Några tankar om 2018 års VM-slutspel i fotboll

”Spegel, spegel på väggen där – säg vem som skönast i landet är!”

Så uttrycker sig den elaka drottningen gång efter annan i berättelsen om Snövit och de sju dvärgarna, som i likhet med Askungen och Rödluvan nertecknades av bröderna Grimm under tidigt 1800-tal (och före dem av många andra). Spegelns domslut varierar som alla vet. I utgångsläget rankas drottningen som den attraktivaste, men tids nog lägger Snövit själv både vantar och rabarber på skönhetspriset – med all rätt för övrigt: Snövit är objektivt sett vackrast av de båda kontrahenterna, och spegeln ljuger lyckligtvis (nästan) aldrig.

I det pågående VM-slutspelet i Ryssland används VAR-tekniken – Video Assistant Referee – för första gången i den 88 år långa VM-historien, och denna teknik fungerar i realiteten på samma sätt som den allvetande spegeln i vittnesbördet om Snövit: i svårbedömda och avgörande matchsituationer – straff eller inte, offside eller inte – assisteras det ordinarie domarteamet av en fyra man stark kontrollpanel eller expertgrupp, som på plats i Moskva sitter och detaljgranskar allt som sker i matcherna på video-skärmar. Genom att VAR-domarna har möjlighet att kommunicera med jourhavande matchdomaren, så kan utslagsgivande feldomslut ögonblickligen – eller i varje fall inom någon minut – korrigeras.

Detta har redan inträffat åtskilliga gånger i årets slutspel. Så skedde även vid minst sex tillfällen under fjolårets Confederations Cup (ibland kallat ”för-VM”) i Ryssland, då VAR-tekniken också användes.

Jag vågar påstå att VAR-systemet är revolutionärt och medför drastiska och långtgående förändringar för elitfotbollens del. Tröjdragningar, filmningar och ojuste spel i största allmänhet kommer rimligtvis att minska, eftersom allt sådant upptäcks och kan åtgärdas. Därmed blir spelarna ärligare, låt vara att ärligheten är påtvingad och inte självvald. Viktigt är naturligtvis också att halsbrytande feldomslut har alla förutsättningar att minimeras i en framtid. Men de torde inte försvinna helt och hållet. I matchen Tunisien – England (18/6) bestals Harry Kane på en given straff, och samma öde drabbade Aleksandar Mitrovic, när Schweiz besegrade Serbien med 2–1 några dygn senare. Att vidare Torsbysonen Marcus Berg skulle haft straff i matchen Tyskland – Sverige kunde även blinda hönor känna med en käpp. Det feldomslutet tycks mig obegripligt, givet den nya tekniken.

Inne på Estadio Azteka i Mexiko City spelade Argentina och England kvartsfinal i 1986 års VM-slutspel söndagen den 22 juni inför 114.580 åskådare i Falklandskrigets slagskugga. Det var en ’högriskmatch’ med enormt stark politisk laddning. Efter 0–0 i paus gjordes två av VM-historiens mest omskrivna och mest spektakulära mål i 53:e och 56:e matchminuterna, båda av 60-10-30 Diego Armando Maradona. Det första brukar rubriceras som ”Guds hand” – och det andra klassas med jämna mellanrum som ett av de vackraste fotbollsmålen genom alla tider av en enig expertkår. I 80:e minuten reducerade Gary Lineker till 1–2, vilket också blev slutresultatet.

Låt oss, något orealistiskt, anta att VAR-tekniken kunnat tas i bruk redan 1986. Det hade tveklöst fått vittgående konsekvenser: Maradonas 1–0-mål skulle ha annullerats och Maradona själv fått gult kort, drömmålet i 56:e minuten hade förblivit just en dröm, och Lineker & Co kunde mycket väl ha slagit ut Argentina. Då hade världsmästarna blivit andra än de nu blev, och Diego Armandos status som hyllad fotbollsikon skulle ha fått långt anspråkslösare proportioner än vad de sedermera fick.

I verkligheten kom ju hans uppenbara fusk att löna sig på alla tänkbara sätt.

Att göra mål är som bekant A och O i all slags fotboll. I de sex första VM-slutspelen (1930, 1934, 1938, 1950, 1954 och 1958) tillverkades i genomsnitt avsevärt mer än 3,00 mål per match (m/m). Det lägsta snittet, 3,60 m/m, noterades i Sverige-VM 1958, och det högsta, 5,38 m/m, i Schweiz 1954.

Men sedan hände någonting. Under de femton VM-slutspel som arrangerats från och med Chile 1962 till och med Ryssland 2018 har målsnittet ALDRIG överträffat 3,00 m/m. Som högst snittade man 2.97 m/m i Mexiko 1970 och som lägst 2,21 m/m i Italien 1990. I årets turnering är medelvärdet ganska så beskedliga 2,45 efter 29 spelade matcher (23 juni) av totalt 64. Nära nog två tredjedelar av målen har gjorts i andra halvleken, hela tio matcher har slutat 1–0 och hela sju stycken 2–1 – däremot ingen alls 0–0 – och vid bara tre tillfällen har vi bevittnat målorgier (5–0, 3–3 och 5–2).

Målfattigdomen beror på den relativa jämnheten mellan lagen och, än mer, på att försvarsspelet hela tiden utvecklas och tillmäts allt större specifik vikt. Sverige, Island, Australien, Costa Rica, Iran och fler med dem är mästerliga på att försvara sig men har väsentligt sämre offensiva kvaliteter. Till detta kan läggas att också de bäst rustade lagen tenderar att slå vakt om en uddamålsledning med både näbbar och klor snarare än att försöka utöka försprånget. 1–0 är i princip nästan lika värdefullt som 10–0.

En kvalificerad gissning är väl att VAR-tekniken kommer att bidra till något fler mål, när tillämpningen har fullkomnats och lämnat koltåldersstadiet. Straffsparkar blir vanligare och försvarsspelet ett snäpp hederligare och justare.

Vi lever som bekant i en djupt orättvis värld. Mot den bakgrunden är det fascinerande, tycker jag, att just elitfotbollens regelverk konvergerar mot något som definitivt inte är millimeterrättvisa men som faktiskt påminner så smått om millimeterrättvisa.

”Spegel, spegel på väggen där …”.