Något inne i människan bestämmer …

Erik Wijks bok Allt vi här drömma om är inte bara stor och tjock till formatet, utan även tungt vägande till sitt innehåll. Eriks prövande rättvisepatos är storartat och hans noggrannhet, uthållighet och mod imponerande. Jag råkar nämligen känna till hur tung familjetradition i förmögna kretsar formar och styr.

Recensenter har redan höjt detta arbete till skyarna och analyserat stil, genre mm, så där har jag inget att tillföra.

För mig är boken en återresa till min bakgrund. Inte för att min familj (Lundwall – Lindelöf – Emblad) någonsin aspirerat uppe på höjderna bland Broströmmar och Wijkar, men vi fanns tidvis alldeles i närheten av dem som var odiskutabla föredömen i framgång och rikedom.

Att tränga så djupt i den göteborgska överklassmentaliteten är välgörande för oss som tagit oss ur dess omedelbara magnetfält. Trots ambitioner till frigörelse dras vi ändå med och hanterar arvet efter förmåga. Vi påminns om och får våra erfarenheter belysta och beskrivna. Sånt här talar man ju inte om, det finns ju så mycket bitterhet. Allt oförklarligt, fult och förnedrande ska ju till varje pris skylas över och glömmas. Kanske kan också alla de som inte i sin barndom upplevt stämningen i de tungt möblerade salongerna på mjuka äkta mattor i den stora villan i lummig avskildhet bakom tunga järngrindar – genom Eriks Wijks bok – förstå något av de krafter som verkligen är i rörelse, där man förpuppas i penningmaktens avskildhet, relationerna blir konstlade och man förminskas som människa. Jag har nära anhöriga jag knappt kan tala med på grund av ömsesidigt förhårdnad misstro.

En entusiastisk recensent med stor respekt för boken i övrigt förundrade sig dock över varför ingen fattat att Olof var en typisk Asperger-människa. Just detta tycker jag hör till Erik Wijks stora förtjänster, att han inte tvingat in sitt sökande i diagnostänkandets mallar. Däremot finns ett viktigt parti i slutet av boken där han kommer fram till att Olof förmodligen utvecklat en schizoid personlighetsstörning, men att den säkert orsakats av de levnadsbetingelser som omgivit Olof i barn- och ungdomen. Detta är något helt annat än att det skulle ha funnits inne i Olof från början, som man ville ha det till. Diagnostänkande är för övrigt på stark frammarsch i hela samhället igen, inte minst i skolan, vilket starkt påverkar relationerna som utvecklas mellan t ex lärare och elever. Förödande, som jag ser det.

Benägenheten att stöta bort dem som inte ”lyckas” känner jag väl igen. Förklaringarna var då bristande kapacitet (intelligens, begåvning, uthållighet, ambition, koncentration …). I mitt fall var det ”vekhet och brist på uthållighet”.

Alla kan ju inte ha samma anlag, och dina systrar fick väl en superdos – så det blev inte så mycket över till nummer tre! …

… som min pappa skrev till mig i sitt sista brev innan han dog 1970 från sin tillflyktsort i Schweiz. Jag var då 25, men min pappa var långt tidigare reducerad till en formalitet. Var jag stoppat undan alla känslor omkring detta vet jag inte.

Det var alltid fråga om något inom själva människan – aldrig något ansvar på dem runt omkring. Så länge infrastrukturen var ordnad, vilket endast var en fråga om pengar och kontakter, kunde ingen annan än personen själv klandras för bristande framgång. ”Vi har gjort allt för att hjälpa dig, nu måste du bjuda till lite själv också.” Sådan var grundhållningen.

Min mamma fyller 92 om ett par veckor. Jag ska ge henne Erik Wijks bok i födelsedagspresent. Hon bor nu i en HSB-lägenhet mitt i Göteborg med sina käraste saker omkring sig och tar sig runt med sin rullator mellan fiskbussen – ”Dom har så underbara räkor” – Hemköp, fotvården, blomsteraffären, Systemet och BANKEN. Alla tycker om henne och hjälper henne, den fina lilla gamla damen. Vi pratar numera helt öppet om allt. Hon är en outsinlig källa till information och lagar mat till mig när jag hälsar på. Vi tar en drink före maten varje dag.

Jag har förstås grunnat mycket på varför jag blev som jag blev och varför det gick som det gick och varför jag hamnade så långt bort från Särö. I detta sökande var Erik Wijks bok ett äventyr och en källa till förståelse även för varför jag flydde. I augusti kommer jag med en bok på Karneval förlag. [Det blev inte Karneval förlag, utan istället Tintomara och några månader senare KL (2015-04-10)] Den har jag jobbat med i drygt tre år. Från början var den stor och tjock, men har nu krympt till en liten bok om hur jag från denna min relativa isolering mot alla odds hamnade i skolan som lärare och skolledare och varför skolan och jag till slut skildes åt i förtid. Om någon kommer att förstå det jag skriver vågar jag inte ens tänka på. Någon titel finns ännu inte.

Läs vad andra bloggar skriver om: allt vi här drömma om, Erik Wijk, klass, relationer