Uppmärksamma tidningsläsare kunde för en tid sedan inhämta att en kvinna i sextioårsåldern lyckats förbrylla Stockholmspolisen å det vådligaste. Damen ifråga hade nämligen drabbats av femte gradens minnesförlust. Iklädd endast tofflor och matchande klänning blev hon omhändertagen på Bastugatan vid Nya Kyrkogården men hade inte minsta aning om sitt namn eller sin härkomst – inte ens den allra blekaste.
Inte heller kunde hon ange tiden på dygnet, veckodagen, månaden eller rätta årstiden (något som f ö hennes tunna klädsel otvetydigt vittnade om). Hon talade i det närmaste perfekt svenska med endast lättare fransk brytning och var definitivt inte påverkad av droger. Med polisens hjälp transporterades hon per omgående till Södersjukhuset.
Själv läste jag om den besynnerliga kvinnan på sex-sju olika ställen. Med självklar automatik gick mina tankar till Bayern och den sydtyska våren för länge sedan:
Det var närmare bestämt en av de allra sista dagarna i maj 1828, för precis 190 år sedan, som en ung mansperson dök upp från ingenstans mitt på ett av torgen i Nürnberg. I likhet med kvinnan i tofflorna hade ynglingen inget egentligt minne och inget kontrollerbart förflutet. Han tycktes ha kommit direkt från yttre rymden och bemästrade, på sin okända dialekt, inte mer än sju-åtta egendomliga strupljud. Då polisen grep honom bar han illa medfarna stövlar, en urblekt vinterrock och nedslitna pantalonger med otympliga mässingsnitar; en brittisk skinnhatt av 1600-talsmodell gjorde den udda munderingen komplett. I en av grabbens byxfickor hittade man en bit papper med hans fullständiga namn – Kaspar Innocentius Hauser – och officiella födelsedatum: 30 april 1812.
Redan från början framstod nykomlingen som en högst egenartad gestalt, och på nästan ingen tid alls blev han det allmänna samtalsämnet i Nürnberg och dess omgivningar. De första dygnen vägrade han att äta något annat än vildhonung, men i gengäld drack han kopiösa mängder vatten, åtta-tio liter per dag, undantagslöst från hälsobrunnen i Goslar.
Till bilden hörde också att Kaspar Hausers syn- och luktsinnen var sällsynt välutvecklade och spontant påminde om nattdjurens. Slående är att han aldrig tycktes glömma ett ansikte. Hans översinnliga och poetiska sinnesstämning pendlade oavlåtligt mellan illusorisk längtan och förtärande energi, och hans karaktär verkade egendomligt dubbeltydig.
Snart nog blev Kaspar Hauser känd som ”Europas hittebarn”, och intresset för honom växte lavinartat över hela den europeiska kontinenten. Det outgrundliga var att han tycktes sakna ett förflutet. Ingen, allra minst han själv, visste något om hans bakgrund; inga ledtrådar stod att finna.
På hösten 1828 adopterades Kaspar Hauser av Nürnbergs kommunfullmäktige och sattes omedelbart i lära hos professor Georg Daumeer, en herre med ett grundmurat rykte som betrodd vetenskapsman. Från första stund gjorde Daumers adept anmärkningsvärda framsteg. Efter blott någon månad talade han och skrev fullt begriplig tyska och gjorde underfundiga små teckningar.
Men sedan kom olyckorna slag i slag.
Den 7 oktober 1829 bröt sig en maskerad våldsverkare in i Daumiers residens och sårade professorns skyddsling illa med ett slags stickvapen.
Lyckligtvis överlevde den attackerade nidingsdådet men såg sig nu föranlåten att överge Nürnberg av säkerhetsskäl. De kommande fyra åren levde Kaspar H i den närbelägna staden Ansbach, där han blev omhändertagen av en Dr Meyer, som verkade i de undervisningsspår som Georg Daumier redan hade trampat upp. Men läraren och hans adept fann dessvärre aldrig varann, och den sistnämnde längtade konstant tillbaka till sitt Nürnberg. Men därav blev intet.
Den 14 december 1833 mötte Kaspar Hauser sitt öde inne i Slottsparken i Ansbach. Återigen utsattes han för ett mordförsök, på nytt av en förklädd gärningsman, men nu stod det misshandlade offrets liv inte att rädda. Tre dagar senare gick den arme gästen hos verkligheten, endast 21 år gammal, till sina okända fäder. Vid jultiden begravdes han. På hans minnessten finns denna korthuggna inskription:
”Här vilar Caspar Innocentius Hauser, en gång ’Europas hittebarn’. Hans födelse var oförklarlig, hans existens ett mysterium, hans plötsliga död en väl förborgad hemlighet.”
Förutom med sina lärare stod Kaspar H i förbindelse med ytterligare ett par män, som ofta betecknas som hans förmyndare, gynnare och/eller mecenater. En av dessa har tecknat ner följande rader:
”Kaspar Hauser visade en sådan ytterlig brist på ord och tankar, en sådan fullkomlig ovetenhet om de vanligaste ting och företeelser uti den fria naturen, en sådan uppdämd skräck för regler, konventioner och de behov som finns i vår civilisation – allt som allt sådana utomordentligt egendomliga avvikelser i sin sociala, psykiska och fysiska disposition att man i det närmaste känner sig tvingad att tro att han var en invånare från en annan planet, som genom något mirakel förts till vår egen.”
Bakom dessa ord döljer sig ingen mindre än Paul Johann Anselm v. Feuerbach, som var köttslig far till den berömde Ludwig Feuerbach (1804–72). Sina Teser om Feuerbach (1845) skrev den ännu blott 27-årige Karl Marx ner redan tre år före Kommunistiska Manifestet – men de nådde sin publik först 1888 i Friedrich Engels arbete Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut. (Se där en tvättäkta litteraturhistorisk fotnot …).
Gåtan Kaspar Hauser betitlades den kritikerrosade matinéfilm som, år 1974, gick upp på repertoaren i Werner Herzogs regi. Själv misstänker jag att kvinnan i tofflorna, ingen annan, sitter inne med denna gåtas lösning.
