VI SKRATTADE, EHURU inte lika gott, när universitet i Upsala annonserade efter en universitetsdirektör. Vad var det för tok? En UNIVERSITETSDIREKTÖR! På ett anrikt universitet? Men skrattet fastnade liksom i halsen.
Det var som om vi, bärare av den klassiska universitetsidén, misstänksamt anade att det rörde sig om ett allvarligt sjukdomstecken. En organisationstumör som när den väl fått fäste skulle komma att metastasera, äta på kärnverksamheten.
Och, jo då, det skulle komma mer av det invasiva slaget. Porten hade öppnats. Inte bara till Alma mater.
Så småningom hamnade jag på Högskolan i Gävle. Och se där, nu skulle det lekas privatföretag, New Public Management styrande ideologiskt otyg.
De som förr alltid hetat prefekter, närmast en värnpliktstjänstgöring som ingen eftersträvade, döptes plötsligt om till avdelningschefer. En linjeorganisation installerades, chef staplades på chef, en tungrodd hierarkisk verksamhet sjösattes. Och inte saknades det chefskandidater!
Självstyrande professionella avväpnades och förväntades ställa om sig till lojala medarbetare. Kritiskt tänkande fördömdes. Lönesättningen blev personlig, godtycklig, omotiverat stora individuella löneskillnader inom samma yrkeskategori.
En kostym föga passande en kunskapsintensiv högskoleorganisation – där den vägledande principen skall vara primus inter pares – hängdes på.
Som ordförande inom SACO måste jag i enlighet med Tutan – den tandlösa medbestämmandelagen – vara med och anställa HR-specialister som arbetade, inte på en personalavdelning utan HR-avdelning, underställda inte en personalchef utan en HR-chef.
Med ny titulatur kraftigt höjda löner. Allt annat oförändrat.
Häromdagen noterade jag att högskolan har en processledare på lönelistan. Personen ifråga utbildningsmässigt långt under dem han skall PROCESSLEDA, vad i hela skogen det nu är.
En kompetensstrateg finns hos Region Gävleborg. I länet med landets högsta arbetslöshet. Han har mycket att stå i med andra ord. Vad han mer exakt gör, vad hans ”kompetensstrategi” går ut på, det har jag inte en susning om. Det framgick inte av god dag yxskaft-intervjun jag tog del av med honom.
Kommunikatörer flockas i ett stort antal på Kommunikationsavdelningen hos Gävle kommun. Vad de mer exakt sysslar med, vad de ”kommunicerar”, har jag ingen insyn i.
En tidigare kollega till mig har titeln landsbygdsutvecklare. På Facebook lägger han återkommande ut sköna landskapsvyer som är rena semesterbilderna. Verkar vara ett drömjobb han fixat. Kanske lockar fotona turister, därmed ”landsbygdsutveckling”?
Massinvandringen har fött projekttjänster som luktar hitta-på lång väg. Man kan bara imponeras av påhittigheten.
Skattepengar används, dina och mina. När utvärderas vad de går till? Aldrig? Det bara rullar på. Vad skapas för mervärde av alla dessa anställda med besynnerliga titlar? Det vet varken du eller jag som ofrivilligt pröjsar baletten.
Valår, valfläsk serveras i rikliga portioner. ”Pensionerna höjs – hur mycket FÅR du?” frågas det i klickjagande blaskor. Som om det vore ett bidrag att tacka nådigt för, inte intjänade pengar man har rätt till.
Och om vi ställer den genomsnittliga pensionen mot vad riksdagspolitikena i gemen kvitterar ut varje månad? Som ett mått på, ja – någonting.
”Jag tror jag får hjärnblödning”, som man sa i Sandviken. När tillvaron blev alltför tokig. Myglaren – det var bara början på ett sig utbredande tok.
F d hemkommunen Österåker, som gärna tar NPM till nya höjder, har bl a begåvats med tillskottet ”Framtidsaccelerator”. Kan innebära vad som helst, men ju alltid förklaras/försvaras med att ingen väl motsätter sig utveckling!
Där är en skola en ”Produktionsenhet” och föräldrar ”Kunder”. Förmodligen anses det högsta värdet på ”Varan” vara dess ”skolpeng”.
Men å andra sidan har ju dessa uppfinningsrika namnbyten på offentliga tjänster inneburit många positiva skutt uppåt i lönetrappan. Möjligen kan det berika oss alla innovativt och kreativt.
President Eisenhower varnade i sitt avskedstal 1961 för det militärindustriella komplexet som riskerade att påverka allt. I dag är det nog läge att varna för det migrationsindustriella komplexet och andra sysslor och nomenklaturer och titlar som huserar i offentlighetens tärande delar.
(Dags för en ny Röda rummet)
Till alla dessa nya begrepp och titlar kan läggas ”Värdegrund”. Denna amorfa blobb styr hela Sverige, med ”den nya” Socialdemokratin i spetsen. Med värdegrundsblobben skall skolornas inre arbete styras, hindras SD från att hålla föredrag i folkets hus i Alvesta, hindras SD-politiker att få positioner i LO, vägrar C alla kontakter med SD, skall polisen få bättre kontakter med allmänheten, för att nu se till det inrikespolitiska.
Men utrikesminister Ann Linde använder även värdegrundsblobben i Sveriges utrikespolitik när hon menar sig vara förhindrad att ta ryska synpunkter kring europeiska säkerhetsfrågor på allvar. EU har nämligen också en värdegrundsblobb (förmodligen släkt med den svenska) och den anser hon sig böra följa.
Drygt tre minuter in i den här presskonferensen diskuterar Magdalena Andersson om möjligheten att få igenom olika förslag som minoritetsregering. Hon kallar dessa förslag för ”produkter”, som något som är till salu. Ett märkligt sätt att uttrycka sig.
Bäste Gunnar A!
Det är alls inte märkligt. Du som jag måste känna till Groucho Marx´ berömda uttalande ”Detta är mina principer, passar inte de så har jag andra”.
Om jag inte missminner mig så sade M A i höstas nästan rent ut att hon var beredd att arbeta med även ”motpartens” budget. Så jag utgår ifrån att hon ser sig som en försäljare, hon uppträder i varje fall som en sådan.
En duktig försäljare skall kunna sälja både möjliga och omöjliga produkter, billiga såväl som dyra. Som läget nu är, även i Sverige, kommer vi att utsättas för höjda priser på många produkter inte bara drivmedel och el. Jag såg nyss en genomgång av de nuvarande prisökningarna på råvaror för konstgödselframställning. Inte bara det dyrare köttet utan även basråvaror som bröd kommer som ett resultat av detta att bli kännbart dyrare.
Jan Myrdals ”Myglaren” (1965), följd av ”Hjälparen” (1967) var i sanning profetiska filmer. Han såg såväl den samtida som framtida utvecklingen av hur karriärförädling går till. Se t ex Romanen ”Karriär” (1975), för att inte tala om Göran Perssons parabel från SSU till Swedbank 50 år senare. Synd att JM aldrig skrev om den karriären, såvitt jag vet. Vilket dock Jan Guillou gjort.
Inom akademin minskar helt riktigt frihetsgraderna. Fri forskning är sedan decennier allt mer illa tåld. Något min far Carl Olof varnade för redan i 1963 års Forskarutredning. Sedan kom UKAS 1968 med sin betoning på ”avnämarintressen” och begynnande strömlinje-stöpning av akademiska utbildningsvägar. Ett sluttande plan som med tiden lutar allt mer brant. Nu är det ”anställningsbarhet” och ”uppdragsforskning” för det privata näringslivet som gäller. Allt övervakat och administrerat av allt tjockare (och dyrare) lager av nykomponerade byråkrat-befattningshavare. Mälardalens universitets anpassning till privata intressen är väl värd att studera.
Under mina fyra intensiva år på Högskolan på Gotland och École de Management i Bourdaeux gav jag mig Fan på att gå utanför den där trånga lådan. Vilket lyckades hyggligt tack vare 1. egenfinansierade studier, 2. en betydligt större referensram efter många år i FiB/K och som fackligt aktiv på Posten samt ett stort eget bibliotek, 3. Höll inte käften på seminarier, anmälde ofta avvikande mening, artigt i form, stenhårt i sak. Vilket störde somliga professorer (”Du är onödigt påläst!”), 4. inom ekonomiämnet är och förbliver Marx’ kombination av ekonomi, historia och sociologi ett högt föredöme. Något ytterligt få klarar/vågar tillämpa numera. En stor sorg! Förfallet fortsätter…
Bertil C
Nu när jag precis scannat av dina produkter, så inser jag att vevtelefonen måste bytas ut mot en ny i bakelit. Likaså en massa mossiga värderingar. Här finns mycket att fila på.