Titta vad jag hittat i gömmorna: en rättskrivningsbok från 1950-talet (56 eller 57 måste det vara). En dag fick vi lära oss skriva bokstaven Nn, och rita en liten bild till detta:
Lille Björnbrum satt alltså i sin trista skolbänk, plitade bokstäver och ritade en… tja, vad skall vi tro att det föreställer? Du måste väl ändå medge att det var ganska bra ritat!
Jag plockade fram detta med anledning av ett förtvivlat utrop i en artikel av Åsa Linderborg i Aftonlövet: ”Normkritiken satt i tvångströja”. Efter att ha dragit några exempel om hur det går till i Sverige numera, inklusive om någon råkar skriva/säga n(eger) eller något annat olämpligt, kommer slutklämmen:
Frågan är om något annat demokratiskt land har så tydligt politiska krav och förväntningar på kulturen som Sverige. Regeringen har bestämt inriktningen och genom lätt iscensatta drev på sociala medier ser olika intressegrupper till att politiken blir verklighet. Den som vill problematisera saken blir av med anslagen, får sparken, byter bransch, bryter ihop eller sätter på sig självcensurens tvångströja.
Oron – fasan – för den här utvecklingen är inte en höger- eller vänsterfråga. Problemet är mycket så större än så. Det handlar om den konstnärliga friheten, om forskningens oberoende, om statens tilltro till att medborgarna är intelligenta nog att tänka själva. Det handlar om demokrati…
Det ofrånkomliga resultatet är att snart ingen vågar arrangera eller ställa upp på något samtal om kulturen och normkritiken, för det leder bara till allvarligt trubbel. Det är en backlash för det som är helt nödvändigt, nämligen att vi blir bättre på att ifrågasätta sådant som majoritetssamhället tar för givet.
När glider ’normkritik’ över till G som i ’galenskap’, till en pissängslig övervakning av sig själv och hysteriska (eller kanske iskallt beräknande) angrepp på andra som inte stämmer med ’normen’?
N som i ’neger’ var det alltså i min gamla skolbok. Inte n som i ’n-ordet’. Och jag gör ingen avbön, jag pudlar inte, jag skiter i eventuella drev. Däremot kan jag tänka mig att fixa en ny laddning … (se här!). Ö illustrerade jag för övrigt med en ödla som var grön, och H med en brun hare. Ödlor och harar med andra färger kan ju protestera!
Det här var bara vad man kunde förvänta sig när den statliga åsiktsstyrningsinstitutionen Forum för levande historia satte igång. Men frågan är om det började ännu tidigare? Vad säger läsekretsen?
Gamle Myrdal har också utdelat en tung snyting i samma ämne.
Jag har i ett blogginlägg slutit mig till att borgerligheten nu liksom på 1800-talet är pryd. Det är värre att säga skitjobb än att det finns skitjobb. Det är värre att säga att en förort är dålig än att den är dålig. Jag har också en teori om varför.
Svar på frågan från Jan W om ”det började ännu tidigare” kan vara debatten om kvinnliga präster för 50-60 år sedan. Motståndarna fick epitetet ”kvinnohatare” kastade i ansiktet, och det drabbade även socialt ganska radikala personer som nog inte var några ”hatare”. De bara följde det som var kyrkans traditionella position, byggt på diverse källskrifter av hög auktoritet. Man kan ju undra om inte mycket av hatet i själva verket kom från de som förespråkade kvinnliga präster.
Jan W!
Apropå normkritik och identitetspolitik hittade jag just något lustigt.
Jag läste Björn Ns text, klickade fram Linderborgs ”förtvivlade utrop” och klickade sedan fram repliken på Linderborgs utrop från en figur, en ”jurist och konstvetare”, som kände sig personligen utpekad av Linderborg och som följaktligen fann sig vara ett offer för rasistisk förföljelse…
Det var när jag sökte orientera mig lite om den här figuren och hans omgivning som jag hittade följande:
”Än idag är Afrikansvenskar/Afrosvenskar den grupp i vårt samhälle som upplever mest hatbrott och diskriminering. Detsamma gäller för muslimer, romer, judar, samer och många andra minoritetsgrupper.”
Är det inte obetalbart? Vem är det mest synd om? Jo, alla… För jag gör mig kanske skyldig till rasism mot någon om jag framhåller någon framför de andra…
Skulle vara intressant att höra din teori om de här sakerna.
Jag har ingen. Vet inte om det går att ha någon. I alla fall inte utan forskning.
Klart är i alla fall att det finns en massa folk som är minst sagt superkänsliga för vad andra tycker. Vad dom gör tycks vara mindre viktigt. I alla fall väcker det mycket mindre uppseende.
Och som jag föreslår på bloggkommentaren jag länkar till ovan kanske det har att göra med att ingen ansvarig längre har makt att göra något. Allt bestäms av ”marknaden” d v s New Yorks och Londons finansmarknader. Det enda som återstår då är att uppröras över vad folk säger.
Annars måste man ju, ve och fasa, vara tvungen att dra igång en rörelse mot marknadsdiktaturen. Vilket är mycket svårare än att förfasa sig över ord.
Inte minst kräver det att småidentiteterna slår sig ihop och bildar något stort. Och det kan ju kännas otryggt.
Det som komplicerar den svart-vita bilden är att också invandrare har fördomar om varandra som ofta är starkare och mer svårbotade än de som icke-invandrare (eller vad man ska kalla det som en del kallar ”etn…. sv….kar) har.
Dessutom händer det (understundom) att en representant för en utsatt grupp använder sin tillhörighet som vapen när han eller hon i en fråga inte får som han eller hon vill.
Förlåt, Jan W! Jag halkade visst snett där. Jag tyckte du sa att du hade en teori. Men den teorin gällde visst inte id-politiken i allmänhet utan en tendens i tiden att hellre prata än handla.
Jag tror delvis som du: Ett skäl till att tyngdpunkten förskjutits från beslut till prat är nog att makten har flyttats, för svensk del från det Nils Bejerot kallade ”folkstyret” i föredraget som Knut lade ut härförleden till bankerna och bankernas styrelserum.
Banker i London och New York? Den är jag med på. Det är i hög grad min uppfattning. Ett angloamerikanskt imperium styrt från London och New York (Inte Washington).
Men jag har ytterligare en liten teori om förskjutningen i debattklimatet. Jag tror att det blir tokigt när folk i medelklassen blir rebelliska och träder in i rollen som Robin Hood och ska företräda någon annan än sig själv. Det blev fel när de tog över i vänsterns vänster på 70-talet. Och det blir fel när de kastar sig över den nya mångfalden av förmodade och stackare: kvinnor, invandrare och ”sexuella minoriteter”. Vad tror du om den teorin?
Den har inte föregåtts av forskning, men lite erfarenheter och frågor ligger det allt bakom…
Jo för all del. Och den tendensen är ju på intet sätt ny, den var en grundläggande del av den evangeliska väckelsen från 1820-talet och framåt, som fokuserade på personlig perfektion. Och som bland annat resulterade i den välgörenhet som Strindberg porträtterade så ilsket, och som August Palm angrep så hårt.
Och välgörenheten är ju också på väg tillbaka. På något sätt verkar de uppträda i par: välgörenhet och liberal marknadsdespotism. Vilket är fullständigt naturligt, när man tänker efter.
Nu handlar ju inte identitetspolitik så mycket om välgörenhet, det är trots allt oftast folk ur olika uppfattade minoriteter som går i bräschen för sitt uppfattade intresse. Även om mediefolk, ivriga som de är att hitta något nytt, gärna kastar sig över och övertolkar. Utan det handlar nog snarare om att verkligheten uppfattas som kaotisk och svår att strukturera i tydliga motsatspar.
Det blir därför svårt att skapa bredare solidariteter. Minns att när arbetarrörelsen skapade sig själv i England i början av 1800-talet (E.P Thompson) så skapades den av folk som tidigare hade sett sig som tillhörande ett otal olika smågrupper och mest slagits mot varandra. Plötsligt fanns emellertid en gemensam fiende, och det blev lättare att skapa en större identitet.
”På något sätt verkar de uppträda i par: välgörenhet och liberal marknadsdespotism.” skriver Jan W. Kan det möjligen bero av vissa grundläggande i hjärnan hårdkodade mänskliga egenskaper, i det här fallet ’empati’? Den iskalla marknaden skapar inte bara rikedomar utan också mänskligt elände, och då känner en del personer att de måste ’göra något’ för att hjälpa drabbade medmänniskor. Och så försöker man hjälpa, även om det ibland blir taffligt eller kanske helt kontraproduktivt.
Tror du verkligen på uppkomsten av ”bredare solidariteter” bland de här rebelliska figurerna i medelklassen, Jan W?
Jag tror inte på det. Och jag hoppas inte på det heller.
”Id-mellisarna” utgör ingen rörelse. Vanligt folk finns helt enkelt inte bland dem. ”Id-mellisarna” klarar på sin höjd att sitta på universitetet och att rida projekt i kultursvängen. Id-mellisarna klarar sig inte, ja, de finns inte utan offentligt stöd. Eller möjligen fem miljarder ur George Soros kassa.
Ja, Mats L, det kan jag faktiskt föreställa mig.
När arbetarrörelsen uppstod i slutet av 1800-talet fanns det faktiskt en hel del medelklassfolk som stödde den. De blev sen allt fler, allteftersom arbetarrörelsen blev starkare.
Medelklassfolk är oftast opportunistiska. De vill inte riskera sin ställning. Men om de tror att de inte gör det kan de bidra med en del nyttigt. I en seriös samhällsomvandling är de helt oundgängliga eftersom de monopoliserar en del kunskap som behövs.
De kan alltså spela en positiv roll – men bara om själva rörelsen är stark nog. Om rörelsen försvagas är det risk att de får hegemonin i den, i kraft av just sina kunskaper, och då kan det gå illa. Som när den en gång så livskraftiga svenska arbetarrörelsen degenererade i ”välfärdsstat” som i sin tur degenererade i det vi har nu.
Dessutom är det, som jag sa ovan, inte bara medelklassfolk som ägnar sig åt inskränkta identitetsrörelser. Mycket, jag skulle vilja säga det mesta, i underklasstödet för SD är identitetsbaserat (dvs inte intressebaserat). Kolla t ex Magnus Marsdal: Fr-koden (handlar visserligen om Norge men ändå).
Björn N!
Jo visst är det så. Men i ett någotsånär vettigt politiskt klimat tar det sig andra former än välgörenhet. Finns det en stark intressebaserad rörelse bland fattigt folk kan man ju skicka pengarna till kampfonden istället för till mat att dela ut.
Det där resonemanget är jag med på, Jan W. Mellisarna är ett tillskott och en resurs i vissa lägen, den saken är klar. Men de tar över, när rörelsen går i nedan. Och då störtar de rörelsen i ytterligare förfall.
Jag är väl själv ett slags mellis. Men numera försöker jag i alla fall inte infiltrera någon rörelse. Jag tänker att mellisen kanske inte måste vara opportunistisk, men att han gärna blir det i den miljö där han växer upp. Man hjälps ju inte åt i medelklassen; man tävlar. Om allt! Man härmar och tävlar. Hela tiden!
Jag tänker att det där tävlandet blir som en andra natur och att man tar det med sig in på arbetsplatser och i rörelser som man ansluter sig till.
Men det blir tokigt.
Redax har i ”Missa inte” lagt in en mycket intressant artikel om liberalism versus fascism av David Brolin i Fria tidningar, som jag varmt rekommenderar.
”Vi gör bäst i att förkasta förställningar om att fascismen utgör ett förräderi mot den liberala ekonomiska läran samt förstå att en politisk riktning (liberalismen) i själva verket kan stödja en annan politisk riktning (fascismen) utan att helhjärtat ideologiskt identifiera sig med denna.”
Den förklarar också varför en gammal klasskamrat, och en gång ledande folkpartist i sin stad, i ett samtal nyligen, på fullt allvar, kunde förespråka att enda sättet att komma till rätta med SD vore att förbjuda dem.
Fredrik Virtanens svar på Linderborgs och andras attack på kulturministerns normkritik är underhållande.