Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev och president Vladimir Putin | Foto: Alexander Zemlianichenko (Illustration i UNT)
Ryssland anföll Georgien 2008 och ”slog sönder illusionen om den eviga freden i Europa”. Georgien, Krim och Ukraina är exemplen som konstituerar Rysslands aggressivitet, som ändrade ”den internationella säkerhetsordningen” och tvingade Sverige att ”se sanningen i vitögat. […] Den 8 augusti 2008 fick vi tänka om. Demokratiska staters självbestämmanderätt kan aldrig tas för given, och måste alltid försvaras.”
Så skriver – i starkt sammandrag – Uppsala Nya Tidnings ledarskribent Sebastian Sundel den 8 augusti 2018.
Denna bild är visserligen typisk, men ändå förvånande och starkt vilseledande, ja faktiskt propagandistisk. Hur länge ska vi vänta på att dessa svenska liberala ledarskribenter ska ändra inriktning? Att framställa världsläget så till den grad enkelspårigt gör att man faktiskt undrar om ledarskribenten i fråga helt ignorerar varje normalt sanningskrav? Skäms han inte att framstå som en ideologisk megafon? Jag kan omöjligt tänka mig att han tror på saken.
Till att börja med, när det gäller Georgien och Sydossetien behöver man bara läsa på Wikipedia. Där ges en helt annan, mycket mer komplex och nyanserad bild av konflikten än vad Sundel åstadkommer.
Det andra är att EU, USA och Nato i detta politiska drama framställs som de som försvarar demokratin. En så onyanserad bild är idag ändå ovanlig. Inte ett ord om påtryckningarna på Georgien (och Ukraina) i akt och mening att åstadkomma framflyttning av EU:s och Natos positioner intill Rysslands gräns. Är Sundel så dåligt informerad att han faktiskt inte känner till något om detta? Naturligtvis inte.
Det tredje är detta med ”demokratiska staters självbestämmande”. Vad kan Sundel mena med det? Det är förtås Georgien 2008 och Ukraina 2014 han menar? Men var dessa stater mer demokratiska än Ungern, Tjeckien och Polen 2018? Eller annorlunda uttryckt; är det förenligt med demokrati att vara motståndare till EU, Nato och USA:s krig? Nej, inte i Sundels ögon, eftersom USA – oavsett vem som för tillfället sitter i Vita huset – är landet man ska svassa för, vad än de tar sig för.
För det fjärde, allt går alltid ut på att svartmåla Ryssland. Russofobin är helt utan nyanser.
Vad ska dessa liberaler säga när dollarn faller och USA förlorar sin ställning som världspolis, och land efter land i Europa anträder de nya handelsvägarna mot Ryssland och Kina?
– Oj, det hade vi ingen aaning om… kan man ju försöka med.
Nej, det blir nog svårt att få med sig folk på det där. Snart måste det väl ändå vara dags även för Sundelare att börja se sig om i världen utan skygglappar.
På detta kära tema ägnar dagens GP hela ledarsidan åt en s k gästkolumnnist: ”Kriminella gäng i ryska statens tjänst” Den är författad av Sofia Svensson, masterstudent och skribent. Jag blev nyfiken på vem denna skribent var. Via fotot hamnade jag på hennes Twitter. Fascinerande läsning. Här tror jag vi har en coming lady och antagligen fortfarande billig för GP att anlita så här tidigt i karriären. Hon har fått sina insikter genom studier vid UCL School of Slavonic and East European Studies i London. Den 29 juni skriver hon: ”Så himla glad över att få va en av Göteborgs-Postens sommarkolumnister i år ??” Den 10 augusti menar hon: ”Lärt mig en hel del från @MariaPeLofgren och hennes avsnitt i den här veckans Radiokorrespondenterna…”
Men läs gärna artikeln.
”När ska våra liberala ledarskribenter vakna?” skriver Knut L. För det första våra!? För det andra undrar jag om det inte är så att all form av liberalism har kommit till vägs ände, i stort sett. Imperialistiska stater (USA t ex) eller grupper av stater (EU t ex) kommer inte längre i sina strävanden. Dessa stater bygger i huvudsak på privatkapitalism och det är i dessa stater som liberala idéer vuxit fram/finns. Mot dessa två imperialistiska stater har vi i huvudsak Kina och Ryssland. Dessa stater är i huvudsak statskapitalistiska. Som det verkar(?) är de förra enormt tyngda av inre, tydliga motsättningar, medan de senare i varje fall är effektivare i sina strävanden och inte ”generas av” liberala idéer. Nyligen läste jag i en artikel (stödd av den kinesiska staten) att svensk ungdom inte längre var så intresserad av den demokrati som vi har, utan hellre skulle vilja ha en ”stark” ledare (min tolkning). Och vad önskar den växande högerpopulismen? Är Jimmie Å. något lite liberal?
Bertil C!
Vi i Sverige har ett koppel ”liberala ledarskribenter”. Det är de jag syftar på. Hur länge de kan fortsätta förneka det uppenbara är ändå en gåta för mig. Jag bär ju själv på ett liberalt arv, även om det är långt borta idag.
Efter att ha läst den artikel som Bert H hänvisade till är det bara att konstatera: Hur skulle en ung uppåtsträvande journalist med liberala idéer kunna skriva annorlunda? Det som hotar är Ryssland och Kina, som helt saknar liberala idéer, inte USA för där finns de ju, och då får ”man” blunda för de ”misstag” som USA begår, visserligen ofta fruktansvärda men ”att va fan”. Jag tror inte att den uppåtsträvande journalisten med liberala idéer direkt tänker så, men det är så hen fungerar. Och var finns det idag andra idéer, t ex socialistiska, som har någon påtaglig folklig kraft bakom sig? Ja, de finns inte i Sverige i varje fall. Både SAP och V är i ett internationellt perspektiv också infångade på den privatkapitalistiska imperialismens planhalva, i den kamp som nu pågår på jorden mellan USA/EU +++ å ena sidan och Kina/Ryssland +++ å den andra. På många bloggar jag läser kallar man det allt oftare ”The Cold War II”.
”Hur länge de kan fortsätta förneka det uppenbara är ändå en gåta för mig.” Så skriver du Knut. När jag kom till Lund som student på 1960-talet fick jag kontakt med en student vilken liksom jag pluggade zoologi. Vi blev medlemmar i Liberala Studentklubben. Jag blev också medlem i LOSK (Lunds Okristliga StudentKlubb, en klubb som hade en prästombudsman) samt i Utrikespolitiska föreningen. Jag slarvade med mina studier men hade förbannat roligt och lärde mig mycket. Jag tror att jag var ganska påverkbar. Så kom Vietnamkrigets verklighet in i skallen på mig. Ja du vet hur det var! Men du vet också vad ULF Nilsson som skrev för Expressen skrev på den tiden. UN som mycket sent omsider kom att omvärdera sin syn på Vietnamkriget. E G Geijer skrev ”Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav,” när han lämnade konservatismen för liberalismen. Det var svårt. Och liberalismen är nog också svår att lämna om man är inrotad liberal med mindre rörligt intellekt.
Dessutom Knut, vad är det för liberalism som ”väst” torgför ute i världen? För det första PRIVATKAPITALISM. I USA tycker kapitalisterna att Kina inte tävlar på lika villkor eftersom de har statskapitalism, och det stämmer inte med nyliberala idéer (i varje fall). För det andra, när representanter från stater i väst åker runt och samtalar i statskapitalistiska (och feodala) stater vill den hemmavarande liberala pressen att de skall ta upp frågan om press- och yttrandefrihet. Är de trovärdiga?
Knut, ser du t ex vad som händer i förhållandet mellan Kanada och Saudiarabien på den punkten? (Jag har två systrar i Kanada) USA ställer definitivt inte upp på Kanadas sida i kontroversen om den fängslade ”människorättsaktivisten”. Gör någon annan stat det, t ex Storbritannien? Nä, men på Saudiarabiens sida ställer Förenade Arabemiraten och Egypten upp.
Är det inte dags Knut, att helt klippa av den delen av navelsträngen som gav dig/oss liberal näring och ta näring från friska källor?
Bertil C!
Vet inte vad du polemiserar mot. Jag håller med dig om allt i kritiken mot dagens ”liberalism”. Den är genomrutten och på fall. Men det betyder inte att liberala idéer alltid varit det. Inte heller tänker jag göra någon slags avbön för mina stundtals liberala böjelser.
Du har rätt Knut!
Jag vet nog inte riktigt vad jag polemiserar mot! Jo lite vet jag nog. Jag polemiserar mot mig själv. Det var skälet till att jag skrev dig/oss.
Jag har under ett antal månader försökt få rätsida på min ståndpunkt i invandringsfrågan. Jag har nyss åter gått igenom din blogg, Clartéebloggen, jinge.se, steigan.no m fl samt en del av det Jan M skrivit. Om Sverige hade en regering, som på allvar arbetade för det lönearbetande folkets intressen, tror jag att jag vet vad jag skulle stödja för flyktingpolitik. Men nu är den stadigt fast i en marknadsliberal politik, som t o m ger bort skattemedel! Då blir läget ett annat. Åsnan mellan hötapparna, det är jag. Den ena hötappen slänger dessutom en massa invektiv mot den andra, och den andra… Och jag förstår inte varför JM är så mån om att skriva i sådana tidningar som är *** och som väl knappast läses av det lönearbetande folket. Kämpar han i detta verkligen för den (ursprungligen) liberala idén om det fria ordet?
Bertil C!
Vad är yttrandefriheten om inte en liberal landvinning, vår allra viktigaste förtöjningspållare för att inte driva ut på öppet hav utan varken segel eller roder.
Men varför JM skriver i ”sådana tidningar” vet jag inte. Jan Guillou gjorde sina första stora reportage i FiB-Aktuellt. Men det såg vi som en god sak. Och en delförklaring kan vara att hans åsikter ratas i alla tidningar han tidigare skrivit i (utom FiB/K och Proletären).
Jan Myrdal har själv diskuterat sitt medarbetarskap i ”Nya Tider” Vem skulle inte ta chansen att nå ut till nya läsare, med helt andra åsikter? Om man inte kan få en och annan att ändra uppfattning så kan man åtminstone sprida förvirring i deras led. Det är en väldigt inkrökt inställning att man bara kan diskutera med likasinnade.
Vad jag ogillade i JM:s första artikel i NT var att den till formen var dålig, som en parodi på JM. Han försatt därvid ett tillfälle att påverka NT:s läsare.
Olyckan verkar bero på JM:s svårigheter att tänka sig in i andra människors uppfattningar. Han skriver på samma sätt för moderater, maoister och mormödrar. 1979 ryckte han ut till mitt försvar när min bok Finlands sak var svår kritiserades i Västra Nyland. Den mycket myrdalska texten var nog helt obegriplig för de småborgerliga finlandsvenskarna ute på landsbygden.
Jag har påpekat tidigare, att den bästa bevakningen av Ryssland har vi i SVT:s finska nyheter ”Uutiset”. Igår fick vi, 5 minuter in i sändningen, en analys av relationen mellan Frankrike och Ryssland med anledning av Macrons besök i Finland. Vi fick också, vilket är minst lika intressant, veta att president Putin har, inför folkopinionen, backat med avseende på den kontroversiella ryska pensionsreformen. Sedan följer, 6 minuter in i sändningen, ett klipp ur ett tal Putin höll till det ryska folket.