Något om hala kanaler, strypta ålar och goda limerickar

The limerick’s an art form complex
Whose contents run chiefly to sex.
It’s famous for virgins
And masculine urgin’s
And vulgar erotic effects.

När regnet strilar, mörkret faller och inspirationen och arbetsglädjen tryter, gör man klokt i att skriva limerickar inne på sin kammare. Det leder för det mesta till att ovädret upphör, ljuset återvänder och till att livsandarna gör sig redo för nya uppdrag.

Själv tillhör jag inte virtuoserna i branschen men är därför ingen simpel kvacksalvare. Mina tolv bästa limerickar är glädjande nog alltjämt oskrivna, och av de redan producerade förtjänar i varje fall några offentlighetens strålkastarljus. Exempelvis den här:

När den morske herr Baltzar von Platen
med en spade han knyckt ifrån staten
grävde Göta Kanal
vart den slipprig och hal
precis som en vits av Piraten.

Som tidsdokument är väl min kanalskildring okej men definitivt inte mer än så. Den sista raden är inte tillräckligt drastisk, själva budskapet är knappast omistligt, och rimmen måste nog karakteriseras som konventionella snarare än originella. Till detta ska läggas att Fritiof Nilsson Piratens skämtlynne högst sällan var av det skabrösa och chockerande märket. Min skrivning gör honom orätt.

Det är inte alldeles glasklart vad som menas med en limerick.

Att rimflätorna ska följa mönstret m–m–p–p–m är visserligen alla överens om, likaså att både rytmen och metern ska vara lika genomskinliga som det djupblå Klarälvs- eller Göta Kanal-vattnet. Vidare bör den femte raden bjuda på en häftig poäng av någon sort, ju skamligare desto bättre, och de språkliga garnityren får gärna vara lättsinniga på gränsen till det frivola. Även rent vulgära inslag godtas, om de bara serveras med tillbörlig finess. Om inte, så blir resultatet enbart pinsamt.

Den som åsidosätter de nu nämnda kraven blir aldrig någon framstående limerick-poet. Han eller hon kommer på sin höjd att yxa till totalt menlösa, någon gång rent av förargelseväckande, lingonverser.

Men jag ska villigt erkänna att meningarna går isär vad gäller utformandet av första versraden. Enligt anhängarna av l’ancien régime måste denna rad ovillkorligen krönas med ett ortnamn eller i varje fall med en någorlunda passabel geografisk bestämning.

Om man trotsigt håller fast vid denna reaktionära grundsyn, så skulle exempelvis Frans G. Bengtssons personligt färgade biktstycke:

Två damer vars glans dig förtröte
med mig ha i Weimar stämt möte.
Vi hänga paskiller
om halsen på Schiller
och räcka lång näsa åt Goethe

Inte godkännas som limerick trots den magnifika konjunktivformen förtröte och trots den respektlösa inställningen till författarkollegerna Schiller & Goethe. Staden Weimar uppges nämligen vara poetiskt felplacerad; den hör hemma i första raden och inte den andra. Av samma gnidiga skäl vore vi tvungna att döma ut Hasse Alfredsons sedelärande stycke om Efraim Dunder från Svea Hund och även samme mans, d v s Alfredsons, träffande beskrivning av en känd dramatikers originella klädedräkt:

Den norske författaren Ibsen
bar alltid en stekt fisk i slipsen.
I hans väst av brokad
fanns det sauce remoulade
och i bakfickan hade han chipsen.

För mig är det uppenbart att Bengtssons och Alfredsons nyss citerade skaldestycken är goda exempel på mycket avancerade limerickar. Ortnamnskravet vittnar enbart om dogmatisk trångsynthet och bör avvisas som bindande förstaradsobligatorium.

Inte minst tack vare sina ohöljt surrealistiska böjelser var just Hasse Alfredson en av Sveriges främsta limericksnidare genom tiderna. De avslöjanden han gör och de förtroenden han ger på femte raden – som är den avgörande – är i regel så svindlande att de rent ”versifikatoriska” och logiska skavankerna helt enkelt döljs. Man ser inte skogen för bara trän och märker inte bristerna för idel skrattsalvor. Låt mig illustrera det nyss sagda med en klassiker, den av alla konnässörer i skilda tonarter så omhuldade polkagrisversen:

Det bodde en kvinna i Gränna
som sin stjärtmuskel så kunde spänna
att hon i detta hål
kunde strypa en ål
och till och med vässa en penna!

För mig är det omöjligt att utan vidare associera Grännadamens stjärtmuskel med ett plötsligt slukhål – varifrån kommer det? Inte ens i mörkaste Småland håller sig kvinnor med ihålig muskulatur. ”Detta hål” poppar upp ur tomma intet precis som fågeln Fenix ur askan. Att sedan ett dåtida ’kunde’ anlitas hela två gånger på fem rader är inte heller riktigt tillfredsställande.

Det är en vida spridd uppfattning att femradspoemen en gång i tidernas gryning föddes i den idylliska staden Limerick på Irland. En medeltidsballad med den aningen påflugna refrängen ”Won’t you come up to Limerick?” anses tyda på det. Men ett svenskt forskningsteam med högt anseende, Rune Åquist och Ture Seck, tror för sin del att de första m–m–p– p–m-dikterna utformades i det urgamla Limarike i nuvarande Uppland. Den kroniskt tvehågsne behöver inte nödvändigtvis välja, eftersom det ena inte behöver utesluta det andra.

På samma sätt som infinitesimalkalkylen, d v s teorin om derivator och integraler, lanserades synkront av Isaac Newton och tysken von Leibnitz på 1660-talet, och på samma sätt som britten J C Adams och fransmannen Le Verrier i mitten av 1840-talet med prima samstämmighet fick korn på den otympliga väteklumpen Neptunus högt uppe bland skiktmolnen … så kan djupt kända behov av limerickdiktning ha uppstått vid en och samma tidpunkt såväl på västra Irland som i östra Sverige. Själv misstänker jag att det förhåller sig just så.

Men låt mig nu traska vidare i ullstrumporna och slå fast att ”ur-limericken” varken har irländskt eller svenskt ursprung. Den så kallade ur-limericken påträffades oförmodat i samband med utgrävningar i staden Jurmala i (vad som numera är) Lettland så sent som 1821 och befanns vara skriven av en uppsättning brittiska skeppsredare i Ostindiska kompaniets tjänst:

There was a young lady in Riga,
who smiled when she rode on a tiger;
they returned from the ride
with the lady inside
and a smile on the face of the tiger.

Att detta verkligen är ur-limericken framgår av att den femte raden slutar på identiskt samma vis som den andra: ”tiger”. Detta överflödiga och omotiverade identitetskrav blev, lyckligtvis, inte ålderstiget. Det avskaffades år 1841 efter ett högst lovvärt riksdagsinitiativ av Erik Gustaf Geijer (1783–1847) från Ransäters bruk – till fromma för alla uppspelta limerickälskare i när och fjärran.

Vid sidan av Frans G. Bengtsson, Hasse Alfredsson och duon ”Åquist och Seck” – som är pseudonymer för Åke Runnquist och framlidne SAF-ordföranden Curt-Steffan Giesecke – har en begåvad gentleman vid namn Yngve Ormell knåpat ihop Sveriges kanske främsta limerickverser. I verket En ormtjusarinna i Krokom (Rabén & Sjögren, 1981) hittar de intresserade många prov på Ormells exceptionella talang.

På sidan 22 i den nyssnämnda volymen återges min egen favorit alla kategorier:

En tjock restaurang-kock i Bangkok
såg surt på en gäst som var pank och
som sa: ”Tack för mat,
i stället för bath
jag ger dig en stor komplimang, kock.”

Fyndigare än Yngve och spirituellare än Ormell är ju inte många av oss. Men övning ger färdighet, och avståndet mellan von Platens Göta Kanal och Thailands Bangkok kan till sist visa sig överkomligt. Skriv limerickar! Då lättar slöjmolnen, dimbankarna skingras och solen gör på nytt entré.