Stig Dagerman (Bild: klipp ur en YouTube-trailer)
Storheten i många svenska litterära verk är modersmålet – dialekten. Visst spelar akademiska år i Uppsala sin roll men det är när författaren kommer hem som de riktigt stora verken går av stapeln.
PO Enquist (1934-2020) hade förvisso gjort sig ett namn med krångliga intellektuella böcker redan vid 1960-talets början. Han hade skaffat sig ett namn i parnassen och i den belästa politiska övre kasten i Uppsala. Men det var när han med hull och hår tog sig tillbaka till det där gröna huset i Sjön, i Hjoggböle, i Västerbotten som han tände en eld i den stora läsekretsen. Hans Musikanternas uttåg (1978) blev som en postilla för oss som kände igen oss i de små byarna i ”det mörko landet”; Norrland. Och det var dialekten som var själva hjärtat; rytmen, ljuden.
Sara Lidman (1923-2004) gjorde samma resa via Uppsala tillbaka till hjortronmyrarna i norr. Men det var ett decennium tidigare än PO. Sara slog igenom med en bok på modersmålet, Tjärdalen, 1953. Men det var som att hon tvekade. Hon gav sig ut i världen, ville vara i den stora världen, ville vara polemisk och mycket saklig. Men när det mycket sakliga var över 1975 köpte hon loss hemgården (skuldsatte sig) och flyttade hem till Missenträsk i Västerbotten. Det är här hemma i myrlandet hon skriver sitt formidabla mästarepos Jernbanan. Och orden från modersmålet var viktiga. Många kan vittna om hur hon for runt hela norra Norrland för att få tag på de rätta orden. En kompis till mig i Luleå fick agera ”fulords-mentor”.
Och alla ville höra när hon läste: ”Läs för oss Sara, läs så att vi får grina en skvätt.”
Torgny Lindgren (1938-2017). Samma resa, dock Umeå, inte Uppsala. Ett tiotal intellektuella habila romaner. Ganska okänd för den stora läsande allmänheten. Men sen for han hem (ja, han bodde kvar i Östergötland). Men han for hem till Norsjö och byarna därikring. Han öppnade sig för modersmålet och då rann det till; Ormens väg, Merabs skönhet och alla de andra romanerna flödade ur hans penna. Och läsarna kom, och alla – åtminstone i stugorna, hur det var på börshuset vet jag inte – ville höra Torgny läsa. ”Läs om störstorden, Torgny!” Han blev Norsjöbygdens egen guldstrupe, en västerbottnisk Jussi Björling bland bergen i norr.
En som inte förknippas med modersmålet är Stig Dagerman (1923-1954). Det är nog både synd och framförallt är det fel. För i sin sista roman Bröllopsbesvär från 1949, han är då 26 år, är han helt hemma i sin norduppländska bondska. I Bröllopsbesvär talas det mål. Och den unge författaren bottnar i den. Låt oss lyssna till inledningsraderna:
”Sakta i backarna – sån gjorde gud snigeln, eller vem det var som gjorden. Men vem som gjorden så gjorde han det bra.”
Visst läser du raderna högt. Visst hör du nåt. ”Gjorden” Vi går vidare:
”Men tänk om man har – då blir man illa tåld. Då kan lördagstorparna, stengnetarna och näversugarna i Långmo stå på sina broar och glo och mala snus. Somliga har bara det till göra.”
Tänk att Stig Dagerman och Sara Lidman ligger så nära varandra i språket här. Sara har alltså inte debuterat än. Men de har träffats, och det är Stig som visar vägen: Hugg av en mening (”Men tänk om man har”). Liknande avhuggna meningar blev Sara Lidmans kännetecken.
Och modersmålets, och Stigs och Saras närhet till djuren och jordbruket:
”Och hon är rädd i ögona som en slaktko.”
När den blivande bruden, Hildur kommer till blivande maken den dubbelt så gamla slaktaren Hilmer Westlund låter det så här:
”Händerna i knät, små tunna fina. De har knappt behövt diska än. Bara behövt bläddra i böcker. Bläddra sig fram till realen i köpingen…”
Uttrycket ”bläddra sig fram till realen” går inte att hitta någon annanstans än hemmavid, i byn (eller bruket).
Men det blir aldrig buskis. När Dagerman ger personernas outsagda tankar en form känner läsaren att dessa dialekttalande bybor från Norrgärdet vid Dalälven i Älvkarleby socken minsann inte är några lallande byfånar. De är tänkande människor. Talet och tanken är kusiner, men de är inte samma sak. Här låter Dagerman brudens mor Hilma tänka om barnen:
”Barn ska sova, bara när de sovar har man dem /…/ Kära käraste min, du får inte vakna. Kära Gud, låt mina barn sova och låt natten vara beständigt. En dag är de alla borta och livet är öde och tomt. Då har jag bara mitt snus och en stol som gungar ensam i kammaren.”
Författaren är bara 26 är när han skriver detta. Han har hittat hem i sitt modersmål. Men det blev tyvärr inga fler verk i den här tonen. I stället trasslade han till det med resor, sprit, skilsmässa, nytt äktenskap, stora skulder och annat. Och en dag i november 1954 låter han allt ta slut i garaget vid villan i Enebyberg.
Det tunga modesmålet
Dialekten är en succé i romanen Bröllopsbesvär. Men modersmålet var säkert både kluvet och ångestladdat för författaren, eftersom hans mor och hennes modersmål inte var där, och aldrig hörde av sig. Det var ju farmor och farfar som gällde och visst var ”/f/armor och farfar, på sitt sätt, de finaste människor jag har träffat”. skrev Stig Dagerman.
Men ändå! Och ändå inte!
Kanske hade hans barndoms trauma kunnat hanteras genom fler böcker på modersmålet. Det blev ju PO:s väg. PO lvar motsträvig, kämpade mot, söp och betedde sig illa. Men han kom igenom, och en dag var han redo. Redo att skriva om Kapten Nemos bibliotek, om barnen i byn, om pojken i det gröna huset, om barnen som blev bortbytingar och om den mystiska Eeva-Lisa, hon som födde den döfödde pojken som blev inrullad i Norran. Jag tycker mig se Stig Dagerman bland alla dessa barn.
Vilken fantastisk författare Dagerman var och är. Och vad kunde ha hänt om…
Små lästips
När du läser Bröllopsbesvär måste du läsa många partier högt så att bondskan kan höras och förstås. Ett annat tips är att göra ett personregister. Personerna flyter nämligen in i varandra. Och! Nästan alla heter något på ”i”: Hildur, Hilma, Viktor, Hilmer, Siri, Filip, Ivar, Sixten, Wallinder, Simon, Lind. Varför Stig (även där ett ”i”) krånglade till det så där för läsaren har jag ännu inte klurat ut. Fortsättning följer… kanske.
Leif S!
Så fina författarpresentation du gör, och tack för väl sammansatta textrader. En inspirerande läsupplevelse som fångar och berör.
Olle P!
Tack för att du läste.
Mitt i allt elände kommer det så en lärorik, upplyftande och njutbar artikel på lindelof.nu.
Först eländet. Den svenska valdebatten som både journalistkår och politikerklass månar om att INTE få in på frågan ”Hur vill ni nu tackla de kommande svårigheter som också vi i Sverige står inför?” Ser J & P inte att Europa förlorat kriget om energin? Blir J & P inte fundersamma när de läser vad Tysklands utrikesminister, från Die Grünen, säger? ”Jag kommer att sätta Ukraina först, oavsett vad mina väljare anser, och oavsett hur besvärligt deras liv kommer att bli.” Funderar J & P inte på varför arbetslösa i Neapel satte fyr på sina elräkningar? Tror J & P inte att många i Sverige skulle kunna göra likadant?
Häromdagen läste jag i Smålandsposten ”Lessebo Paper stoppar produktionen för att elen är för dyr”. Ser inte J & P att det även i Sverige finns stora risker för kraftigt ökad arbetslöshet?
Det finns massor av viktiga frågor inför framtiden som J & P undviker. Och denna framtid har redan börjat. Och ”int” kommer den att bli bättre. ”Naj de blir den ente”. Det vet varenda ”here”.
Mitt i allt detta kommer så en artikel av Leif Strandberg. Precis vad jag nu behövde! Tack Leif! Jag utgår ifrån att du inte har något emot att jag skickar din artikel vidare till släkt, vänner och bekanta.
Tack Bertil C. Jo, sprid Dagerman till alla och envar.
Här en filmatisering av ”Bröllopsbesvär” 1964
Tack Tommy!
Det var många år sen jag såg filmen. Men jag minns att alla är med. Jarl Kulle, Lars Ekborg, Christina Schollin och alla andra. Tänk att Schollin som var en så duktig skådespelare numera bara är en del av en såpakoncern. Synd. Jag säger som Magda… ”kan bättre”.
Tack Leif för dina modersmålstankar. Intressant och tankeväckande. Jag ser fram emot namn-funderingarna i Dagermans texter. Kanske något för jubiléet nästa år?
Tack Alf O!
Aha, det är dags för hundraårsfest (1923–2023). Då händer det väl saker i Älvkarleby kan jag gissa. Visst håller du läsekretsen här på lindelof.nu underrättad.
Du Alf, som kan din Dagerman och är från köpingen, tror du att den realskola Dagerman nämner (”bläddra sig fram till realen”) är Samrealskolan i Tierp? Tierp och Västland nämns på ett par ställen i Bröllopsbesvär. Bland annat nämns ett tryckeri i Tierp. Det måste väl vara Löjdquists tryckeri, där vi kunde tjata oss till uttjänta trycktyper att gjuta tennsoldater med.
Leif S!
Du har en poäng med dialekten. När jag arbetade på bibliotek så skulle det gallras bort kassettböcker och ersättas med Daisy-skivor. Hittade en inspelning av Dagermans ”Bröllopsbesvär” uppläst av Börje Ahlstedt på dialekt. Senare hörde jag en annan inläsare utan dialekt, vilken skillnad till Ahlstedts fördel.
Även Väinö Linnas ”Okänd soldat” är skriven på dialekt, förstod betydelsen av det när jag såg premiären av Rauni Mollbergs film 1985. Såg premiären i Göteborg bland massa finsktalande som troligen uppfattade dialektala skämt som jag som svensk inte förstod.