Att det ofta finns avgörande vändpunkter i en människas liv är säkert de flesta överens om. I tillvaron ges ibland signade ögonblick, då nästan allting ställs på sin spets och ens levnadslopp rent bokstavligt får en helt ny riktning. Jag ska belysa detta med ett exempel från anno dazumal:
I staden Darmstadt i Hessen intill floden Rhen levde och verkade på sena 1800-talet en mångsysslare, som hette Paul Wolfskehl.
Till professionen var den begåvade Paul W affärsman och industriidkare, men han var också en driftig amatörmatematiker med avancerad talteori som givet huvudintresse. Den alltid lika nitiske ynglingen hade även akademiska studier i medicin och läkekonst på meritförteckningen. Han stammade från en välsituerad övreståndsfamilj och hade sällan anledning att bekymra sig för morgondagen – i varje fall inte i ekonomiskt hänseende.
Någon gång i 30-årsåldern blev Wolfskehl passionerat förälskad i en vacker kvinna, vars identitet man dessvärre inte lyckats fastställa. Kvinnan avvisade hans inviter och lämnade honom, berättas det, i ett tillstånd av djupaste förstämning och förtvivlan. I det prekära läget såg den försmådde älskaren ingen annan utväg än att ta sitt eget liv. Med tysk grundlighet skrev han ett knippe avskedsbrev till familjen och de närmaste vännerna, kompletterade testamentet, slutförde alla viktiga affärstransaktioner och fastställde datum för hädanfärden, inklusive exakta tidpunkten (24:00) för det dödande pistolskottet.
Innan tidsfristen löpte ut, besökte Paul W ett nattöppet bibliotek och fördrev sina sista timmar i livet i sällskap med några matematiska specialtidskrifter. Med ens föll hans blick på en artikel, författad av landsmannen Ernst Eduard Kummer, känd talteoretiker och en av det förrförra seklets högst ansedda matematiker. Artikeln handlade om det berömda teorem som vanligen kallas Fermats stora sats eller Fermats sista sats och som har döpts efter den legendariske 1600-talsmatematikern Pierre de Fermat (1601–65) från Toulouse.
Den djupt olycklige Wolfskehl tyckte sig se ett mindre fel i den kummerska kalkylen och började snart räkna för glatta livet i sin ensamhet; inom kort var han fullständigt absorberad av uppgiften. Tid såväl som rum glömde han totalt. När morgonen grydde, befann han sig alltjämt vid liv med sitt notis-block fyllt av formler. Självmordsplanerna kändes inte längre akuta och verkställdes aldrig.
Ytterst var det ett brinnande intresse för sofistikerad talteori, som räddade Paul W:s 30-åriga liv.
År 1908 begav sig Wolfskehl till de saligas boningar. När man öppnade hans, omsorgsfullt reviderade, testamente visade det sig – till anförvanternas bestörtning – att den döde hade utfäst en belöning på inte mindre än 100.000 Mark till förste bäste matematiker som nöjaktigt kunde bevisa Fermats stora sats – förutsatt att beviset offentliggjordes någon gång under den närmaste 100-årsperioden. På det sättet och med denna aktningsvärda premie – Wolfskehl-priset – ville donatorn hylla den vetenskap som en gång givit honom livslusten åter.
Många kände sig kallade, men gamle Fermat slog resolut tillbaka alla attacker mot citadellet och den sista satsen år efter år. Hans talteoretiska fästning tycktes ointaglig.
Men till slut överlistades den motspänstige 1600-talsmästaren av en brittisk matematiker med rötter i anrika Cambridge – Andrew Wiles – sedermera verksam som professor vid universitetet i Princeton, USA, och en av det sena 1900-talets vetenskapliga hjältar. Hans segrande bevis omfattar noga räknat 130 komprimerade textsidor i specialtidskriften Annals of Mathematics. Vid en högtidlig ceremoni på Göttingens universitet fredagen den 27 juni 1997 kunde Wiles, under ovationsartat bifall, tilldelas det 89 år gamla Wolfskehl-priset, nu värderat till 50.000 dollar.
En epok gick därmed i graven. Efter 360 långa år var ett av matematikens svåraste problem slutgiltigt löst. Äntligen hade man lyckats klyva den talteoretiska atomkärnan.
Enligt vittnesgilla rapportörer log Paul Wolfskehl i triumf från en av molntapparna i sin himmel under pris-ceremonin i Göttingen. Från sin plats däruppe på första parkett bevittnade han nämligen en unik händelse i detta ords genuina mening.
För det fåtal av er som till äventyrs inte genast kommer ihåg vad ”Fermats Sista Sats” går ut på kan nämnas att man tar två heltal och låter multiplicera var och ett av dem med sig själva N gånger, där N är större än 2. När man sedan adderar de två resultaten, så finns det inget tal som multiplicerat med sig självt lika många gånger, d v s N gånger, motsvarar summan.
Efter Fermats död 1665 hittade man i marginalen till en av hans böcker en anteckning att han funnit ett fantastiskt vackert bevis för detta, men att marginalen var för smal för att redovisa det.
I tron att det var ett relativt kort och framförallt ”vackert” bevis sporrades sedan hundratals eller tusentals matematiker genom åren att hitta beviset. Men förgäves. När det väl lyckades visade det sig, som sagt, att det krävdes över 100 sidor
På intet vis är jag så matematiskt begåvad som Fermat, Andrew Wiles, Ernst Eduard Kummer, Paul Wolfskehl eller ens som Mats Parner eller Anders Persson. Fermats Sista Sats har dock räddat mig ur en tråkig social situation. En spelglad man (han satsade på hästar på Jägersro) skröt och skroderade över vad han med sina kunskaper i spelteori fått in på en tusenlapp, som han fått av en moster. Hon gav honom pengarna av moraliska skäl, då hon var övertygad om att han skulle förlora dem, och därmed tvingas erkänna, hur fel (syndigt) det var att spela om pengar. Nu vann han emellertid. Vi andra i sällskapet tröttnade och jag sade: ”Ja, ja spelteori. Men hur löser man Fermats Sista Sats?” Konstigt nog räckte det för att få tyst på mannen och vi kunde prata om andra saker vilka var mig mer intressanta (och lättförståeliga).
Bertil C!
Jag kan ge dig ett tips hur du ökar din chans att tjäna på lotterier. Sannolikheten att någon på 75 år, d v s något äldre än du, dör under de kommande 12 månaderna är nästan 4%. Det innebär att om en sådan person deltar i ett lotteri som har 10 000 lotter bör denne göra köpet tidigast dagen innan dragningen. Sker köpet tidigare är det större chans att denne är död på dragningsdagen än att vederbörande vinner.
Vid 55 års ålder arbetade jag i en Farstaskola. Några barn sprang runt på rasterna och sålde lotter. Av skolans rektor ombads vi att tala med våra elever om att detta var olämpligt. När en flicka på en rast sprang fram till mig och frågade: ”Skalman (mitt smek-/öknamn i skolan) köp en lott. Det är fina vinster” tänkte jag gripa tillfället. Med några väl valda ord (jag är ju pedagog!) förklarade jag för henne hur stor chans jag hade att vinna jämför med att bli överkörd på Farstavägen bla, bla, bla… Flickan tittade på mig och utbrast: ”Du vill inte vinna va Skalman?” Hon hade nog mer rätt än jag.
Bertil C!
Gemene mans ointresse av sannolikhetsteori, gör att de är enkla att lura pengar av – utan att man begår brott.
Vi har en säck med vita (v) och röda (r) kulor, proportionerna mellan dem är okänd. Vi drar omväxlande två kulor vardera; om de har samma färg får jag en tia, om de har olika får du en tia.
Eftersom utfallen bara är rr, vv, rv och vr tror du att det är ett rättvist spel och förstår inte varför jag efter cirka 100 dragningar vunnit över 60 kronor och du bara drygt 30.
Eller jag berättar att av mina två barn är en en pojke. Sedan slår vi vad om den andre/andra. Du tror att chansen är 50% för en pojke, när den i verkligheten är 33%.
Du får gissa under vilken, av tre koppar, det ligger en tia. Du pekar ut en kopp. Jag, som vet vilken kopp som har tian, vänder en kopp som du inte pekat på och som inte har tian. Två koppar återstår. Du får en chans till. Jag erbjuder dig att ändra åsikt, vilket du förmodligen inte gör och missar möjligheten att dubbla din chans till 2/3!