Foto: MINDAUGAS KULBIS/AP
Regeringen har nyligen beslutat att ge Natos AWACS-plan fritt tillträde till svenskt luftrum. AWACS-planen är flygburna spanings- och stridsledningscentraler för Natos flygstridskrafter. Planen ägs av Nato, är registrerade i Luxemburg och stationerade i Geilenkirchen i Tyskland.
Det började med att SvD i april 2014 avslöjade att regeringen gav dessa plan tillstånd att passera genom svenskt luftrum under tre veckor. Det var i turbulensen efter ryssarnas annektering av Krim och ryska inflygningar mot den svenska Östersjögränsen. Mikael Holmström i SvD skrev då:
Normalt ger regeringen bara tillstånd för passage för utländska militärplan för enstaka överflygningar. Eller också får ett utländskt militärplan flyga in och ut till en bestämd flygplats.
Detta är veterligen första gången som ett sådant här tillstånd för en hel rad passager. Än mindre har det getts sådana här tillstånd för AWACS. Inget hindrar att Natos stridsledningsplan vid passagerna kan spana även ifrån svenskt luftrum.
AWACS-planen är inte vilka plan som helst. De är en av de få militära resurser som Nato äger och driver gemensamt (normalt är förband i Nato nationella). Planen har alltså ett politiskt symbolvärde.
De här stora militära enheterna behöver nu inte ens anmäla sin närvaro. Inga uppgifter finns i regeringskansliet om när och var de flyger genom svenskt luftrum, vilket är en klar förändring och ett solklart uppgivande av Sveriges territoriella integritet.
Men, det är regeringen som fattat beslutet och därför är det förstås fullt lagligt. Men, det som förra året skulle kallats gränskränkningar och militära intrång (jämför de ryska inflygningarna i våras) har nu blivit en rättighet för Nato. Denna kränkningsrätt gäller från december och ett halvår framåt. Eftersom ”tillståndet” sedan april 2014 flera gånger förlängts redan, finns all anledning att tro att det kommer fler och mer omfattande förlängningar.
Visserligen förvånar inget längre när det gäller den svenska anpassligheten inför Nato. Men det här borde väl åtminstone få någon svensk folkvald att ta till lite brösttoner i riksdagen. Det kan ju på goda grunder påstås att Sverige på det här sättet bidrar till ökade spänningar i Nordeuropa genom sitt understödjande av Natos positionsframflyttningar mot Ryssland.
Exakt som vid andra världskriget! Sverige tillät Nazityskland och tyska trupper att transporteras på Svensk Järnväg vid ockupationen av Norge!
Hotet kom från kungahuset och Gustav V, som annars hotade att avgå! Vi kunde ha tackat Gud om han gjort det. Nu har vi samma gubbar och kärringar som sitter och avgör och en f d statsminister och Palmeförrädare Göran som återigen drar Sverige i skiten!
Kungahuset har alltid kallats för Tyskvänligt!
Mina föräldrar föddes 1904, mindes hur fullastade vagnar med mat och förnödenheter skickades från Göteborgs Central f v b till Tyskland, allt medan Svenska Folket svalt, i städerna fanns inte det nödvändigaste potatis att få. Det var kålrötter som mättade magarna!
Det var nu folk vaknade för vad fascismen stod för – en ny tid skulle komma Socialismen – i Sverige Socialdemokratin, som var riktigt röd i början och hyllade det ryska folket som genomfört revolutionen.
Idag är allt glömt och förrädare som Göran Persson har dragit Sverige och Olof Palme i skiten!
Ett tredje världskrig står för dörren. Än en gång har stövlarna putsats och är på G igen!
Hit men inte längre sa Stalin sist det begav sig och satte in Stalinorglarna
mot de Tyska fascistiska inkräktarna!
Finns det inga tänkande människor kvar?
Man blir ledsen, sa Sven Wollter (r) i ett TV-program, när man hör hur dagens ungdom resonerar. Man blir MYCKET ledsen!
De är fullt upptagna med noggranna ID-kontroller av tågpassagerare över Öresundsbron, vem bryr sig om några militära överflygningar när man har fullt upp med att sila myggorna!
Nationen som ett arbetsläger åt transnationellt kapital. Ett arbetsläger som vaktas från luften av drönare styrda från långt i fjärran. Den postmoderna nationalismen, höga staket runt om landet och sagor om drakar som lurar utanför gränsen. Oavsett vilket miserabelt land det handlar om är folket bakom staketet övertygade om att det är där ute som faran lurar. Över huvudet flyger de verkliga drakarna, fria, utan staket kommer de och går som de vill.
Nåja, hur som helst lär det göra mycket för den offentliga narrativen om Ryssland som den värsta gränskränkaren! Det är väl bra att hyffsa statistiken lite, rapporten om gränskränkningarna som kommer i vår kommer att presenteras med buller och bång. Det är väl bra?
Putin hör nog till de ryska ledare som lyckats mest med att förstöra sitt egna lands långsiktiga intressen som det bara går.
På 1990-talet efter Sovjetunionens sammanbrott (där självständighetsrörelserna var mer eller mindre folkliga; det var en federation som gick åt pipan där i princip alla delstater till sist blev självständiga per automatik medan exempelvis Tatarstan, Dagestan och Tjetjenien i Rysslands SSR inte blev det) fanns en realistisk chans att förena de tre slaviska republikerna Ryssland (145 milj), Belarus (10 milj) och Ukraina (50 milj) till något som hade kunnat bli en östslavisk federation.
Att Lukaschenka på den tiden ville det med sig själv i spetsen för en sån ledning är liksom en öppen hemlighet, det är fortfarande pass- och tullunion mellan Ryssland och Belarus. Ukraina, vars SSR hade fostrat sådana sovjetiska ledare som Brejzhnev och Krustjov och utgjorde en högst bärande beståndsdel av Sovjet i form av forskningscentra m m, försökte se sig som en bro mellan Ryssland och väst och alla möjligheter till rysk inflytande i form av medier m m fanns över hela Ukraina liksom noll restriktioner i form av gränspassering och dylikt.
Vad som hänt sedan 2014 gör att sådär 75% av ukrainarna nu blivit nationalister och är förlorad för den ”ryska saken” för all framtid samtidigt som Belarus försöker distansera sig så långt det går från Rysslands ledning medan vitryssarna försöker tjäna hackor på varusmuggling (där råder som sagt var en pass- och tullunion, så det finns inga gränskontroller eller några gränsdemarkeringar mellan RUS-BY.
Så som det såg ut längs med ukrainsk-ryska gränsen till 2014 f.ö.)
Läs gärna den här artikeln:
”Belarus risks estranging its Russian ally, but not because it wants to earn extra money in Ukraine or from conservative Arab regimes. Minsk strives to improve relations with Russia’s opponents because the Kremlin has shown itself willing to make radical foreign policy moves.”
Lägg märke till den sista meningen nu, vi talar alltså om staten Belarus som varit styrd av en ”väst- och demokratifientlig diktator som ledare för Europas sista diktatur”, tjabbar med EU- och NATO-grannländerna Litauen och Polen om diverse saker och alltså inte borde ligga i för att smöra västmakterna för fem öre. Vad är det nu ”vänstern” har att säga om imperialismen, att den bara gynnar vissa militära och politiska skikt men inte landets intressen i dess helhet? Här ovan har ni alltså ett praktexempel på J A Hobsons och Lenins tes att studera. Gör det!
Så grattis säger vi till Rysslands sittande politiska ledning, ni har lyckats skapa fiender i form av fientligt sinnade nationaliströrelser runtomkring er, återskapat syftet för NATO (en organisation som Putin själv i en intervju med David Frost år 2000 kunde tänka sig ett framtida medlemskap i, och en organisation som man kört gemensamma militärövningar med under hela 00-talet m m) och fått även ”vännerna” ni hade haft till att hålla distansen och ta avstånd.
Jag tror nog att Lukaschenka ångrar att han en gång på 1990-talet införde ryskhetspolitiken i landet som håller på att slå ut det belarusiska språket, för vad kan nu hindra att det en vacker dag dyker upp ”gröna gubbar” för att ”befria” de stackars vilsegångna vit-ryssarna, som alltså egentligen är ryssar innerst inne men olyckligtvis gått vilse i historien tills frälsaren dyker upp för att lära dem …? (jmfr gärna med Turkiets ”bergsturkar”, det blir någon sådan retorik vi kan vänta oss ifall det händer)
Inte alltid håller jag med Craig Murray (den brittiska ambassadören som avslöjade Uzbekistans tortyrprogram), men i det här fallet är han klockren.
Hur har Vänsterpartiet reagerat, eller har V alls reagerat?
Herman!
1. Vad är, eller var, Rysslands ”långsiktiga intressen” som Putin nu sabbat?
2. De baltiska staterna, Ukraina och Vitryssland blev inte självständiga ”per automatik” utan på grund av att den dominerande ryska makten klokt nog inte använde sin militära styrka, ungefär som Sverige lät Norge bli fritt 1905. Kanske är jag naiv, men det post-sovjetiska Ryssland har – trots allt – framstått som mer demokratiskt än Ukraina och Vitryssland.
3. EU:s, NATO:s och USA:s plötsliga upphörande med att utmåla Vitryssland som ett ”Sovjetunionen i miniatyr” eller ”Europas sista diktatur” borde stämma till djupare eftertankar. Som bekant anses länder som inte lyder EU, NATO och USA sakna ”mänskliga fri- och rättigheter” mm medan rena diktaturer som lyder EU, NATO och USA sägs vara ”på väg mot demokrati”.
4. Det där med ”vänstern” och imperialismen samt Hobson och Lenin skulle jag vilja att du utvecklade.
5. Sedan tror jag inte att Putin och Ryssland är så hemskt isolerade och saknar vänner. Under nuvarande ”Operation Barbarossa – the sequel” har man problem, men klarade man av den förra så klarar man nog av den här. Av mina engelska vänner fick jag en gång också lära mig att EU är Tysklands tredje försök att erövra Europa, men nu under lite behagligare former än tidigare. Hoppas det stannar vi detta.
Herman Nielsén har synpunkter som är värda att beaktas.
Han har närmare kunskaper om och kontakter med Belarus än någon annan som skriver på denna blogg, enligt min bedömning.
Det vore ju bra om alla som uttalade sig på svenska ville acceptera att landet heter Vitryssland på svenska och inte Belarus. Alla kanske inte gillar det, men det kanske inte heller tyskarna gör när deras land kallas Germany, Allemagne, Tyskland, Saksa eller Niemcy på engelska, franska, svenska, finska och polska.
I inledningen på sitt mycket intressanta reportage från landet förra våren föreslår Mats Larsson att vi går över till namnet Belarus, men utan att ge några skäl.
Det finns en liknande strömning i Sverige som vill kalla vissa finländska städer Turku, Helsinki, Tampere och Pori när deras officiella svenska namn är Åbo, Helsingfors, Tammerfors och Björneborg.
Och ska vi kritisera finnar och ester som kallar vårt land Ruotsi respektive Rootsi? Finnarna borde förresten vara förbannade på att vi kallar deras land för ”Finland” som ursprungligen egentligen bara utgjorde området kring Åbo.
Anders P!
1. Till ”Rysslands långsiktiga intressen” hör (enligt min mening, men måste givetvis inte stämma överens med någon statslednings synpunkter) goda relationer med grannländerna. Särskilt sådana som man delar en stark kulturell bakgrund med, kan kommunicera med utan svårare problem etc. Alltså många ”mjuka värden” som man utan problem kan uppfatta utan missförstånd. Tänk dig Norden på ett ungefär, så kunde det ha varit mellan UA-RUS-BY idag. Som jag skrev innan, flera av Sovjetunionens generalsekreterare kom ifrån Ukraina (Brejznev brukade f ö gilla att festa i Dnipropetrovsk, tillsammans med andra i ”Dnipropetrovskmaffian” som hade positioner i Politbyrån), många har släktingar i vad som numer är annat land och inte en administrativ provinsgräns, rörligheten var i princip fri efter 1991 o s v så det saknades inte traditioner från modern tid.
Föreställ dig att Danmark tog Blekinge inklusive Karlskrona med dess marinbas (nu måste jag i o f s utsträcka det till att låta Karlskronas marinbas gälla som danskt hyresobjekt för att få ihop analogin med Sevastopol, men detaljen är inte relevant för min poäng-) som ett led för att ”befria gamla Östdanmark”, Östdanmark som är ett landskap som lider under ”svenskarnas vanstyre” och sedan understödde Danmark diverse krigsherrar i Skåne, där kusten mellan Höganäs och Trelleborg styrs av olika krigsherrar som kontrollerar ”Nydanmark” medan Lund (i likhet med Kharkiv, jämför avståndet till Danmark/Ryssland därifrån!) och Kristianstad höll på ”Stockholmsjuntan” – Vad tror du resultatet för alla former av nordiska samarbeten skulle bli? Vad tror du det får för effekt för nationalismen i Sverige? Kommer svenska fotbollssupportrar börja heja på Danmark i vissa lägen eller kommer man att ta alla tillfällen som ges till att smutskasta landet oavsett berättigandet i det hela?
Lägg märke till att jag inte, skriver inte, håller statsgränser sakrosankta – För min del får man gärna hålla folkomröstningar om olika kommuners tillhörighet i Ryssland eller Ukraina. Kalla gärna in FN-soldater från Indonesien, Bangladesh m fl liknande länder som ej är grannländer eller ”paneuropeiska” (för att slippa misstankar om CIA och annat paranoid tjafs), låt dem hålla ordning i ett år och låt olika sidor komma till tals. Då finns det en chans till ett mer rättvisande utfall än vad det var på Krim mars 2014. En ordning som alltså inte ens stöddes av Kina i FN (läs gärna min länkade artikel till Craig Murray i slutet av mitt tidigare inlägg)
3. Nu har USA i o f s lättat på sanktionerna mot vissa företag snarare än gett ett ”all clear” till Belarus – Vi kan ju alltid se vad ambassaden själv skriver:
”In response to the August release of political prisoners, the U.S., in coordination with the EU, suspended sanctions on nine Belarusian companies. This step is limited, and future-oriented, and focused on supporting the Belarusian economy.We encourage the Government of Belarus to take additional positive steps.”
Ditt påstående om EU, USA:s och Nato:s gemensamma stöd till ”rena diktaturer” får du gärna vidareutveckla – Vilka länder har du i åtanke?
4. Lenins idéer om imperialism, imperialismens verkningar och vilka samhällsskikt som gynnas av densamma (en stadig del av marxism-leninismen som den utvecklades från Lenin) kom från den engelske statsvetaren Hobsons ”Imperialism A Study” från 1902 (du hittar ett utdrag här)
Nog för att m-l:andet är dött bortom sekterna, det borde ändå finnas någon ”vänster” som kan ta vid där den slutade. T o m liberaler, för dit hörde Hobson på sin tid kan faktiskt stega in på den här idémarknaden. Analyserar man Ryssland utifrån det perspektivet och jämför vad medelryssen och Rysslands inflytande ”vunnit” på det hela jämfört med de höga militäristiska kretsarna så ser man ganska snart vem som dragit det längsta strået.
5. Nej, du har nog helt rätt – Kina ser mer än gärna att Ryssland blir ett stadigt råvaruexporterande land. Men det blir i så fall ingen rolig framtid för de stackars ryssarna kan jag lova.
P.S. Att jag skriver Belarus har jag gjort (om än inte alltid konsekvent, mea culpa!) sedan jag träffade svensk-belarusiern Dmitri Plax 2010 (journalist på Sveriges Radio) och även träffat andra belarusier på folkhögskolor runtom landet (Grimslöv är kanske inte så häftigt men billigare att åka till än Stockholm om man har en månadslön på 300 € som ska betala resa och Schengenvisum på 60€). Dessa människor varav flera har gått på Svenska Institutet i Minsk och talar utmärkt svenska har föredragit Belarus och belarusier som adjektiv. Återigen ett exempel på nationalismen jag nämnde ovan – Varför ta risken att associera sig med Ryssland som adjektivet ”vitryss” implicerar när man faktiskt är en självständig nation och inte det minsta intresserade av någon ”befrielse”? (En tradition som är äldre än Stalin och Sovjetunionen för den som undrar, – ”Det Tredje Rom” skulle må väl av att inse att vi andra inkl. det riktiga Rom slutade med korstågen för ett antal århundranden sedan).
Herman N!
1. Jag håller helt med dig om att goda grannrelationer är ett långsiktigt intresse hos alla stater, men i det aktuella fallet är jag inte säker på att det är Ryssland som bär skulden.
Att jämföra Krim med Blekinge (och Ryssland med Danmark) är vilseledande. Men vi har ett PERFEKT nordiskt exempel. 1918 hotade Finland att bli kommunistiskt, med eller utan rysk truppstationering. Detta föranledde Sverige att ockupera Åland, d v s göra exakt samma sak som Ryssland med Krim. Liksom med Krim hade ockupationen av Åland stöd av en överväldigande del av öns befolkning, liksom av befolkningen i moderlandet.
Nu segrade de ”vita” i Finland och landet blev inte kommunistiskt. Men antag att så inte skett. Med ett kommunistiskt, bolsjevistiskt Finland är jag säker på att de svenska trupperna stannat på Åland, inte bara med befolkningens helhjärtade stöd, utan med den dåvarande ”internationella samfällighetens” inkl Tysklands.
Om vi bortser från tartarerna (vilken som ursprungsbefolkning har samma rätt till Krim som de nordamerikanska indianerna har till Michigan, Iowa o s v) så var Krim fram till 1954 ryskt. Att Krusse 1954 gav det till Ukraina var en ren formalitet.
2. Jag skrev: ”…att det post-sovjetiska Ryssland har – trots allt – framstått som mer demokratiskt än Ukraina och Vitryssland”. Detta var verkligen att sticka fram hakan och det lämnade du okommenterat!
3. Jag kan inte mer än upprepa vad jag skrev. Stater styrda av ”diktatoriska” regimer har samma rätt till nationellt oberoende etc. som icke-diktatoriska.
Du skriver att du ”inte, skriver inte håller statsgränser sakrosankta”. Det får du tycka, men det strider emot både FN-stadgarna liksom de principer som 1955 lades fast i Bandungkonferensen av det som då kallades ”tredje världen”. Det gällde också de ”orättvisa” gränser som kolonialmakterna dragit upp.
Om staterna inbördes ville ändra på dem var det OK, men inte att någon utomstående gjorde det i namn av att ”skipa rättvisa”.
Men eftersom den nya ”Blairdoktrinen” stipulerar att man bara kan respektera ”demokratiska” länder medan ”icke-demokratiska” är fredlösa, måste USA, Nato och EU förse vissa, vad gäller de demokratiska förhållanderna, omstridda länderna med ett slags legitimerande ”fikonlöv”, oftast att de sägs hålla på att ”utveckla sig emot demokrati”.
Det förvånar mig att Vitrysslands ledare Lukasjenko spelar med i detta spel. Det var ju exakt så som USA, Nato och EU behandlade Libyen, som sades vara på väg att ”utveckla sig i demokratisk riktning” under Gaddafi och en av hans söner – d v s så länge det passade Väst. När det inte längre passade spelade man det gamla spelet om ”brott mot de mänskliga rättigheterna” och störtade en regim man inte längre behövde.
4. Intressant om Hobson, det är en ny bekantskap.
5. Alla får och ska ha synpunkter på svenska språket, även utlänningar och icke-svensktalande. Det är sedan upp till det svensktalande folkflertalet hur de vill utforma sitt språk. Om de föredrar ”belarusier” framför ”vitryssar”, så är det deras val. Till skillnad från Frankrike har vår Akademie ingen beslutsrätt i språkfrågor.
Så driv gärna din sak, men vänta dig inte – hoppas jag – något myndighetsingripande. När du skriver ”– Varför ta risken att associera sig med Ryssland som adjektivet ’vitryss’ implicerar när man faktiskt är en självständig nation och inte det minsta intresserade av någon ’befrielse’?” undrar jag om du inte driver russofobin lite väl långt. Tänk på att Frankrike har sitt namn av en tysk folkstam (die Franken) och Storbritannien av en landsdel i Frankrike (Bretagne).
Anders P!
Tack för uppskattande ord om min gästblogg om Vitryssland, men att påstå att jag där föreslår att vi på svenska ska övergår till Belarus stämmer inte. Jag skrev ”… vi skulle också kunna använda det officiella namnet Belarus”.
Vitryssland har haft många namn genom sin historia, Med namnvalet man gjorde 1991 markerade man att man är den del av det historiska kievska Rus, inte det moskovitiska Ryssland.
När jag under hösten besökte den internationella forskningsanläggningen Dubna, 10 mil norr om Moskva, såG jag en fin affisch som togs fram till 55-årsjubileet 2011. Alla medlemsländer fanns med, 18 st (men Ryssland står för 85% av kostnaden), med fanor och namn skrivet på kyrilliska. Jodå, Belarus fick heta Belarussia, det gamla sovjetiska namnet.
Vid mitt senaste besök i Minsk, för två månader sedan, ordnades ett improviserat möte med ordförande i den vitryska vetenskapsakademien, en mycket hög befattning i det vitryska samhället, där innehavaren utses av landets president. Normalt kan ett möte med en utländsk gäst endast ske med officiell tolk, men eftersom min hustru var med och har ryska som modersmål kunde det ordnas utanför kontorstid med kort varsel.
Det som slog mig under samtalet var hur ordförande poängterade Vitrysslands historiska koppling till Litauen, inte Ryssland.
Bland vanligt folk i Vitryssland är meningarna om vad som händer i Ukraina delade, vilket inte är konstigt eftersom många tittar på rysk TV. En rysk kvinna boende i östra Ukraina som jag träffade på en middag i somras berättade att hon förlorat en del vänner i Vitryssland; hon är ukrainsk nationalist, vilket en del tidigare vänner i Vitryssland ogillar.
Men i de högre skikten i Vitryssland vet man exakt vad som pågår i Ukraina, vilket också lett till närmare kontakter mellan länderna, något som ogillas i Moskva.
Mats!
Om man i Vitryssland kallar sitt land Belarus eller Belorussija är deras ensak, liksom om norrmännen kallar sitt Noreg eller Norge. Att norrmännen har synpunkter på att engelsk- och tysktalande kallar deras land ”Norra vägen” kan så vara, men det är inget de kan göra något åt.
Förresten, borde inte Ryssland byta namn totalt för att avlägsna alla misstankar att det härstammar från svenska Roslagen?
Men för att bli allvarlig: att de, som du skriver,”högre skikten” i Vitryssland exakt vet vad som pågår i Ukraina är intressant, men då är de nog de enda som gör det! Att dessa ”högre skikt” inlett närmare kontakter med Ukraina och dessutom betonar banden med Litauen är intressant, men får mig att bli fundersam.
Med min politiska uppfostran spelar det inre styrelseskicket i ett land ingen roll för hur det ska behandlas internationellt. Därför handlade Sverige förolämpande emot landet för några år sedan och Vitrysslands agerande att bryta relationerna har min spontana sympati.
Men borde inte de ”högra skikten” i Vitryssland fråga sig varför Väst nu plötsligt är beredda att glömma alla anklagelser om ”Europas sista diktatur” och ”Ett Sovjetunionen i miniatyr” bara för att man släppt sex politiska fångar (vad de nu hade gjort?).
1) Är det så att de ”högre skikten” har blivit mutade av Väst eller hoppas bli mutade, bara de släpper banden med Ryssland?
2) Eller har de ”högre skikten” blivit skrämda? Har de fått underhandsinformation att Nato kommer att inleda ett kärnvapenkrig emot Ryssland och de måste välja sida?
För det senare talar en artikel ”Mot väpnad konflikt IV” av Johan Wiktorin, avdelning I på Kungliga Krigsvetenskapsakademin som Peter Wolodarski spritt via Twitter.
Nu tycker jag inte att Wiktorins lite ytliga analys ger grund för hans alarmistiska slutsatser. Mitt i allt hittar jag dessutom en liten upplysning som verkar säga emot både hans egna slutsatser och vad Mats Larsson tycker sig ha märkt i Minsk: ”Efter långa sammanträden i senare delen av oktober mellan försvarsdepartementen i Ryssland och Belarus (sic), meddelade den populäre ryska försvarsministern Shoigu att man avser att bilda ett gemensamt försvar för ’statsunionen’ de kommande två åren.”
Vore jag Lukasjenko, vilket jag är glad att jag inte är, skulle jag lägga alla eventuella motsättningar med Ryssland åt sidan och just stärka samarbetet, i synnerhet militärt.
Ty i ekvationen ingår inte bara Väst, Ryssland, Litauen, Vitryssland och Ukraina, utan också Polen där varningsklockorna börjat ringa allt mer alarmerande.