När Kristina kom till Vilda Västern

Det var lätt att föreställa sig att den stora gräsplanen mellan hyreshusen var Vilda Västern.

Det var också möjligt att föreställa sig att remsor av maskrosskaft var knallpulverremsor.

När de lindades till rullar såg de ut som de knallpulverremsor vi kunde köpa i leksaksaffären. Maskrosor fanns det gott om, så lagret med ammunition det växte och växte och jag var den som ansvarade för ammunitionsförrådet i Vilda Västern.

Just den här dagen hade jag hört att det skulle komma en ny flicka till grannhuset. Spännande. Det var inte så vanligt att det kom nya barn till köpingen. Det var heller inte så vanligt att flickor ville vara med oss pojkar när vi var i Vilda Västern. Flickorna hade ju sina jobb och sina familjer att ta hand om.

Men den här nya flickan som var i antågande. Kanske hon?

Jag byggde upp en tanke, ja till och med en förhoppning att hon som snart skulle komma till Tierp skulle vilja vara med mig i mitt ammunitionsförråd.

Jag visste en del, hade hört att hon hette Kristina, att hon var ett år äldre, att hon skulle bo hos sin mormor och morfar, de som hade underliga namn: Bricken och Nimrod, och Alinder i efternamn. De var väldigt gamla och arbetade som lärare i Köpingen.

Farbror Nimrod spelade dessutom orgel i kyrkan och eftersom mina föräldrar var kyrksamma så kände jag till Bricken och Nimrod, som alltså var Kristinas mormor och morfar. Jag tyckte därmed att jag redan, nästan, kände Kristina och jag blev mer och mer säker på att hon ville leka med oss – med mig. Kristina!

Så kom hon. Jag stod och lurpassade så att jag omedelbart kunde bjuda in henne till mitt ammunitionsförråd i utkanten av Vilda Västern. Och nu kom hon. Och hon sa ja. Hon ville.

Jag visade henne alla märkvärdigheterna i ammunitionsförrådet. Hon tittade med avsmak på det jag visade. Sedan knyckte hon på nacken, vände sig om och sa något om att ammunition behövde krut, och att små pojkar inte förstod att den stora kontinenten i väster minsann inte bara var Vilda Västern. Sen gick hon, Kristina, hon som bodde hos en mormor och en morfar som hette Bricken och Nimrod, och Alinder i efternamn. Men själv hette hon inte Alinder, utan Lugn.

Nej, hon var inte så lekfull Kristina Lugn men långt senare läste jag att hon blivit mera skojfrisk, och sedan kom hon att sitta i Svenska Akademien och utse nobelpristagare i litteratur. Och en gång vann faktiskt en kille från Vilda Västern som hette Bob. Hade jag kanske, ändå, påverkat henne? Jag vill gärna tro det.