Den 14 april tillkännagav Joe Biden att USA skulle lämna Afghanistan. Endast 600 man ska vara kvar för att försvara ambassaden i Kabul. Flygstöd skall kunna fortsätta från baser utanför landets gränser, men alla ISAF- och andra främmande markstyrkor skulle helt avlägsnas. De svenska trupperna har förstås också gjort sin reträtt – i smyg. De följer storebrors minsta vink.
Nu i augusti rapporteras det flitigt om vad som händer i Kabul efter tillbakadragandet. USA:s marionettregering med sin topprustade militärmakt ska nu klara sig själv mot talibanerna, som självklart avancerar på alla fronter. Vad hade man väntat sig?
Efter att västerländska styrkor i åratal skyddat den USA-installerade regeringen med sin lukrativa opiumhandel (Afghanistan är världens största exportör av opium/morfin idag) och med hjälp av omfattande terror och tortyr mot talibaner och andra, är det lätt att förstå att afghanerna nu vill göra rent hus med dessa gangsters. 100.000-tals har naturligtvis samarbetat med USA och marionettregeringen under de gångna 20 åren och levt ett gott liv på detta krig. Uppgörelsen mellan de segrande befrielsekrigarna och alla korrupta samarbetsmänniskor, inklusive svenska tolkar, kommer att bli skoningslös. Så är det alltid i krig, också i Vietnam. Ni minns väl båtflyktingarna.
Det maktvakuum som nu uppstår kommer andra stormakter att försöka fylla. Indien, Pakistan och Kina är tre som kommer att hävda sina intressen på olika vis genom att stödja sina närmaste anhöriga bland Afghanistans många etniska minoriteter. Men USA kommer också att finnas kvar i kulisserna. Via CIA kommer man göra allt för att underblåsa splittring genom att stödja lämpliga minoritetsgrupper.
I mina ögon är denna krigsavslutning – ur Sveriges perspektiv – ett hyckleri i den högre skolan. Medierna rapporterar nu ymnigt om alla stackars afghaner som kommer i kläm – bara för att de försökt stödja etablering av ”demokrati och mänskliga rättigheter” i landet. Journalisterna rör sig i Kabuls diplomatkvarter där alla dessa hotade människor förstås flockar sig för att kanske få lite hjälp av sina flyende före detta arbetsgivare. Visst är det synd om dessa människor, men det är USA:s krigsmakt (sedan 2003) och deras allierade (även svenskar) som ställt till det stora eländet. Ingen pardon är att vänta för kollaboratörerna.
Det är svårt att jubla över ”folkets seger över USA-imperialismen”, som vi gjorde 1975 i Vietnam. För det är mycket svårt att se en fredlig utveckling framöver. Landet är alldeles för mycket en skärningspunkt mellan världens stora elefanters intressen (USA-Kina-Pakistan–Indien) för att landet ska kunna gå mot fred och utveckling. Men en ny fas inleds trots allt nu, som i alla fall inte ska bli till det sämre för majoriteten afghaner.
Men, när kommer journalisterna med fördjupningar och följdfrågor? Hur mycket bomber har USA fällt över Afghanistan? Hur startades talibanrörelsen? Vem har tjänat mest på knarkhandeln? Hur gick det med kvinnornas rättigheter? Vem tar ansvar för den kommande flyktingvågen? Bråket om de svenskanställda tolkarna är en skam.
En fråga, kan du utveckla följande:
”Uppgörelsen mellan de segrande befrielsekrigarna och alla korrupta samarbetsmänniskor, inklusive svenska tolkar, kommer att bli skoningslös. Så är det alltid i krig, också i Vietnam. Ni minns väl båtflyktingarna.”
På vilket sätt var de etniska kineser som kom att kallas båtflyktingar skyldiga till något annat än att inte vara etniska vietnameser?
Sven A!
Tycker nog det finns fog för mina formuleringar som du citerar. Här ett citat från Wikipedia:
”Efter evakueringen av Saigon var det ganska få vietnameser som lämnade landet fram till 1978. Att antalet flyktingar ökade berodde på att förtrycket i Vietnam hårdnade. En miljon människor, mestadels de som haft samröre med Sydvietnams regim, skickades till fångläger, ofta i flera år. Ytterligare en miljon människor, mest stadsbor, bosatte sig ’frivilligt’ i ’nya ekonomiska zoner’ där de förväntades överleva genom att röja ny jordbruksmark i djungeln. Vietnams regering avrättade omkring 100.000 människor utan rättegång mellan 1975 och 1985. Förtrycket var särskilt hårt mot Hoa-folket, Vietnams etniskt kinesiska befolkning.”
Knut L!
Rätta mig om jag har fel. Som jag förstår det var de som lämnade Vietnam från 1978 till 90-talet i stort sett bra människor, som råkade ut för att en regering förföljde dem, ungefär som judar i 30-talets nationalsocialistiska Tyskland. Varför så skedde i Vietnam är inte min fråga här; min fråga är bara om det inte var så att det stora flertalet var oskyldiga till att ha skadat sitt hemlands intressen eller sina landsmän.
Dags för repris kring de så kallade båtflyktingarna?
I DN augusti 1979 rasade debatten mellan Peter Weiss som skrev illa om vad han kallade ”flyktingar” och Jan Myrdal som drog (som vanligt) en historisk parallell från riksdagsdebatt 1939 och vad som hände i Vietnam efter segern 1975. (Skriftställning 12, Dussinet fullt s 90-95). Flyktingfrågor är svåra frågor – inte minst idag. I den anstormning som är på väg bör vi kanske läsa vad Weiss och Myrdal skrev.
Jan Arvid G!
Visst var det så. Många vietnameser hade inget annat val än att samarbeta med ockupanterna. Även i Afghanistans städer råder förstås liknande förhållanden. Klart att de flesta av alla dessa flyktingar mänskligt sett är oskyldiga. Men jämförelsen med nazityskland kanske ändå haltar. Och hatet mot ”quislingar” är alltid urskiljningslöst.
Knut gör samma motbjudande jämförelse som Jan Guillou lär ha gjort för många år sedan i en av sina sämre stunder: Han jämställer de som stött den afghanska regeringen med Quisling och i konsekvens härmed talibanerna med den norska motstandsbevegelsen under Nazi-Tysklands ockupation.
Enligt flera trovärdiga källor skulle talibanerna få stöd av 20-25 procent av befolkningen om de genomförde ett korrekt val. De har alltså ungefär samma stöd och samma legitima – eller snarare illegitima – grund för sitt maktövertagande som bolsjevikerna i Ryssland hade 1917-18.
Benkt L!
Vad ska man svara? Motbjudande… I krigssituationer är alla normala mänskliga perspektiv förvridna. Då dominerar blint hat, hämnd och annat omänskligt. Med detta är vi kanske till och med tillbaka i Kampucheadebatten där grymheterna endast kunde fördömas men inte förstås (ur ett historiskt perspektiv). Människan kan i orimliga situationer vara ond.
Knut L!
Jämförelser med andra historiska händelser är alltid vanskliga, eftersom de avleder diskussionen till att handla om hur bra jämförelsen är. Jag nämnde judar som flydde det nationalsocialistiska Tyskland eftersom jag inte höll med om dessa ord du skrev: ”Uppgörelsen mellan de segrande befrielsekrigarna och alla korrupta samarbetsmänniskor, inklusive svenska tolkar, kommer att bli skoningslös. Så är det alltid i krig, också i Vietnam. Ni minns väl båtflyktingarna.”
Min poäng med jämförelsen var att båtflyktingarna inte var en del av ett kaotiskt efterkrigsskede där hat ledde till försvarliga och oförsvarliga avlivningar och angrepp på skyldiga och oskyldiga. Det som hände i Vietnam från 1978 var, vad jag vet, att en regering med kontroll över ett lugnt land kallt och kalkylerat beslöt att angripa oskyldiga människor.
Detta är en randanmärkning eftersom din text kunde klarat sig utan båtflyktingsexemplet.
Benkt L!
Definitionen på en quisling är; en person som stöder en främmande makts ockupation av sitt hemland. Dessutom undrar jag över om det verkligen finns trovärdiga källor som kan avgöra hur stor stödet till någon part i Afghanistan verkligen är. Uppenbarligen har Talibanerna mycket större stöd på landsbygden än vad regeringen i Kabul har.
Så här i backspegeln kan vi se att de här 20 åren av Natoinblandning bara har lett till ännu mer död och lidande i Afghanistan. Redan före julen 2001 hade fler dödats p g a amerikanska bombningar än vad som dog i de två World Trade Center-tornen i New York. Sverige borde aldrig ha gett sig in i detta land men vår förre statsminister Fredrik Reinfeld påstod att vår försvarslinje mot terrorism låg där. Detta var naturligtvis ett horribelt påstående och det visade sig också att vår insats där drog på oss två terrordåd i centrala Stockholm.
Jag tycker också att Svenska staten ska ta ansvar för de tolkar och deras familjer som anställts av svensk krigsmakt. Det vore oanständigt annars.
Det är märkligt att Lars Jansson ömmar om de tolkar svenska armén anställt i Afghanistan, samtidigt som han utnämner dem till quislingar. De har väl ”stött en främmande makts ockupation av sitt hemland”? Men kanske tänker Jansson på ett liknande sätt som jag: USA:s 20-åriga inblandning i Afghanistan är ett gigantiskt misslyckande (förutom att det ledde till att de lyckades likvidera Usama bin Ladin), eftersom den regim de störtade nu högst troligen kommer att återinsättas. Men de hade faktiskt från början godkännande av FN:s säkerhetsråd, och enbart detta faktum gör att deras inblandning inte är en ockupation som kan jämställas med Nazi-Tysklands av Norge 1940-45 eller Sovjetunionens av Afghanistan 1979-89. Nu i efterhand kan vi bara konstatera att deras 20-åriga närvaro blev ett ytterligare exempel på fruktlösheten i varje försök till ”humanitär intervention”.
Benkt L!
Visst sjutton har det varit en ockupation från USA:s sida (ivrigt uppbackade av ex Sverige). Att ”USA förde anfallskrig i FN regi” (Blå Tåget) har vi sett tidigare. Puddingbeviset ser du nu. När USA drar sig ur (?) blir det ett ramaskri. Alltså, vem har betalat kusken? USA!
Jag behöver förtydliga mig. Det finns grader i helvetet. Jag förnekar inte alls att USA:s närvaro i Afghanistan har varit en ockupation, men jag tar mig friheten att känna viss förståelse för deras ursprungliga intervention efter 11 september-attackerna. En stor majoritet av USA:s folk kände naturligtvis spontant att ”något måste göras”, och det är tämligen klart att den dåvarande talibanregimen spelade en beskyddarroll åt Usama bin Ladin – även om det inte finns några bevis för att talibanerna skulle ha varit direkt inblandade i attackerna. Men allra senast efter likvideringen av Usama bin Ladin borde USA ha dragit sig ur, det hade sparat mycket blod.
Talibanerna är dock en avskyvärd politisk rörelse, det tycker de allra flesta inklusive en stor del av det afghanska folket. Att därför föraktfullt beteckna de afghaner som velat bekämpa dem genom t ex tolkuppdrag som ”quislingar” klarar jag helt enkelt inte av.
Argumenten för den svenska insatsen har varit många. De mänskliga rättigheterna förstås. Feminism förstås. Men en viktig del av insatsen har varit att (tillsammans med USA och andra) skapa en regeringslojal polis- och försvarsmakt. Hundratusentals afghaner har utbildats och supermoderna vapen av alla de slag har introducerats.
Och nu ser vi resultatet. Talibanerna tar över provins efter provins.
Jag hoppas att svenska RRV (Riksrevisionsverket) utvärderar den svenska insatsen i denna del. Blev det måluppfyllelse eller inte?