Nationalistiska välfärdsulvar i fårakläder – Vänstern och valet (6)

Om vi gör tankeexperimentet att Sverigedemokraterna – SD – funnits redan på 1930- och 40-talen, så hade man då utan tvekan antastat, förföljt, ofredat, plågat och trakasserat alla människor med annan hudfärg än den kritvita. Så gjorde SD f ö så sent som 1988, då partiet bildades ur den rasistiska kamp-gruppen BSS (Bevara Sverige svenskt), och i ytterligare ett antal år.

I dag är det inte riktigt på det sättet längre. En helsvart afrikansk flykting som åker Vasaloppet, älskar små grodorna, ekiperar sig i folkdräkt, högaktar kungen och Silvia, anser att vi daltar med brottslingar här i riket samt att kärringens rätta plats är hemmets lugna vrå – ja, en sådan kolsvart afrikan ses som assimilerad och har alla möjligheter att kvala in som äktsvensk medborgare och rent av ta plats i SD:s partistyrelse. (En annan sak är att afrikaner med de nyssnämnda böjelserna torde vara rätt sällsynta.)

Är det alltså fel att betrakta SD som ett rasistiskt parti? Nej, en sådan slutsats vore förhastad. Dock är inte rasblandning av äldre, beprövad nazist-modell något man räds; i stället är det sammansmältning av skilda kulturer, som SD-anhängarna fruktar. ”Raserna” må legeras, så icke kulturerna. Man hävdar inom partiets ledningsstab att invandringen bör inskränkas till ett minimum, eftersom mångkulturella samhällen inte fungerar.

Just detta är SD-filosofins hjärtpunkt och inre kärna. På goda grunder kan denna filosofi brännmärkas som kulturrasistisk. Att själva rasism-begreppet på det sättet ges ett vidare innehåll ändrar ingenting, inte i praktiken. Om man diskrimineras på grund av sin hudfärg, sitt geografiska hemvist, sin ideologi, sitt utseende, sin härkomst, sitt handikapp eller sin religion, specifika vikt eller sexuella läggning har i slutändan ringa betydelse. Sverigedemokraterna ÄR rasister – kulturrasister – som godtyckligt dömer ut de människor som på ett eller annat sätt har bristfälliga ”Sverige-gener”.

Man gör detta från ölschappen, från demonstrationstågen, från de sydsvenska elfenbenstornen och, alltsedan 2010, även från riksdagstaburetterna.

Islam är sedan länge SD:s huvudfiende. Med en aldrig sinande energi gör partiets företrädare bisarra jämförelser mellan islam och nazism, och Koranen jämställs med vicekorpral Hitlers Mein Kampf. Den anti-islamska hatpropaganda som bedrivs runt om i Europa med SD:s många broderpartier längst upp på barrikaderna påminner osökt om en svunnen tids judeförföljelser.

I den etablerade partifloran har SD svårast för Socialdemokraterna, men inställningen till S är kluven på ett nära nog patologiskt sätt. Man föraktar Olof Palme, Mona Sahlin och Ingvar Carlsson, samtidigt som de bägge åldermännen Tage Erlander och Per Albin Hansson retroaktivt utsetts till Sverigedemokrater – varvid Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren följt med på köpet… – eftersom Tage och Per Albin anses ha föredragit ”en nationalistiskt färgad samförståndslinje” och utgallrat precis allt vad socialism heter från partiprogrammet. Det är historiska analyser av den här typen som förklarar varför SD-ledamöter gärna vill framstå som hängivna folkhemsvänner och sanna välfärdspolitiker (något som de inte är).

”En var som röstar på SD röstar för Moskva” löd rubriken på en ledartext av Anders Lindberg i Aftonbladet den 15 augusti. Det stämmer, inte minst till eftertanke. Då Sverigedemokraterna haft chansen att inverka på vår utrikespolitik, vilket man haft bland annat i Europaparlamentet, så har de förmenta Sverigevännerna konsekvent backat upp den ryska linjen, t ex när Krim annekterades. Vladimir Putins maktparti Förenade Ryssland har intima förbindelser med de flesta av Västeuropas högerpopulistiska organisationer, liksom givetvis med Viktor Orbáns Ungern, och SD ingår i detta mönster. Utbrytarna i AfS (Alternativ för Sverige), gör det också. Rysk politik och Sverigedemokratisk har flera gemensamma nämnare, betydligt fler än man gärna föreställer sig.

Det finns många orsaker till att SD kunnat registrera betydande opinionsframgångar under en följd av år. En av de viktigaste är det beteende som en kriminell och odemokratisk politisk vänster uppvisat.

Omkring 2010 samlade en ’normal’ SD-manifestation kanske något 20-tal sympatisörer från kategorin närmast sörjande. Men ca 500 motdemonstranter försedda med strutsägg, kullerstenar, ogräs, pipor, stadiontutor och aktningsvärda röstresurser såg då alltid till att det blev liv i luckan och att lågt räknat 50 medierepresentanter infann sig. Allt detta fick till följd att (1) motdemonstranterna kände sig ädla, insiktsfulla och godhjärtade – eftersom de hindrat ”fascisterna” från att alls yttra sig… – vidare till att (2) SD-företrädarna erhöll martyrstatus och orättmätig uppmärksamhet i medierna – och slutligen till att (3) demokratiskt sinnade svenssöner blev förbannade och, stegvis, började ta parti för de utbuade och nedtystade. Så har det fortsatt, år ut och år in.

Relationen mellan å ena sidan AFA-ligister och närbesläktade typer och å den andra Jimmie Åkessons fotfolk har i åratal varit symbiotisk; parterna har sugit näring av varandra. Att utestänga SD-ombuden från skoldebatter, opinionsmöten, informationsträffar o s v är också något som ska brännmärkas. Det är alltid våra meningsmotståndares yttrandefrihet vi – som övertygade demokrater – har att försvara. Lögnens frihet är sanningens förutsättning. Med vederhäftighet och argument i sak kommer vi längre än med administrativt fiffel. I solljuset brukar trollen spricka.

”Jorden är en alldeles för riskfylld plats att leva på, inte främst på grund av de människor som utför onda handlingar utan på grund av de människor som står vid sidan av och låter dem göra det” är en utsaga som brukar tillskrivas Albert Einstein. Detta Einstein-yttrande har komprimerats på ett talande sätt av Martin Luther King jr: ”Problemet är inte de onda människorna, utan de goda människornas tystnad.”

Jag skulle aldrig påstå att Sverigedemokrater är onda. Däremot hävdar jag att deras politik är ond och inte bara ond; den är brutal, okänslig och skamlös.