Morsi!
1830 erövrades Algeriet av Frankrike!! OSV OSV!!
Vilken värld lever vi i! Dårarnas paradis!
Ett religionskrig pågår!!
Sveriges röst i världen har tystnat!
Ett medlemskap i NATO innebär att Svenska Insatsstyrkor medverkar!
I väst talas det alltså inte om en kupp. Men det gör man såväl i Istanbul som Tehran. Och i Gulfstaterna inklusive Saudiarabien jublar man.
Går det att se något principiellt i detta?
Förmodligen …
Det är väl helt klart att det var en militärkupp! Om det inte var det så undrar jag vad det var för något och på vad sätt detta skiljer sig från en militärkupp?
Men det kan inte USA säga för då blir man konstitutionellt tvingad att fimpa allt stöd dit och då förlorar den egyptiska militären hela fundamentet för sin maktställning. Nämligen det amerikanska stöd, som allt sedan Sadats dagar ersatt den folkligt revolutionära bas som Nasser etablerade. Och då riskerar hela kuppen (ja, nu var det ju ingen … men i alla fall) att gå åt pipan!
Lätt som en plätt!
Skulle det i så fall kunna vara att Morsis fall inte hade något med motsättningen mellan sunni och shia att göra. Själv tror jag att han föll på att han inte hade tillräckligt hårda nypor. Att ta sig ur det amerikanska strupgreppet kostar på. Åtminstone det kan vi lära oss av Iran.
Det förvånar mig inte att Åsman mer än gärna springer USA:s ärenden när det är en icke-sekulär regering kommer till makten. Så fort någon religiös kommer till makten ser Åsman och hans gelikar rött. Fy fan!
Det formella skälet till kuppen var att statssäkerheten (den egyptiska statens, alltså) hotades när Morsi uttalade starkt stöd för rebellerna i Syrien. Detta eftersom konstitutionen inte ändrats sedan Förenade Arabrepublikens dagar och således det fortfarande finns en nära gemenskap mellan de syriska och egyptiska staterna. Denna riskerar givetvis att brytas om den ena staten börjar stöda insurgentkrafter i den andra staten.
Men bakom dessa formella skäl finns ju realpolitiska skäl, som faktiskt delvis kan sammanfalla med dessa. Det är intressant att fundera lite över hur amerikanska staten funderar, reagerar och agerar just nu!
Helt rätt, DZ! Detta handlar till stor del om Syrien. Det är försvararna av Assadregimens ohämmade terror som bär stor skuld för oroligheterna i Egypten och Syrien. Och Assads beundrarskara i Sverige hejar på. De är skamlösa.
Kristoffer!
Var kommer imperialismen in i ditt senaste (13/7) resonemang? Finns den inte längre?
Kristoffer!
Tror inte att det är ”Assads ohämmade terror som bär stor skuld för oroligheterna i Egypten och Syrien”. Det är nog främst andra drivkrafter. Inte heller förstår jag varför du vill skuldbelägga ”Assads beundrarskara i Sverige” och kalla dem ”skamlösa”. I dagens situation är det svårt att inte ge Assad åtminstone en smula kred för att han försvarar sitt land. Det är hans förb-e plikt faktiskt.
Hej Bo!
Jo, absolut. Västvärlden (och många andra) ville störta den demokratiskt valda regeringen ihop om en regim som lyder order från Vita huset. Där har du det antiimperialistiska perspektivet.
Jo, en aning kred är väl Assad värd, det är ju klart, men vi får inte glömma att han i lika stor utsträckning skyddar sig själv och den existerande syriska staten som han beskyddar den syriska nationen (om den nu finns, vi talar ju inte i ett enda fall om ”nationalstater” i mellanöstern, det närmaste är väl den lätt perversa stamhegenomin i det s k ”Israel”).
Som läget är nu, alltså. Det kan ju ändras med tiden!
Dennis,
En smula kred alltså. Visst ser nationsbildningar mycket olika ut, men stater erkända av FN har vi oftast utgått ifrån, som jag uppfattat det när det gällt rätten (och kanske även skyldigheten) till självförsvar.
Kristoffer!
Och axeln Iran, Irak, Syrien, Libanon (Hizbollah), vad säger du om den? Är det inte vår uppgift som antiimperialister att ”heja” på den. Och det helt oberoende av vad vi tycker om de ifrågavarande regimerna.
Jag läste ordet ”Gulpa”, som jag tolkade som statskupp i de spanska och katalanska tidningarna i Tarragona när vi var på en enorm semesterresa i somras. Jag har ännu inte hunnit igenom de svenska tidningarna – NSD m fl. Därför är det intressant att läsa Knuts blogg och kommentarerna här.
På bahari.blogg.se kan du läsa 3 artiklar som skrevs under juni-juli i år med en del information om skeendet i Egypten och om den pågående mörkläggningen/förvrängningen av fakta som bedrivs från Al Jazira & Co.
1. Den egyptiska revolutionens nittonde dag
2. Dags att lära sig hur man stavar till ordet Frihet på egyptiska
3. Kungen är naken men kyrkklockorna och moskéernas böneutrop ljöd på samma gång för första gången i Egypten
_________
Tillägg 2013-08-16
Länkarna leder av någon anledning bara till en sida som säger att ”Bloggen är borttagen”. Detta har hänt de senaste dagarna. /KL
Tack Hesham! Jag läser med förundran och återkommer.