et var den sjätte juni 1967. Jag var tretton år och jag satt i de stora svala lokalerna på Collège de la Sainte Famille, en jesuitskola inte långt från Kairos centralstation i det kvarter som fram till femtiotalet beboddes av kristna syrier, armenier, libaneser och greker. Större delen av den kristna befolkningen utvandrade så småningom under Nassers första år vid makten, och själva kvarteret förslummades snabbt, men skolan fanns kvar, en broileranstalt för blivande ministrar och direktörer, fortfarande administrerad och styrd av jesuitpräster från allehanda nationaliteter.
Nasser hade inte råd att stänga den för den gav honom välutbildade kadrer, som kunde tjäna landet som diplomater, läkare, ingenjörer och affärsmän. Man minskade antalet lektionstimmar i humanistiska ämnen och satsade på den så kallade ”vetenskapliga linjen”. Svulstiga skolböcker på arabiska hyllade å sin sida revolutionen och brännmärkte imperialismen. Vi fick lära oss texterna utantill för att klara av betygen. Revolutionens sex heliga mål etc. Ingen tog det på allvar. Snabbt memorerat snabbt glömt.
Men nu var det den sjätte juni 1967 och revolutionens retorik skulle mäta sig med imperialismens metalliska klor. Egyptens flygvapen förstördes på två timmar denna morgon. Inte ett enda flyg kunde lyfta. Flygplanen förvandlades till skrot medan vi, trettonåringarna, satt i jesuitskolans svala lokaler och examinerades i fransk litteratur. Långa stycken ur Racine och Corneille skulle memoreras, läsas upp, dissekeras grammatiskt och semantiskt inför examinatorn. Men det blev inget denna dag. Ett tumult från gatan nådde oss och oroliga lärare och vakter kom in och ut ur lokalerna, viskande till varandra. De såg alltmer bekymrade ut. Vad händer? Ingen tenta idag! Kriget har brutit ut och ni måste vänta på att era föräldrar kommer och hämtar er.
Sexdagarskriget
De första knallarna från de snabba planen följdes snart av dämpade explosioner. Det var militäranläggningar och flygplatser runtom stan som bombades. Men nyheterna som kom ur den egyptiska radion sa något annat. Vi hade lyckats skjuta ner ett stort antal israeliska flygplan, enligt dessa nyheter. Antalet ökade med varje timme, från 5 till 30 till 70 innan dagen var slut. Det var inte förrän nästa dag som egyptierna tack vare BBC eller andra utländska kanaler upptäckte katastrofen. Vi hade inte skjutit ner ett enda plan. Hela Egyptens luftarsenal var ur bruk. Armén i Sinai omringad och besegrad.
Våra föräldrar kom och hämtade oss. Tentorna sköts fram på en oviss framtid. Hemma lyssnade vi på ”nyheterna” som hyllade våra beväpnade styrkor och deras seger över den anfallande fienden. Denna officiella lögn pågick i hela sex dagar. Men folket hade redan under första dagen tagit reda på sanningen. Alla visste att landet hade besegrats, att Sinai var förlorat igen, men ingen visste exakt omfattningen av nederlaget. Folk hoppades att det fanns ett uns av sanning i våra nyhetssändningar ändå. Önsketänkandet förbyttes snabbt i en allmän depression. Teveprogrammen försvann. Bonanza, Superman, Lost in Space, Ismail Yasins komedier, alla såpor inställdes och det blev patriotiska sånger och Koranuppläsning för hela slanten.
Ungefär hälften av eleverna i skolan hörde till de gamla feodala familjerna, både kristna och muslimska. Dessa hade föga sympati för Nasser, förståeligt nog, eftersom han konfiskerade deras lantegendomar och delade jorden bland jordlösa bönder. Nederlaget bekräftade deras skepticism mot hans politiska beslut. Den andra hälften av eleverna, dit jag hörde, hade inte kunnat gå på en sådan broilerskola om det inte hade varit för Nassers revolution. Min egen far dyrkade Nasser och såg i honom Egyptens egalitära, sekulära, moderna, öppensinnade och framstegsvänliga framtid. Nasser var mannen som gjorde narr av hijab och shejker i sina tal och som bad de saudiska kungarna att dra åt helvete. Nasser läste böcker! På flera språk! Dagligen! Hans intellektuella nyfikenhet kände inga gränser. Religion var en relik från det förflutna som snart skulle försvinna.
All optimism försvann
Men femtio- och sextiotalens optimism förbyttes snart i en stoisk inställning. Första gången jag såg min far gråta var den sjätte juni 1967, efter att han hade lyssnat på BBC-stationen på sin nyinköpta superradio, en Grundig, som kunde fånga in hundratals stationer runt om i världen. Ingen fick ha en sådan ”avlyssningsapparat” i Egypten men min far var en framgångsrik journalist, anställd på landets viktigaste dagstidning, och genom hans ställning låg han mycket nära de kretsar som omgav Nasser själv. Han fick många förmåner tack vare det, men utnyttjade aldrig dem för egen vinning. Radion var ett arbetsverktyg.
Den dagen önskade han att han aldrig hade köpt den. Han lyssnade på BBC-rapporterna om hur det egyptiska flygvapnet hade förintats på två timmar och han grät. Men detta ska inte handla om min gråtande far utan om något helt annat. Tålamod! Landet hade efter 6 dagar förlorat Sinaihalvön till den israeliska stridsmakten. I Sinai låg större delen av landets olja och mineraler. Halvön vetter mot Suezkanalen. Katastrofen var ett faktum. I sex år måste Egypten klara sig utan sin olja och utan sin kanal. Kanalstäderna Suez, Ismailiya och Port Said förvandlades till grus av den israeliska armén och deras civilbefolkning skulle förvandlas till flyktingar i Kairos slum i över tio år.
Nasser var inte korrumperad
Det sjöd av missnöje i det egyptiska samhället mot de styrande, även om gemene man fortfarande gav Nasser sitt stöd och visade honom sin kärlek. Den kärlek och det stöd som Nasser fick från mannen på gatan hade ingenting att göra med den officiella statliga retoriken om revolution och imperialism. Mannen på gatan såg i Nasser en omutlig och okorrumperad ledare. Presidenten som dog med 60 pund på sitt bankkonto. Löftena om det nya Egypten bröts inte på grund av Nasser, utan på grund av hans giriga och inkompetenta omgivning. Det stämde på sätt och vis. Vad kan en diktator, även om han skulle visa sig vara upplyst och hederlig, göra om han står ensam och inte lyckas kommunicera med folket?
Övermarskalken Amer sattes först i husarrest och sedan i fängelse där han ”tog sitt liv”. Självfallet mördades han. Någon fick bära skulden för nederlaget. Med Amer ur vägen skulle nu Nasser också straffa de ansvariga inom flygvapnet som lät sina plan förstöras på marken och inte lyckats rädda ett enda av dem.
Februari 1968 inleddes rättegångar mot cheferna inom flygvapnet men domarna blev för milda. En del friades helt och andra fick villkorliga straff. Samma månad reste sig studenterna på samtliga universitet i landet och arbetarna vid stålindustrin i Helwan söder om Kairo i massdemonstrationer mot de milda domarna och hela den nya politiska korrumperade överklassen.
Februariresningen
Nederlaget var inte bara ett resultat av Israels överlägsenhet, utan också av Egyptens tillkortakommanden. En ändring måste till. Februariresningen 1968 gjorde Nasser mycket besviken. Det var ju de unga studenterna och arbetarna, hans främsta allierade, som gjorde uppror mot honom. Den 30 mars höll Nasser ett tal där han lovade demokrati åt folket, och samtidigt passade på att utbasunera det nya slagordet: ”Striden mot Israel och befrielsen av Sinai är vår högsta prioritet just nu”. Nasser lyckas också återbygga sin armé, eller låt oss säga lägga grundstenen för de nya väpnade styrkorna med hjälp av Sovjet – utan Sinais olja eller inkomsterna från Suezkanalen.
Detta återbyggande av de väpnade styrkorna från noll var i sig en stor historisk bedrift. Nasser dog tre år senare – 1970 – förgiftad enligt många. Och det blev hans efterträdare, Sadat, som fick ta upp kampen för befrielsen av Sinai, vilket lyckades 3 år senare, 1973.
Det andra löftet, det om demokrati, var långt före sin tid. Man lovade folket demokrati, men inte nu, utan längre fram. Talet den 30 mars, eller Proklamationen som det kallades, lyckades dock inte riktigt blidka de upproriska studenterna och arbetarna. Deras missnöje höll på att bromsa statens ansträngningar för att återbygga vapenmakten och armén efter det nesliga nederlaget. Något annat behövdes, något som kunde ena det egyptiska folket och få det att glömma Amers självmord, februariupproren, de milda domarna, och t o m alla som dödats eller fängslats eller torterats på grund av sin delaktighet i upproren, samt allt annat tomt snack om demokrati.
Ingen demokrati
Demokrati kan inte vara en skänk från ovan. Det är något som ett folk måste ta för sig, som måste komma inifrån och nerifrån. Och det var en omöjlighet när Egypten, denna olydiga lydstat till den sovjetiska makten, behövde all sin energi för den väntande striden. Den 2 april 1968, bara 3 dagar efter Nassers Proklamation till folket, uppenbarade sig jungfru Maria på taket av en kyrka i norra Kairo, nära det träd där det påstås att den heliga familjen hade vilat under sin flykt till Egypten.
Jungfrun är lika helig för muslimer som för kristna i Egypten. En massvandring sattes igång. Varje dag kom det tiotusentals pilgrimer från hela landet för att skåda miraklet. Dagstidningarnas första sidor ägnades helt och hållet de ljusfenomen som uppenbarades varje kväll över kyrkans tak. Och det var andra gången jag såg min far översvämmas av en stor sorg. Mor ville till kyrkan som alla andra, inte av religiösa skäl, hon var minst lika frisinnad som far, men av ren kvinnlig nyfikenhet skulle jag tro. ”Tänk om det är sant? Jungfrun!” ”Äh! Vidskepelse och skrock”, skrek min far. ”Ja men det har stått om det i din tidning i flera veckor nu”, svarade mor. ”Vi kan väl köra dit en kväll och se själva vad det handlar om.” Fars sorg var synlig. Han trodde varken på uppenbarelser eller jungfrur. Han visste bättre.
Hela jungfruuppståndelsen var ett trick. En strålkastare. En avvärjande taktisk situation som kom väl till användning. Alla i Egypten älskar jungfrun. Studenterna och arbetarna kanske inte trodde på att hon uppenbarat sig, men deras familjer gjorde det. Nasser fick lite mer lugn och ro för att ägna sig åt sitt verk, nu med ett enat folk bakom sig, men hann inte avsluta det.
Jungfruepisoden som pågick i hela två år måste ha varit en av Sadats trollkonster. Han förstod sig på hur man styr ett land med hjälp av religionen och medierna. När Nasser var undanröjd och Sovjet avtackats för sitt stöd, vände sig Sadat mot USA och sin ”vän” Kissinger. Tillsammans orkestrerade de den kommande pseudoreligiösa uppståndelsen i Mellanöstern, början på den arabiska vintern som ännu inte är över. De mörkaste krafterna sattes i verket med hjälp av saudiska pengar, för att med CIA:s och Mossads expertis undanröja den gamla vänstern och splittra arabvärlden. Resten är historia.
Hesham Bahari (förläggare på Alhambra förlag)
Läs också det senaste om Alhambra förlag >>
