Jag läser vad Knut Lindelöf skriver om vad man får och inte får säga om Ukraina. Att det finns en bakgrund och historia som förtjänar att diskuteras, det får definitivt inte sägas. Ingen nyansering, inget som kan tolkas som ett stöd för Putin.
Rysslands intervention påstås vara ”oprovocerad”, som Noam Chomsky varit inne på. Ukraina oskyldigt. Nato och USA likaså. Och Sverige hänger på i krigshetsen, ansöker till och med om att få bli medlem i Nato. Statsråd i skytteltrafik till Turkiet, för att fjäska för Erdogan.
Jag har nu varit pensionär, tycker inte om ordet som signalerar en gammal, nedbruten figur (det är väl gubbarna i Sandviken jag ser framför mig, kropparna som tagit stryk efter tjänstgöring för många år i Verket), i sex år.
Fasligt vad tiden går fort! Och allt fortare. Minns det som igår när hustrun och jag träffade paret Adler-Karlsson i Rom hösten 2016. Sista terminen som anställd. Till våren väntade utstämpling och låg pension, letandet efter röda prislappar.
Högskolan försvinner allt längre bort i fjärran. Den värld jag kom att tillhöra i och med att jag trädde in i den som student hösten 68, ännu inte nitton fyllda. Uppvuxen i ett hem utan akademiska traditioner. Allt kändes nytt och främmande i staden vid Fyrisån.
Alla konstiga ord: ”Alma mater”, ”seminarium”, ”ventilering” och andra jag tidigare aldrig mött. Kulturchock till en början. Frestad vända på klacken och åka hem till det välbekanta och trygga brukssamhället. Men höll ut.
Sedan följde fast anställning, förutom gästspel utomlands. Under resan – nuförtiden skall man ju använda den metaforen – hände ”något”. Efter de första åren i Uppsala, frihetsskapande och personlighetsutvecklande. Oskattbara!
Det var ”någon” som var ute efter autonomin, högskolan skulle samhällsanpassas och styras. (Palme slog an tonen redan på sin tid.) ”Avnämarintresset” måste beaktas, ”avnämarna” garanteras inflytande. ”Adjungerade” professorer, inte särskilt akademiskt belastade, dök upp.
”Marknadslönetillägg” för dem som ”marknaden” efterfrågade, framförallt IT-kunniga. Oavsett akademisk kompetens, denna allt mindre viktig. Befordran för den som ”samverkade med omvärlden”.
Det skulle utbildas för ”anställningsbarhet”. Ordet ”flum” en plåga. Allt som inte var ”nyttigt” inför framtidens värv, det var ”flum” visste plötsligt studenterna. Den högre utbildningen avintellektualiserades.
Och så ideologiseringen av högskoleväsendet, den kritiska tankens förskingring. Jag hann undan innan värdegrunder, jämställdhetsintegrering och annat påbjudet fördes in i den dagliga högskolevärlden. Jag vet att kollegerna anpassade sig, protesterade inte, fann sig.
Den enstaka som dristade sig till att ifrågasätta, kunde cheferna (sådana hade tillsatts, den av tradition hävdvunna principen primus inter parens avskaffats) straffa i lönekuvertet genom den individuella lönesättningen som befrämjade lojalitet. Och splittrade mellan kolleger.
Någon enstaka gång hör före detta kolleger av sig till mig, ondgör och beklagar sig över ett tillstånd som enligt dem bara blir allt trängre och värre. Tystnadens kultur har därtill permanentats. Högt i tak? Glöm det!
I dagens situation skulle Ukraina vara stötestenen. Jag är faktiskt glad att jag slipper värja mig. Tiga och gå undan, eller hamna i konflikt med chefer. Jag är som pensionär i sinnet tillbaka i Uppsala hösten 68: tänka rätt är stort men tänka fritt större. Eller vad nu Thorild sade.
Vinjettfoto: Uppsala universitet (Foto:K Lindelöf)
