Två dagar innan Nato påbörjade sin bombkampanj i Libyen i mars 2011 utbröt svåra oroligheter i den syriska staden Dara på gränsen till Jordanien. Exakt vad som skedde är omtvistat, men klart står ändå att händelserna i Dara blev upprinnelsen till det krig som nu pågått i mer än sju år och som resulterat i hundratusentals döda och enorma flyktingströmmar.
Grovt sett existerar två diametralt skilda ”berättelser” om kriget i Syrien.
Verison A
Enligt version A, som dominerar hos oss i västvärlden, är den blodbesudlade al-Assad-regimen krigets mest destruktiva kraft. Med alla till buds stående medel slår denna regims välutrustade arméförband ner en demokratiskt sinnad opposition och dödar civila utan misskund – även med kemiska vapen, då så anses påkallat. Redan i augusti 2013 avlivades närmare 1.300 människor, varav åtskilliga barn, med robotar innehållande kemiska stridsmedel i Östra Ghouta, och så har det fortsatt.
Ingen fred är i sikte med den samvetslösa regimen al-Assad vid styrspakarna och med Rysslands och Irans stöd och goda minne. Fred i verklig mening blir det inte förrän regimen störtats och/eller Syrien styckats upp i ett antal skilda enklaver.
Det faktum att extrema islamister och massor av olika jihad-grupper – al-Qaida, IS, Islamiska Fronten, Jabhat al-Nusra, Levantens Falkar o s v – deltar i striderna (med kombattanter från drygt 100 länder!) komplicerar situationen ytterligare. Emellertid skapade USA en anti-IS-koalition i mitten av 2014, och därefter har Islamiska Statens framgångar successivt minskat. Demokratins försvarare har med andra ord tvingats kämpa på mer än ett frontavsnitt.
Version B…
är fundamentalt annorlunda och återspeglas bland annat i studien Det smutsiga kriget mot Syrien med undertiteln Washington, Regimskifte och Motstånd (Oktoberförlaget, 2016), skriven av en Tim Anderson, lektor i politisk ekonomi vid University of Sydney. Det är ett ganska egendomligt opus. Översättningen är allmänt tafflig och korrekturfelen osannolikt många – ca 1000 stycken på 250 sidor enligt mina beräkningar – samtidigt som innehållet definitivt inte kan avfärdas som propaganda med trollfabrikstouche.
Enligt Anderson är huvudmotståndarna i krigets Syrien INTE förbrytarregimen i Damaskus å ena sidan och en äkta demokratisk reformrörelse med rötter i ’arabiska våren’ å den andra. Det vi bevittnar är i själva verket något annat, närmare bestämt en visserligen auktoritär men på samma gång pluralistisk och socialt inkluderande stat i en livsavgörande kamp mot jihadister och islamistiska banditgäng, som sponsras av Saudiarabien, Qatar, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Turkiet m fl. och därmed ytterst av USA och dess allierade – inklusive Israel. Kriget är följaktligen ett bulvan- eller ombudskrig, och det har så varit alltsedan dag ett. De av oss i väst åberopade ”moderata rebellerna” har i realiteten aldrig ägt sinnevärldslig existens, varken i Syrien eller i Libyen.
Vidare menar Anderson att den syriska armén är osedvanligt populär i alla syriska befolkningsgrupper och aldrig har ägnat sig åt kemisk krigföring, inte ens och allra minst i Östra Ghouta år 2013. Däremot accepterar man skilda former av stöd från Ryssland, Iran, Hizbollah och andra vänligt sinnade aktörer. En motståndsaxel, bestående av i första hand Syrien, Ryssland, Iran, Palestina, Hizbollah och Irak, har efterhand utkristalliserats och utgör en viktig motkraft. Rysslands inträde i kriget med flygstöd den 30 september 2015 på direkt inbjudan av al-Assad-regimen kom att bli något av en vändpunkt – och inte minst ett hårt slag mot Islamiska Staten, vars oljekonvojer planmässigt kom att bombas från och med denna dag. I det sammanhanget skriver författaren att både IS och (vad som tidigare kallades) Nusra-fronten har tillgång till kemvapen.
Själv känner jag inget absolut behov av att sluta upp bakom den ena eller andra av de två versionerna – A eller B – såsom de i all korthet har presenterats ovan. Jag utesluter inte att de på enstaka punkter kan överlappa varandra.
Sant är dock att jag lutar aningen mera åt B än åt A, men skulle det visa sig att syrierna hängett sig åt kemisk krigföring eller att det framkommer glasklara bevis för att al-Assad är en så hänsynslös despot som många påstår – à la bonne heure! I så fall accepterar jag bevisen utan någon skammens rodnad.
Exemplet Libyen
Jag tror inte att kriget i Syrien kan förstås, om man inte tar hänsyn till Natos kampanjer i Libyen 2011. Där, i Libyen, hade något eller några hundratal människor förlorat sina liv under årets första månader i en inbördes konflikt med Tripoli och Benghazi som de båda symbol- och centralorterna. I resolution nr 1973, antagen av FN:s säkerhetsråd torsdagen den 17 mars, fick Nato mandat att intervenera med det uttalade syftet att skydda civilbefolkningen från än svårare lidanden.
Men som vi numera känner till kom Nato att med bred marginal överskrida de givna befogenheterna. Det som hände var att man tog ställning för ena parten i en pågående intern konflikt och bekämpade den lagliga Gadaffi-regimen. Hela kontingenter av marktrupper från bland annat Qatar sattes in, allt i strid med det av FN givna mandatet, och efter att man den 20 oktober precisions-bombat en konvoj i vilken Gadaffi ingick, så kunde den Nato-stödda rebellsidan mörda Libyens statschef.
Redan den 15 april hade för övrigt toppolitikerna Barack Obama, David Cameron och Nicolas Sarkozy i en gemensam artikel i The Guardian krävt att Gadaffi skulle ”avgå och avgå för gott”. Vapenvila eller förhandlingslösningar var inget som de tre ställde i utsikt. Genom bombningarna kom inte mindre än 10.000–30.000 människor att mista livet och 50.000 att skadas, samtidigt som Libyens statsmaskineri totalförstördes.
Det finns en hel del som förenar krigen i Libyen och Syrien. I båda fallen har Väst – i praktisk handling om än (självfallet) inte ideologiskt – stött medeltida islamistiska grupperingar, och båda gångerna har man strävat efter att byta ut misshagliga regimer i skydd av folkrättsliga nytolkningar.
Despoter finns som bekant av mångahanda slag. En av dem är för tillfället hyresgäst i Vita Huset.
Bäste Mats!
Din artikel synes mig behäftad med onödigt moraliska synpunkter. Kampen mot imperialismen bör väl inte utgå från huruvida statschefen i Syrien är ond eller god? USA-imperialisterna vill att ”vi” skall använda sådana kriterier. Gadaffi var ond, USA:s regering är god. ”Regimen” (inte regeringen!) i Syrien är ond. Vi (USA m fl) stöder de goda krafterna för att störta den ”blodbesudlade al-Assad-regimen”.
Moralisera tycker jag man kan göra när man skriver om Zlatans och Persbrandts otäcka reklam för missbruk (spel).
Med ett minimum av kunskaper om efterkrigstidens historia och viss läsning av nyheter, borde åtminstone sedan 2013 människor med minsta tankeförmåga ha genomskådat västpropagandan mot Syrien. Vad jag grubblar på är varför så många fortsätter rabbla fraserna om Assads ondska.
Det är gåtan som behöver ett svar. Jag har svårt att tro att det handlar om en allmän idioti eller feghet eller bekvämlighet. Kan det vara känslan av egenintresse? Det gäller att stå på världspolisens sida, annars hotas vår materiella standard (och oljeflödet)…
Bertil och Hannu!
Åtskilliga av de samtal jag för och har fört om Syrien handlar om Bashar al-Assads föregivna ondska, om den syriska arméns påstådda massdödande av civila och om samma armés eventuella bruk av kemiska vapen. Till detta måste jag (vi) förhålla mig (oss).
Jag kan ju inte säga att visserligen tycks al-Assad vara en despot av värsta tänkbara slag, visserligen njuter han av att systematiskt avliva sitt eget folk och visserligen är kemvapen i stort sett de enda vapen som värderas efter förtjänst av hans arméförband – men det avgörande måste ju ändå vara att ”bekämpa imperialismen”! Vad annat än tom retorik blir det av den sortens resonemang?
Tim Anderson – om vilken jag nästan ingenting vet – försöker vederlägga de beskyllningar som riktas mot Syrien och dess regim på sida efter sida efter sida i sin studie. Skulle detta vara ett utslag av vilseledande moralism? Det kan jag inte tro. Läget i Sverige är ju sådant att ytterst få har genomskådat vad Hannu ser som glasklart.