Blå tåget 1972. Från vänster Berger, Nyhlén, Rasmusson, Bengtsson, Yman, De Geer, Westling. (Foto: ARKIV)
P,en av dem som brukar läsa mig, undrar om jag skrivit någon gång om Blå Tåget. Skulle jag, annars, kunna tänka mig att göra det? Hur ser jag på bandet? Jag får för mig att han nyss kommit i kontakt med Blå Tåget och förtjust klivit ombord. Förlåt den lättköpta metaforiken.
Jag kan inte på rak arm påminna mig att jag ägnat det kultförklarade bandet några rader. Hittar, efter ett snabbt grävande i datorns manushög, en text som adresserar mannen som stod för slamret (trummiskollegan Janne ”Loffe” Carlssons uttryck), Leif Nylén.
Det var väl han som skrev Tågets mest kända låt, ”Staten och kapitalet”. Som egentligen heter ”Den ena handen vet vad den andra gör”. Tungfotad titel den senare, den förra bättre, mer catchy.
Låten gjorde de osnutna förortsgrabbarna från Rågsved, med Thåström i spetsen, en häftig cover på.
Var det måhända självaste socialdemokratiska finansministern, den grötmyndige Gunnar Sträng, som inspirerade Nylén? Sträng med sin oförblommerade hyllning till storföretagsamheten: ”Det som är bra för Volvo är bra för Sverige.”
På Arosmässan i Västerås 1969 undslapp sig klassamarbetsmannen hånfullheter om ”skäggiga, slipslösa unga män”.
Och sådana fanns det gott om, när Blå Tåget var i ropet. Jämte det blå tåget rullade de uppfordrande ramsor skanderande demonstrationstågen. En tid i ungdomlig rörelse, bortom den stelnade socialdemokratiska.
Den från Norge bördige Nylén var inte bara en självlärd trummis, ännu mer en mycket kunnig kritiker i DN. (Jämsides med legendaren Torsten Bergmark.) Med en alldeles egen stil, en fröjd och njutning att läsa honom. Stilist av guds nåde.
Till hans förtjänster hörde att han inte skrev långt, snarare drogs han mot det knapphändiga och sparsmakade. Önskar fler vore likadana. Men det korta är det svåra. Väga ord på guldvåg.
Det var hans bok om den moderna konsten jag reagerat på i texten jag fann. I densamma nämner han inte den tyske allkonstnären Joseph Beuys, en av mina husgudar. Kanske minns jag fel, kanske Beuys omnämns, men i så fall alldeles för lite.
Boken, titel Den öppna konsten om jag inte tar fel, gömmer sig någonstans i mina hyllor. Men jag ids inte ge mig ut på jakt efter den för att säkerställa mina påståenden. Ni får tro mig ändå.
Min misstanke var, och fortfarande är, att Nylén inte gillade Beuys andliga sida. Konsten skall stå fri gentemot allt översinnligt, vara sekulariserad och konkret vardagsnära, Nyléns ”moderna” ståndpunkt.
Men han borde ha uppskattat antiinstitutionalisten Beuys vidgade konstbegrepp, vilande på performances och happenings.
Helt i linje med Blå Tågets approach. Några välanpassade svärmorsdrömmar typ popbandet Mascots, Sveriges Beatles, var de inte.
Jag tog aldrig upp Beuys med Nylén, fast jag hade chansen när jag en gång träffade honom i det lilla hus invid ett vattendrag i Solna som han bebodde tillsammans med Grupp 8:s Louise Waldén.
För att återvända till inledningens försynta undran: grabbarna i Blå Tåget, Leif, de Geer, Rasmuson, Berger och någon till, var oförvägna amatörer, må man väl säga.
Spelade hellre än bra. På den tiden ”kunde” ju alla som ville spela. ”Punk” sa man om tillskyndarna. Med det engelska bandet Sex Pistols som idoler: ”God save the Queen / The fascist regime.”
Om det lät för räligt, rent musikaliskt? Det var som det skulle. Ingenting för skönandar. Ju råare, desto bättre.
För mig skänker proggarna Blå Tåget ett orakat ansikte åt en härlig tidsanda. Uppkäftig, upprorisk, agitatorisk, anarkistisk, himlastormande, antiborgerlig, lustfylld, olydig.
Som i filmen ”Livet är stenkul” (1967) av Södergamängen Janne Halldoff. Ett charmigt tidsdokument, om än ingen Oscarskandidat. Mai Nielsen som fräck yrhätta.
Bosse Widerbergs ”Heja Roland!” (1966) gestaltade på ett roligt sätt den tidstypiska kritiken av reklambranschen. (Redan 1957 hade Sven Lindqvist höjt stridsfanan i skriften Reklamen är livsfarlig.)
Behöver jag säga att jag som gammalt rödskägg, oförbätterlig 68, tilltalas av gruppen som återuppstod för konserter på Moderna Museet (var annars?) inför fullsatt salong?
Men tiden är en annan. Och andan. Jag saknar den tid och anda som var.
Nej, jag är inte bara nostalgisk. Men något väsentligt har gått förlorat. Samtiden skaver. Livet är urtrist.
Leif Nylén är inte längre bland oss. Och häromdagen gick Dageby. En efter en sätter de punkt.
Ja Sträng var rätt skön. Det där uttalandet var ordagrant: ”det är för många skäggiga och slipslösa med i debatten.”. Minns en annan gång i ett radioreportage där man nämnde de ekonomiska svårigheterna för en ensam småbarnsmamma, vilket han avfärdade med: ”men så lite tjänar väl ingen som är normalt utvecklad på huvudets och kroppens vägnar”.
Vem skulle våga ett sådant uttalande i dag? Men till Strängs försvar kan väl sägas att i hans generation var det en hederssak att även arbetare som representerade skulle klä sig propert i kostym och slips. Palme väckte viss uppmärksamhet med sin märkliga kombination av kavaj och toppluva!
Lasse E!
Just nu upptäckte jag ett program om en av våra stora visdiktare OLLE ADOLPHSON som även jag har på min repertoar. Tillhörde väl inte samma kategori som dom ovan men han vinner i längden.
Kan ses till Februari 2025
Svensk dokumentär om Olle Adolphson, en av vår tids största vispoeter. Under sitt liv skrev han hundratals visor, ofta med svårfångad lycka och mänsklig svaghet i fokus. Trubbel är hans mest kända och tolkade visa. Artister som Monica Zetterlund, Håkan Hellström och Lill Lindfors har alla sjungit denna klassiker om förlorad kärlek, bittert svek och försoning. Det här är berättelsen om den välklädde vispoeten Olle Adolphson och tiden han levde i.