När man bjuder på konfekt – en kommentar om militär eskalering

1. Jag tycker att Anders Björnsson ska ange vad Ryssland skulle ha gjort i stället.

2. Björnsson skriver att ”Urskuldarna av Rysslands framfart har gjort sig politiskt irrelevanta.” Och vilka är då dessa urskuldare, som burit sig så illa åt och som ändå får förekomma i massmedia? Inga alls överhuvudtaget.

   Jag kunde, om jag sutte i en redaktionsstol hos SVT, TV4 eller SR, ha bjudit in Jan Öberg (SE/DK) eller Glenn Diesen (NO). Men så sker aldrig. Västs syn propageras fullständigt ensidigt och Björnsson fyller här på bl a med det vanliga snacket om folkrätten. En folkrätt som USA tolkar precis som det passar dem och där vi brukar få Ove Bring som deras profet.

   Diplomati? Ryssland höll sedan 2015 på med att försöka förhandla Minskavtalen och få Donbassrepublikerna Donetsk och Lugansk att ingå i en ukrainsk federation, ungefär som Krim ingick i Ukraina tidigare. Men det fanns inget intresse från väst. De ägnade sig åt upprustning och militär utbildning av Ukrainas stridskrafter till Nato-standard inför det kommande kriget. De blev till sist Natos största armé i Europa, tillkommen med syftet att för USA:s räkning störta Rysslands folkvalda regering och stycka landet.

   Över tiotusen civila har dödats vid Ukrainas beskjutning av civila i Donbass sedan 2014 och det pågår just i detta nu. Jag tänkte bifoga ett filmbevis från Telegram, men det är inte tillåtet här i frihetens väst. Men håll tillgodo med denna dam från Lisitjansk som säger sin mening om läget. (Det låter lite annorlunda än de gråterskor som brukar få uppträda i public service). Och rörande Graham Phillips, som gjort inspelingen, måste sägas att alla hans tillgångar hemma i Storbritannien har blivit infrusna utan rättegång, bara för att han rapporterar sanningen från Donbass.

3. Anders Björnsson brukar ofta se dagshändelserna i deras storpolitiska och historiska sammanhang. Så icke nu, då han börjar sin historieskrivning med ”de ansvarslösa, okloka och olagliga [ryska] interventionerna i Ukraina sedan 2014”.

   Raderad ur bilden är den av USA:s företrädare Victoria Nuland och Geffrey Pyatt regisserade våldsamma fascistiska statskupp i Ukraina som störtade demokratin och förde nazister och antiryska ukrainska nationalister till makten i Kiev. Det var dödsstöten mot det självständiga och enade alliansfria Ukraina, som bildats efter Sovjetunionens upplösning. Ukrainas möjlighet att konsolidera sig som sammanhållen stat omintetgjordes av USA, EU och Nato i samverkan med de extrema ukrainska nationalisterna, inte av Ryssland.

   Enligt Victoria Nuland hade Washington spenderat fem miljarder dollar på den planerade kuppen. Statskuppen i Kiev resulterade omedelbart i Krims återgång till Ryssland och upprättandet av de bägge folkrepublikerna Donetsk och Lugansk. Det inbördeskrig som följde har sina rötter i Sovjetunionens stora fosterländska krig, då Wehrmacht liksom den antiryska ukrainska nationalismen och Hitlertysklands övriga allierade besegrades i hårda strider genom de sovjetiska folkens och deras bundsförvanters försvarskamp. Hitlertysklands invasion slogs tillbaka och röda armén befriade Ukraina och Europa från nazism och fascism.

   Den antiryska ukrainska nationalismen var (liksom den storfinska) nära lierad med Hitlertyskland och ideologiskt nära besläktad med nazismen. Sådan har den förblivit, och dess grepp om statsapparaten, propagandan (inklusive skolväsendet och media) och krigsmakten befästes efter statskuppen 2014 med aktivt stöd av västmakterna (inklusive Sverige).

   Det är innebörden av begreppet ”våra gemensamma värderingar”. (Ett aktuellt exempel på dessa värderingar är mordet på Daria Dugina och den lista på personer som regimen i Kiev ser som krigsförbrytare, däribland den dansk-svenske fredsforskaren Jan Øberg.)

   För att sätta stopp för kriget i Donbass slöts i september 2014 och februari 2015 med Tysklands och Frankrikes medverkan två avtal, tillsammans benämnda Minskavtalet, men de ukrainska nationalisterna vägrade – uppmuntrade av västmakterna, inklusive Tyskland och Frankrike – att genomföra överenskommelsen och insisterade på att fortsätta kriget mot sina rysktalande landsmän.

   Jag är förvånad över att Anders Björnsson inte ser dessa sammanhang.

4. Jag kan inte anat än instämma med Sven-Eric Holmström och Bert Hoflund. Björnsson skriver:
   ”Den militära specialoperationen, som inleddes den 24 februari i år, har varit ett renodlat angreppskrig. Den ryska ledningen måste omedelbart upphöra med sina kränkningar av Ukrainas territoriella integritet och inleda förhandlingar med motparten.”

   Jag skulle snarare kalla det ett försvarskrig mot Nato som blev nödvändigt inför en förestående invasion av Donbass av Zelenskys trupper. Vad beträffande förhandlingar har Putin försökt förhandla ända sedan 2014-15 med Minsk-avtalet som resultat. Ett avtal som Ukraina aldrig tänkte följa och där Nato-staterna Tyskland och Frankrike, garanterna, inte heller brydda sig. Ändå väntade Ryssland till 2022. I mars var det fredssamtal, som avbröts eftersom Nato återigen inte ville se någon fred.

   Det verkar som om Björnsson har missat åtskilligt, kanske också den senaste Rand-rapporten som Nya Dagbladet nyligen publicerade.

5. Det är ju positivt att Anders Björnsson medger att ”potentater i väst”, d v s USA-imperiet och dess nickedockor i lydstaterna i (framförallt) EU, ”önskat denna utveckling”. Det är synd att han inte tar bladet från munnen och säger som det är, nämligen att dessa potentater i väst inte bara önskat denna utveckling, utan planerat och arbetat enträget för att provocera fram just denna utveckling. I decennier. Vilket otaliga experter, akademiker, diplomater, politiker o s v varnat är precis vad som skulle hända om väst (USA/Nato) fortsatte sitt beteende gentemot Ryssland.

   Anders B verkar inte vara medveten om åtta år av artillerield och raketer mot civilbefolkningen i Donbass. Eller lika många års försök av bl a Ryssland att få fred och slut på slakten, Minsk I och II som Tyskland och Frankrike hjälpte till att få till, men Ukraina sedan inte brydde sig om att uppfylla, och Tyskland och Frankrike vägrade att sätta press på Ukraina för att uppfylla. Eller att antalet artilleri- och raketangrepp från Azov-styrkorna mot Donbass ökade exponentiellt dagligen sista veckan före den ryska interventionen.

   Ryssland gjorde verkligen allt för att undvika krig i det längsta, raka motsatsen till hur t ex USA agerar vid minsta aning till ursäkt för att invadera och/eller bomba ett nytt land sönder och samman. Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, för att inte gå tillbaka ännu längre till Vietnam och Korea. Tragiskt nog är det exakt samma intressen som sätter agendan nu som förr; enorma vinster för den huvudsakligen amerikanska vapenindustrin. Och den totala kontrollen över massmedia och sociala medier gör att människor är propagandiserade så till den grad att de tror att swastika-tatuerade Azov-styrkor är frihetskämpar och att ryssar och rysktalande Ukrainare är nazister. Det är Orwellskt i kubik.

   Nej, det som var mest ansvarslöst, oklokt och olagligt i Ukraina 2014 var USA:s inciterade revolt och statskupp, då en liten (men ack så våldsbenägen och beväpnad) klick högerextremister tog över Maidan-protesterna, mördade och skadade både poliser och demonstranter och skrämde den valda presidenten att fly landet, och tog över den reella makten i landet.

   Lustigt(?) att ingen talar om invasionen av Afghanistan som ”oprovocerad”, den var det ju faktiskt. Och Irak, Libyen och Syrien. Visst, det fanns ursäkter, mer eller mindre bra och genomskinliga, men de var ju i realiteten bara den gamla vanliga USA-imperialismen som behandlar alla länder på jorden som sin egendom, andra länders resurser som USA:s att exploatera och varje hot mot luft(/olje)dollarns status som den enda världsvalutan som en krigshandling att möta med samma mynt, d v s krigshandlingar. Och om Anders B syftar på annekteringen av Krim så har USA/Nato gått före och satt exemplet med Kosovo. Den enda anledningen till att man motsätter sig folkomröstningen i Krim, och likadana folkomröstningar i bl a. Luhansk och Donetsk nu, är att de vill gå över till The Dark Side och Darth Putin istället för Sankt Joe Biden.

   Vladimir Putin har popularitetssiffror (i Ryssland alltså) som Biden eller vilken annan västledare som helst bara kan drömma om, även om de kanske tog en liten smäll i samband med det strategiska tillbakadragandet av styrkor från Kharkivområdet vilket (igen) utsatte den rysktalande befolkningen där för utrensningsoperationer (av ”kollaboratörer”) utförda av Ukrainas säkerhetsstyrkor, så som hände i Bucha. Men han har fortsatt stort stöd av sitt folk. Rysk ekonomi går efter förhållandena riktigt bra, till skillnad från EU:s ekonomi som håller på att gå åt h-e. Euron är rekordsvag mot dollarn, rubeln är starkare än på länge. EU håller helt enkelt på att sanktionera sig självt till ruiner, bara för att USA:s krigsindustri ska bli ännu rikare. Och omvärldsstödet är kanske blekt i västvärlden, men desto starkare i den globala södern och Asien. Sverige står inför ett svårt val; surra fast sig vid rodret på ett sjunkande skepp (USA/Nato/EU) eller fortsätta sin flera hundra år långa ”neutralitet” (nåja, officiellt åtminstone) och bedriva diplomati och handel o s v med alla som har något att erbjuda Sverige och inte är genomkorrupta diktaturer som förtrycker och mördar, kanske t o m sitt eget folk. EU:s medlemsländer får var och ett göra samma val. Tyskland (med flera andra länder) som var/är mer eller mindre beroende av rysk gas har skjutit sig själva i foten, sågat av grenen de sitter på, och trots en regering med bl a gröna partiet håller på att ersätta bortfallet med kärnkraft och smutsig kolenergi(!), för det är viktigare att stödja ”löftet till det Ukrainska folket” (d v s fascisterna som styr Ukraina) än att hålla några löften till det tyska folket som valde dem(!).

   Människor, och särskilt svenskar, med fungerande grå substans och tillgång till Internet, borde veta bättre, Anders Björnsson inräknad. Detta proxykrig med Ryssland har varit målet för USA/Nato i många år och att välja(!) att inte veta det eller ignorera det är inte etiskt eller moraliskt, det är hyckleri och kriminellt. Som Rage Against The Machine sjunger; Wake Up!

   Ett fascinerande videoklipp av USA:s utrikesminister Anthony Blinkens i FN cirkulerar på sociala medier, där han gnäller över Putins uttalande (att Ryssland kommer att försvara sig mot västalliansens eventuella angrepp med alla medel) och beskyller Putin/Ryssland med att eskalera och hota med kärnvapen, utan att bry sig om att Volodymyr Zelensky sprang omkring på säkerhetsmötet i München och sade att Ukraina skulle skaffa kärnvapen, att Polens ledare sagt att USA/Nato borde placera kärnvapen i Polen, o s v… Det komiska(?) i videon är att bakom Blinkens satt pro-war, pro-coup Victoria Nuland. Ni vet, samma Vickan som diskuterade med Pyatt under Maidan vem som skulle utses till ny president i Ukraina så fort de gjort sig av med Viktor Janukovytj. Det är en fantastisk illustration av vem som håller i trådarna bakom kulisserna.

   För övrigt, ledsen att jag upprepade vad andra kommentatorer redan skrivit, men jag hade redan skrivit det mesta av min kommentar och orkade inte börja om och redigera. Utmärkta kommentarer, ni andra. Skönt att inte vara ensam.

6. Bra sagt Niclas! Instämmer helt i det du säger.

7. Vanlig debattordning är att svar på en artikel kan ges en tid. Därefter ges artikelförfattaren tillfälle till en slutreplik. Med nedanstående text av Anders Björnsson avslutas nu denna debattråd. /Redax

   DÖDGRÄVARNAS MARKNAD

   Björnsson ”fyller på med det vanliga snacket om folkrätt”, skriver en av min vedersakare på denna sajt. Hur kan man uttrycka sig så slappt? Han associerar mig med professor Ove Bring, som vi på alliansfriheten.se inte en utan flera gånger har kritiserat för att inte respektera vad folkrätten stipulerar. Vad har vi att hålla oss till i det mellanfolkliga umgänget om inte internationell lag och FN-systemet?

   Ryssland har i detta fall brutit mot bägge. Vad skulle Ryssland ha gjort istället för att gå till angrepp mot en grannstat? undrar en annan. Det skulle givetvis ha avstått. Att inleda krigshandlingar för regimskifte och gränsförändringar är inte tillåtet. Det var inte tillåtet för USA och dess drabanter i Irak och Libyen. Någon pre-emptive strike, i sig en tveksam handling, har det ju heller inte varit fråga om, eftersom Ukraina å sin sida inte har förberett något väpnat angrepp mot Ryssland, såvitt man känner till. Löftet om ett ukrainskt Nato-medlemskap var förvisso utmanande, dessutom dumdristigt, men kan inte anses ha varit en krigsorsak. Alla krigsmakter skaffar sig vapen och upprättar krigsplaner. Det betyder inte, att de slår till. Det gör de sällan.

   En annan debattör talar om en ”förestående invasion av Donbass av Zelenskys trupper”. Men ”Zelenskys trupper” är ju Ukrainas lagliga armé! Man kan tycka vad man vill om regimen i Kiev och hur den har tillkommit, men detta är ju interna ukrainska angelägenheter, liksom en Putin vid makten uteslutande är det ryska folkets sak att bestämma om. Däremot är ”upprättandet av de bägge folkrepublikerna Donetsk och Lugansk” (Christer Lundgren), två entiteter som inte har det ringaste internationella erkännande, en solklar kränkning av Ukrainas territoriella integritet, och igångsatta folkomröstningarna på ockuperad mark om anslutning till Ryska federationen ingenting annat än en skojeriverksamhet. Sådana saker ska lösas vid förhandlingsbordet eller genom skiljedom; jfr Ålandsfrågan 1920–21 (Jerker Örjans har utrett saken grundligt i boken Ålandsfrågan, mina herrar! PQR-Kultur 2020).

   De där lydprovinserna i Östukraina, som tillskapades genom ryskt ingripande 2014, har faktiskt ingen som helst legitimitet – även om de har sina anhängare och tillskyndare – lika litet som Kosovo, lika litet som på sin tid Sydvietnam, i bägge fallen under amerikansk överhöghet. Förenta staternas regering tryckte i det vietnamesiska fallet på hotet från kommunismen (dominoteorin), Moskva påstår, att det pågår ett folkmord i Donbass (fascismfara, folkmordsanklagelser – var försiktig med sådana termer!). Detta saknar all trovärdighet. Man skapar marionettregimer, som det passar. Man hittar på krigsfall (Tonkinbukten. Maidankuppen). Man talar patetiskt om nationell säkerhet och sätter freden för andra i fara.

   Ukraina beväpnas av Väst – ja. Men blev det vietnamesiska befrielsekriget mindre rättfärdigt och heroiskt, för att dess ledare accepterade militärt stöd från sovjetlägret? DRV tillhörde ju sedan länge detta. (Sverige sände inga vapen, vilket var klokt, ur svensk nationell synvinkel.) När sedan Kina invaderade Vietnam efter befrielsen och krigets upphörande, var naturligtvis också det en otillåten handling, dessutom oprovocerad. Vietnams ingripande i Kambodja var inte heller i enlighet med folkrätten. Igen: vad finns det för anledning att förminska betydelsen av denna?

   Har inte också Väst i nutid kunnat agera annorlunda? Givetvis. Liksom det kunde och borde ha gjort i Syrien och Afghanistan, för att ta några exempel. Men det kan inte vara motiv, än mindre ursäkt för Rysslands imitation av västsidans beteende.

   För Sverige, mitt land, har detta haft synnerligen allvarliga konsekvenser. Stålhårda anhängare av ett svenskt Nato-medlemskap har, i direkt kommunikation med undertecknad, applåderat Rysslands ingripande 24/2 2022, eftersom detta mer än något annat vände den svenska opinionen i Nato-favör. Moskva är definitivt en av den svenska alliansfrihetens allra mest frenetiska dödgrävare.

   Tillkommer, att vissa, som nu stödjer Rysslands krigsaktiviteter, ansåg, att den svenska alliansfriheten inte var mycket värd och att den rentav var avskaffad (”’neutralitet’, nåja, officiellt åtminstone”, som Niclas Hallander uttrycker det), långt innan regeringen Magdalena Andersson kappvände. Det är sådana, som inte aktar lagens bokstav. Som anser mig vara – kriminell.

   Anders Björnsson

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.