En egenartad motionsväckelse svepte fram likt en präriebrand över den amerikanska kontinenten för ca 45 år sedan, och i New York myntades begreppet The Running Revolution. En av denna revolutions teoretiker hette George ”Doc” Sheehan (1918–93) och blev ett aktat namn över hela den civiliserade världen – liksom även här i Sverige. Jag återkommer till honom längre fram i denna text.
Men dessförinnan ska vi bege oss till den eviga staden Rom och 1960 års olympiska sommarspel. Det var där och då som den gudabenådade Wilma Rudolph slog alla sina konkurrenter ur brädet, samtliga oss andra med häpnad och med sina gracila antilopsteg tog hem ett kvarts dussin medaljer av ädlaste valör på sprinterdistanserna, till synes helt utan ansträngning.
Det oaktat blev maratonloppet Rom-spelens definitiva höjdpunkt. På grund av den kväljande värmen startade löparna först vid skymningsdags, betraktade av en allvarstyngd Marcus Aurelius och dennes bronshäst, och satte av i sken längs den 42.195 meter långa rutten. De som fullföljde gick i mål på Via Appia i ett månmörker, som interfolierades av ljungeldar och strålkastarkaskader. Segrade överlägset gjorde en spensligt byggd ostafrikan, och han triumferade med en finess, fart och fläkt, som ingen av kvinna född tidigare presterat motsvarigheten till.
Genom segern i 42-kilometersracet erövrade ’Svarta Afrika’ sin första olympiska guldmedalj i modern tid och lade därmed grunden till den hegemoni som än i dag är ett faktum på löpdistanser av ansenlig längd. Vidare innebar sluttiden, 2:15.16,2 timmar, en markant förbättring av det tidigare (inofficiella) världsrekordet. I ett enda svep hade maran förpassats till atomåldern.
Till detta kom ytterligare en omständighet: guldmedaljören sprang hela sträckan, alla 42 kilometerna, utan skor. Barfota tog han sig fram på den glödande asfalten.
Abebe Bikila skulle det ha stått i segrarens prästbetyg, om han ägt ett sådant. Han var barnfödd i det Abessinien som Mussolinis fascistiska stövelrike invaderat 1935 och som sex år senare bytte namn till Etiopien. Abebes egen far hade kämpat med vapen i hand mot den italienska ockupationsmakten. Nu löpte sonen in i den eviga staden som ombud för en självständig nation och som befriad (ut)löpare av längesedan förgångna tidevarv.
”Varför jag sprang barfota hela sträckan? Jag ville bara visa att beslutsamhet och hjältemod är de sätt på vilka Etiopien alltid segrar!” förklarade Bikila inför ett häpet medieuppbåd efter prisceremonin.
Vid OS i Tokyo 1964 tog Abebe B sitt andra raka maratonguld, nu med designade skor på fötterna och med den aktningsvärda tiden 2:12.11,2. Loppets tvåa distanserades med fyra minuter och trean med lika många. Bronsmedaljören var f ö japan och begick sedermera harakiri, enligt tillförlitliga uppgifter på grund av den oerhörda missräkning som bronsdebaclet innebar för honom.
Bikila fick ett kort och delvis tragiskt liv. Bara 37 år gammal blev han svårt skadad i en bilolycka, sattes i rullstol, ägnade sig därefter en tid åt handikappidrott men insjuknade och avled vid 41 års ålder. Det är troligt att han är den främste maratonräv som världen hittills skådat; det är rent av fullt möjligt att jänkarnas Running Revolution fått ställas in utan honom och hans ostafrikanska gelikars framfart.
Sedan länge intar afrikanska barfotalassar av båda könen en av hedersplatserna i mitt löparhjärta.
Alla minns väl fenomenet Zola Budd från Bloemfontain i Sydafrikanska republiken! Nästan patologiskt skygg svävade denna älv-lätta (38,5 kilo) tonårsjänta fram över stock, sten och stybb, satte tre världs-rekord på 5.000 meter och blev successivt bättre och bättre, men tilläts inte starta i de internationella mästerskapen på grund av hemlandets apartheidpolitik – sina bara fötter till trots. I det prekära läget ingrep The Daily Mail, den ständigt lika snikna ö-draken, och skeppade iväg miss Zola ända till London City i Europa, fixade engelskt medborgarskap åt henne på ingen tid alls och såg till att Budd, 19 på sitt 20:e, ställde upp för det perfida Albion på 3000 meter i Los Angeles-OS 1984.
Det skulle hon nog inte ha gjort. Efter mer än halva finalloppet råkade en otursförföljd Zola oavsiktligt krocka med hemmafavoriten Mary Decker-Slaney, som miste både koncepterna och balansen och föll som en kägla över sargen. I nästa ögonblick fick den spröda barfotatösen veta att hon levde. Rasande åskådare visslade ut henne efter konstens alla befintliga regler och smädade det stackars flickebarnet som vore hon ur-ondskan inkarnerad. Med fog kan man undra, om inte fenomenet Zola Budds karriär tog slut i just det ögonblicket. Visserligen fortsatte hon att dansa ytterligare några somrar men tyvärr utan sin forna geist och sitt gamla självförtroende.
Numera är hon 52, har återbördats till Sydafrika, heter Zola Pieterse och lär alltjämt gå barfota.
Hjärtkirurgen, tolvbarnsfadern, intelligensaristokraten, journalisten och fullblodsexcentrikern George ”Doc” Sheehan, som jag nämnde inledningsvis, såg ut exakt som en långdistanslöpare bör se ut: tunn, gänglig, asketisk, sammanbiten, hålögd, cirka 62 kilogram lätt – och med en bakgrund som elitlöpare i 20-årsåldern.
Vid pass 45 vorden fann doktor Sheehan inte längre någon glädje i sitt civila värv och började springa en middagstimme om dagen av orsaker, som inte ens han själv kunde förstå eller än mindre nöjaktigt redogöra för. Men testet fungerade oklanderligt; det gav honom ett nytt och bättre liv och utbildade honom dessutom till filosof, distans- och maratonfilosof. Som sådan blev han snart helgonförklarad.
Running and Being: The total Experience (1978) heter den utgåva som förvandlade ”Doc” Sheehan till religionsstiftare och kultfigur över i stort sett en enda sommarnatt. Det är en bok som pendlar mellan dämpat skarpsinne och milt vansinne men som gör ett odelat sympatiskt intryck genom sitt toleranta och vidsynta anslag. ”En mer fördomsfri utblick på världen och omvärlden”, skriver Sheehan, ”kanske inrymmer möjligheten att också personer sådana som jag uppfattas som nödvändiga – att en Löpare, som brinner med svag och tynande låga utmed dikesrenarna på en ödslig väg trots allt ger sitt bidrag till mänskligheten. Medan en värld bebodd uteslutande av långdistanslöpare knappast skulle fungera, så skulle en värld helt utan oss inte vara meningsfull att leva i”.
”Doc” Sheehan var nära förtrogen med åtskilliga av filosofihistoriens titaner och noterar i förbifarten att både Kant, Nietzsche, Thoreau och Sören Kierkegaard var entusiastiska långvandrare – om än inte maratonlöpare. Bland hans övriga favoriter märks främst Bertrand Russell och Ortega y Gasset.
Att vi blir äldre genom regelbunden löpträning är något som Sheehan starkt ifrågasätter. ”Jag tror att vi alla är födda med en inbyggd livslängdskvot, som vi kan förminska men dessvärre inte förstora. Vid en given tidpunkt kommer inte längre molekylernas sång att höras av cellerna – och döden följer.”
Själv drabbades Sheehan av cancer men tränade och tävlade in i det sista och slog bland annat en rad åldersrekord i olika veteranklasser. Precis som den milanesiske renässansgestalten Girolamo Cardano (1501–76) lämnade han jorden för gott tre dygn före 75-årsdagen och knatar nu vidare uppe i himlen bland alla stack-, fjäder-, lins- och dimmoln. Det är honom väl unt.
