Det kanske mest stilrena fusket – om nu det uttrycket tillåts mig – i svensk tävlingsidrott inträffade på 1940-talet med dalmasen Erik Johansson längst fram i manegen eller snarare i kastsektorn.
Johansson jobbade som mentalskötare och var relativt framgångsrik både som sprinter och brottare i början av sin aktiva karriär. Men som 35-åring växlade han in på nya spår och kom i fortsättningen att ägna sig enbart åt släggkastning. Det resulterade inte i någon omedelbar succé, men den egensinnige masen åt och sov med sin kära slägga i famnen under näst intill äktenskapslika former och utvecklade en ofattbar träningsflit.
Sakta men säkert närmade Johansson sig elitskiktet.
Född den 4 april 1903 var han precis på dagen tio år äldre än Herta Schneider – i annalerna känd som Eva Brauns mest intima väninna… – och vid tiden för sin idrottsliga mogenhetsexamen tangerade Erik Johansson redan 40-årsstrecket. Men för sitt prästbetyg gav han inte många korvören; de rent fysiska prestationerna värdesatte han desto högre. Släggresultaten kunde han ideligen förbättra, men åldern gick inte att finputsa med aldrig så god vilja. Det insåg han till fullo.
”Resultatförbättrare” stod det på den blide mentalskötarens visitkort, och det var nog ingen slump.
Vid en tävling i Umeå på förhösten 1944 kom till sist det predestinerade genombrottet: i ett välsignat ögonblick hivade Johansson iväg kastredskapet 56,97 meter och satte med den bedriften svenskt och allnordiskt rekord. I samma veva bytte han efternamn, flyttade söderöver, slog ner bopålarna i Skåne och skrev in sig i rekordtabellerna som Erik Umedalen, nu tävlande för Malmö AI. Oförtrutet strävade han vidare.
Den 4 juli 1947 slog Umedalen till igen, den här gången på Eyravallen i Örebro som 44-åring. Med ett kast på aktningsvärda 57,41 meter överträffade han sitt förra personbästa med nästan en halv meter och visade på nytt att gammal är äldst.
Noga räknat en vecka senare – fredagen den 11:e – var det elitmönstring på gamla Slottsskogsvallen i Göteborg med drygt 10.000 åsyna vittnen på läktarna. I den väsentligt yngre tulltjänstemannen Bosse Ericsson hade Umedalen denna gång en jämbördig motståndare, men av lätt insedda skäl kunde bara en av de båda kämparna dra längsta strået och gå segrande ur striden. Det blev tullare Ericsson. Inför det sista kastet bad denne att få låna Umedalens slägga, fick ett otvetydigt ja-svar, roterade sedan de obligatoriska varven och hystade med perfekt balans och teknisk briljans iväg järnskrotet 58,57 meter – än en gång svenskt rekord!
Men både Ericsson och tävlingsledningen anade ugglor i Göteborgsmossen, oklart på vilken grundval, med påföljd att rekordsläggan kom att vägas en andra gång.
Då visade det sig att ursprungsvikten på mönstergilla 7260 gram hastigt och mindre lustigt reducerats till mera beskedliga 6800. Eftersom vågen höll måttet och släggor inte brukar svettas ens i västsvensk sommarvärme, drog man den korrekta slutsatsen att ägaren disponerade två släggor med lika många väsensskilda funktioner: det tyngre av objekten användes bara vid invägningsritualen och smusslades därefter pietetsfullt undan inne i omklädningsrummen, varefter själva ”tävlingssläggan” – den lättare – enkelt och behändigt trollades fram ur persedelpåsen.
Umedalen diskvalificerades på livstid. Han eliminerades från alla befintliga resultatlistor, förvägrades all vidare befattning med svensk friidrott och såg sig nödsakad att byta namn ännu en gång. Med SM-tecknet av årgång 1946 som enda påtagliga minnet från storhetstiden slog han sig på hästuppfödning i Jämtland, levde i extrem avskildhet och gick in i den eviga vilan 1972 vid 69 års ålder.
Fallet Umedalen med vidhängande slägga har dokumenterats av Hans Hederberg i en volym med den inte alltför upplyftande titeln Lögnen i Sverige (Natur och Kultur, 1994).
Till bilden hör emellertid att också författaren och forne höjdhopparen (1,98 meter i sax-stil) Per Olov Enquist har använt sig av Erik Johansson-Umedalens ogunstiga öde för litterära syften. Redan år 1971 gav Enquist ut Sekonden (Norstedts), ett vid den tiden mycket omtalat romanbygge med den gåtfulle Mattias Jonsson-Engnestam-Lindner (utrustad med två stycken n i alla sina tre efternamn…) som lätt bedagad hjälte, portalgestalt och kastmaskin à la den reellt existerande föregångaren. Sekonden kan i tillämpliga delar läsas som en fängslande skildring av Umedalens egen idrottskarriär, även om Enquist själv inte oreserverat förordar den läsarten. Boken kan nämligen också, och i avsevärt högre grad, ses som en ytterst intressant studie i idrottsfuskets psykologi och psykopatologi, vilket ju med förlov sagt är ett angeläget ämne i den internationella idrottscirkusen, i dag mer än någonsin.
Det är ett obestridligt faktum att verklighetens Umedalen var en sympatisk kille i besittning av många fina egenskaper. Genomgående beskrivs han som generös, hjälpsam, lojal, ödmjuk och, väl att märka, som en verklig sportsman ut i alla sina fingerspetsar. Ja, slägg-Eriks respekt för idrottsvärldens skrivna och oskrivna regler är helt omöjlig att komma förbi. Inte heller var han intresserad av klingande mynt och prasslande sedlar. Råkade en tävlingsarrangör ge honom en tolvskilling för mycket i traktamente, så nog betalade han igen med första bästa – ofelbart.
Per Olov Enquist tar ytterligare ett kliv. Romanfiguren Jonsson-Engnestam-Lindner är hos honom inte bara juste i största allmänhet; han är rent av godheten personifierad, en människa som kännetecknas av ”den allra yttersta och mest rigorösa hederlighet” – men samtidigt en drygt 40-årig man som, utan skrupler, gröper ur sin släggas innanmäte, befriar den från cirka fem hekto övervikt och i nästa vända sätter svenskt och nordiskt fuskrekord…
”Stortävlingar fordrar alltid storresultat!” betonar den arme Jonsson-E-L till sitt försvar, då han till sist avslöjas. ”Inte spelar det någon som helst roll vem som kastar med den lätta släggan – huvudsaken är ju att det sätts rekord.”
I utsagor som de nyss citerade ryms en hel livsfilosofi och ett embryo till en fullständig samhällssyn.
Nils Flyg (1891–1943) hette den kommunistiske kämpe som med bibehållen politisk ståndpunkt bytte sida på tröskeln till 1940-talet och började umgås med nationalsocialister. Erik Umedalen var namnet på den ärlige idrottsgrabb som, med sitt klotrunda trosnit intakt, manipulerade sin älskade slägga och trådde några lätta sommardanser. Här rör vi oss med nära besläktade fenomen. Själv betraktar jag de båda olycksfåglarna Nils och Erik som barn av samma anda, samma andas barn.
Genom en kombination av personliga karaktärsegenskaper, historiska omständigheter och en rad fixa idéer möjliggjordes sidbytet respektive fusket utan att Flyg eller Umedalen själva lyckades hänga med i svängarna. Åtminstone inte fullt ut.
Med vår tids i stora stycken ganska solkiga idrottsvärld som kuliss ter sig Umedalens släggfiffel nästan idylliskt och till och med en aning näpet. Det gällde inte att roffa åt sig gigantiska sedelbuntar eller att ösa i sig dopingpreparat till förbannelse. I stället handlade allt om att förbättra resultatet. Utveckling, tillväxt, progression och oavbruten förändring var det enda som fanns på dagordningen. Vilket ju i sig kan vara nog så illa!
