Nyligen träffade jag en vän – låt oss kalla honom Patric eftersom han inte vill figurera offentligt just nu – som skrivit en pjäs om vad han tycker skildrar vår samtid. Han har tagit kontakt med flera teatrar som inte ens besvarat hans förslag, vare sig per mail eller SMS. Det är ändå en välrenommerad dramatiker, tillika poet som publicerat fem diktsamlingar, och fått tre dramer uppföra de senaste åren. Svarslösheten från teatrarna har gjort att han till slut vänt sig till Suzanne Osten som däremot gav respons så gott som omedelbart och blev entusiastisk av att få höra pjäsens titel: Amatör-feministernas afton. Ändå mer upplyftande tyckte hon att det var att hon själv skulle förekomma i andra akten som karaktären Pallas Athena. ”Perfekt”, tyckte hon, eftersom hon haft fantasier om rättvisans gudinna, och säkert velat uppföra ett liknande drama, för att få in mer humor i svensk teater.
Medan Patric flödade framför mig med inspirationens hetta ännu bultande i tinningarna, kunde jag inte låta bli att fråga om jag fick läsa hans drama, och ge respons på det. Det fick jag och blev överraskad av de snärtiga och skruvade replikerna som inleder en vistelse i en Norrtäljelägenhet under midsommar. En man, Johan, skall fira helgen tillsammans med sin särbo och hennes dotter som jobbar på kommunen, ett Taylor Swift-fan med feministiska förtecken.
Så gott som omedelbart börjar en anklagelseakt som gäller omständigheten att den manliga rollen varit i Kambodja, och intervjuat Margret Duras barndomsvänner utanför Kampotprovincen, där hon bodde med sin mor vid havet. Därefter har han skrivit ett reportage om det senaste valet som president Hun Sen vunnit igen. För han anses varit där av andra orsaker, på jakt efter Kambodjanska kvinnor. Två psykologer från Stockholmstrakten dyker upp i lägenheten runt lunchtid; de ser ut som två clownaktiga amatörfreuds, och härmar analytikern både i klädsel och skägg, utan att för den skull bli karikatyrer. De skriver dessutom poesi, och uppträder på krogar med musikbandet Ayatollornas Academy. De är både auktoritära, religiösa och misogyna, men mest psykologiska i den meningen att de ser världshistorien genom psykoanalysens glasögon.
Dottern i dramat blir sjuk, och läggs i en hängmatta i vardagsrummet, där hon börjar vyssjas av psykologerna. De försvinner dock efter lunch, men en återvänder efter att ha påstått sig varit i katolska kyrkan för att hålla en predikan, och för sitt inre sett Jesus slita sig loss från korset, och kommit upp till honom i predikstolen för att strypa honom.
Psykologen klättrar upp på balkongen till lägenheten, och har utsett sig till den helige anden som skall befrukta dottern i hängmattan, så att en ny Messias kan födas. Jesus i kyrkan har hämtats av polis, varit falsk, och Gud är död i våran upplösta tid. Det är dags för en ny frälsare midsommaren 2024, och den nya jungfrun blir en Taylor Swift-fan som sover och har ägglossning. Det blir handgripligheter dem emellan, som slutar med att mamman och Johan som varit på promenad, kommer tillbaka, och får iväg psykologen. I de sista scenerna åker emellertid även Johan ut efter att dottern upptäckt en video på YouTube där han filmat, vad han säger är en kambodjansk Lisbeth Salander som jobbar åt polisen i Sihanoukville. Han påstås ha varit med en hora istället.
I andra akten kommer Suzanne Osten in i sällskap med Johan hon träffat uppe vid busshållplatsen mot Stockholm. Hon är egentligen på väg till Socitetsparken i Norrtälje för att uppträda som Pallas Athena med sina hämndgudinnor, men har blivit fästingbiten och ställt in föreställningen. Hon gör emellertid Johan sällskap tillbaka till lägenheten, piggnar till efter ett vänligt mottagande, och tar på sig Pallas Athena-dräkten därinne istället. Efter att hon gått husesyn dyker den utkastade psykologen upp igen på balkongen, och hävdar att hans inre bilder kan materialiseras med hjälp av hypnos, åker på en örfil av Athenas ”örfilshandskar”, men hinner öppna en avgrund i lägenheten som kallas ”De åsikslösas skog”, en sorts underjord. De två feministerna och Johan följer med härföraren Suzanne ner i underjorden. En statsminister blir en ekorre där som tjattrar ivrigt, en hök som skriar kallas Jimmi medan de går trapporna ner till något som liknar en källare.
Vad som uppenbaras därnere kan inte berättas eftersom det blir att spoila om pjäsen skulle komma upp en dag. Men så mycket kan sägas att Suzanne/Pallas Athena visar upp en skräckbild av vår nutid som samtidigt blir komisk med sin dråpliga svärta i ett nyliberalt tidevarv.
Det sägs att teatern har svårt nu, och kommer att få det ännu värre efter den nya höstbudgeten, där rejäla summor skärs bort, både från studieförbund, och riksteatern som kan förmedla teaterkulturen på landsbygden, för att inte tala om våra fria grupper. Men någon brist på nyskriven dramatik verkar ändå inte finnas, i alla fall inte om man får tro den pjäs jag läst. Den är både välskriven, djup och rolig och samtidigtpolitisk, fast på ett mer försåtligt sätt än på 70-talet. Den kanske därför skulle vara något att muntras upp av för den ekonomiskt haltande teatern Konträr i Stockholm. Den kan bli ett motgift till den nyliberala kulturordning vi lever i med en synnerligen inkompetent kulturminister samtidigt som miljarder går till vår allians Nato.
För det som dröjer sig kvar efter att jag läst Amatör-feministernas afton är att Pallas Athens hämndgudinnor verkar mist sin udd i ”De åsiktslösas skog”.
Det kanske är därför ingen svarar på dramatikern Patrics nya pjäs, i alla fall inte i Stockholm med omnejd.
Någonting har hänt som den amerikanska författaren Joseph Heller skrev för länge sedan. Men frågan är vad? Är det bara pengar och tid det handlar om? Eller går vi allt djupare in i en kulturlöshet i vårt digitala tidevarv med det amerikanska valet framför oss, där den populistiska gaphalsen och lögnaren försöker vinna igen, liksom SD här kommer att göra 2026 med hjälp av trollfabriker, och maktkåta ministrar som ännu sitter i vår regering.
