Musik & folk

När det gäller musik är jag allätare. Fast inte på det sättet att jag uppskattar all slags musik lika mycket. (Vem gör det?)  Musik är också – som vi alla vet – starkt kulturellt bunden. Det dröjer ett bra tag innan man som svensk förmår uppskatta en kinesisk opera lika mycket som en opera av till exempel Mozart eller Verdi. De senare talar i stort sett direkt till oss här och nu utan föregående förklaringar. En kinesisk opera kräver i allmänhet att vi förberedelser oss mera. 

Att kulturella barriärer existerar är inte konstigare än att det finns språkliga barriärer. (Något vi påminns om varje gång vi beger oss utomlands.) Enligt min åsikt bör man varken förneka eller överdriva sådana kulturellt betingade skillnader.
På senare tid har jag lyssnat en hel del på vad som kan kallas ”populär musik för folket”; musik som ligger ganska nära sådana populära musikformer som schlager- och popmusik utan att riktigt vara det. ”Dansbandsmusik” brukar vi kalla det i Sverige. Ibland når sådan musik hög konstnivå. Vem kan lyssna till Christer Sjögrens ”I mitt eget blue Hawaii” (musik & text av Rose-Marie Stråhle) utan att känna att det spritter i benen?

Efter denna svenska öppning vänder jag mig nu mot Centraleuropa. Närmare bestämt Schweiz, Österrike och Slovenien.

Schweiz är ett land som alla svenskar gillar. Visserligen är den tyska som talas där allt annat än lätt för en som gått ut i världen med svensk gymnasietyska i bagaget. (En god vän från Tyskland, vilken arbetade som professor i Basel, berättade att han efter flera års arbete på universitetets kemiinstitution fortfarande hade svårt att förstå sina schweiziska kollegor. Jag antar att de helst kommunicerade på engelska.) Men i Schweiz är det som sagt lätt att trivas. Håller man en föreläsning där, vilket jag gjorde en gång, visar studenterna sin uppskattning inte genom att artigt applådera på slutet utan genom att dunka eftertryckligt i bänkarna. Bom-bom-bom. Sånt är kul!

Nåväl, schweizisk populärmusik med folklig ton – vad kan det vara? Här ett exempel. Den lilla familjeorkestern Oesch’s die Dritten, där dritten torde syfta på att de representerar den tredje generationen av musiker i familjen. I USA kan man kanske jämföra med den berömda Carter-familjen från Virginia, som under flera decennier på 1900-talet sjöng och spelade bluegrassmusik. (Den sista sjungande medlemmen av denna familj var kanske June Carter  (1929–2003), som var gift med Johnny Cash.) 

Oesch’s die Dritten består av pappa (som spelar en mindre dragharmonika), mamma (vokalist), två söner av vilka den ena kompar på gitarr och den andra är basist. Ytterligare en man spelar på ett större dragspel, men han tillhör så att säga inte kärnfamiljen. Man behöver dock inte lyssna särskilt länge för att inse att huvudpersonen i denna familjeensemble är dottern. Hon heter Melanie Oesch och är den som både genom sin utmärkta röst och personliga utstrålning lyfter sextetten från ett kompetent band att lyssna till en lördagskväll på den lokala bykrogen till nationell underhållningsnivå: 

Än mer, när hon kommer in på sin specialitet – joddlandet – inser man att vi har att göra med en världsartist:

Det är något rörande med den sammanhållning denna musicerande familj visar upp, trots att det väl måste ha gått ett antal år sedan man levde tillsammans. Oesch’s die Dritten engageras numera även utanför hemlandet. 

Tysk schlager- och underhållningsmusik har inte alltid varit njutbar. Den har ofta varit ansträngt hurtfrisk och samtidigt ”perfektionistisk” på ett störande okänsligt sätt. Om detta är inte mycket att orda. På något sätt hänger det samman med att tyskarna aldrig riktigt vetat vilka de är och därför tvingas att kamouflera den inre tomheten – avsaknaden av en verklig nationell identitet – med grälla färger och höga krigstjut. (Detta ska inte tolkas så att jag tycker illa om tyskar i allmänhet. Tvärtom, de är på många sätt beundransvärda! Tysklands tragedi är dess historia, som de alltjämt brottas med. 1848, när de flesta europeiska folk erövrade en nationell identitet, misslyckades tyskarna med detta.)

Men om i Tyskland allt på något sätt är extremt gäller detta inte för Österrike, som är ett mer normalt land. (I likhet med Schweiz påminner det på många sätt om vårt eget.) Där finns de två sjungande systrarna Sigrid och Marina Hutterer från Gmunden i Saltzkammergut. Deras sångkonst ligger ofta nära det banalt schlagerbetonade, men å andra sidan sjunger de mycket bra och konstnärligt disciplinerat. Själv finner jag deras ”Schwarze Madonna” (Svart madonna) både vacker och gripande.

Om jag hade varit kristen i verklig mening – inte endast i kulturell mening genom att tillhöra den kristna kulturkretsen – skulle jag nog ha valt katolicismen framför protestantismen. Just katolikernas betonande av Madonna-kulten tilltalar mig starkt. Den ”svarta madonnan” hänger samman med att Jesu moder och jesusbarnet ibland har avbildats som svarta.

En berömd sådan avbildning finns i Gnadenkapelle (ung. Barmhärtighetskapellet) i staden Altötting i Bayern.

Schwarze Madonna von Altötting 
(Text:  Oswald Sattler) 

Einen Ort weiß ich auf Erden 
Dorthin pilgert jeder gern 
Da erwartet, reich an Güte, 
Uns die Mutter unseres Herrn 
Ist dein Antlitz auch bewundert 
Deine Augen blicken mild 
Sieh, wir schauen voll vertrauen 
Auf Dein Bild 

[Refräng 1] 
Madonna, schwarze Madonna 
Nimm liebreich uns an der Hand 
Madonna, schwarze Madonna 
Schütz Kirche und Vaterland 
Bei der Mutter findet Ruhe 
Unser sorgenschweres Herz 
Du bewahrst uns vor dem Bösen 
Du machst leichter jeden Schmerz 
Ist dein Antlitz auch bewundert 
Deine Augen blicken mild 
Sieh, wir schauen voll vertrauen 
Auf Dein Bild
[Refräng 2] 
Oft hat sich Dir in Bedrängnis 
Unser Volk und Land geweiht 
Hilf, oh Mutter, schenk uns Frieden 
In den Nöten dieser Zeit 

Till sist ett exempel från Slovenien. När jag tänker efter slår det mig att man sällan hör talas om det landet, trots att det sedan 2004 är medlem i både EU och Nato och har euron som valuta. Slovenien är dock rätt litet, bara 2 miljoner invånare  (Wikipedia). 

Kanske är Slovenien ett exempel på talesättet att ”hälsan tiger still”? Låt oss hoppas det. Själv skulle jag gärna resa dit någon gång för att bekanta mig med det – av allt att döma – vackra landet och dess kultur, som tycks präglas av en slags sedernas renhet.

Den vackra blonda sångerskan-dragspelerskan på dessa klipp heter Vlasta Mudríková: