Dackeresan fortsätter, men så fel det kan bli: det ska ju givetvis vara Kisa och inte Kina i förra inlägget!
Efter framgångarna i Småland drog alltså Dacke norrut och det blev allmänt uppror i södra Östergötland, inte minst i Kinda härad. Strax norr om Kisa stod i september 1542 ett stort slag. Dackes trupper hade lagt sig i försåt när en stor kunglig truppstyrka gick söderut från Linköping. Man hade förberett så kallade bråtar, alltså träd som delvis sågats av och sen fälldes bakom och framför de tungt beväpnade tyska legoknektarna, som därmed blev instängda. Sen gick Dackes bönder till anfall med bland annat armborst, ett närstridsvapen till skillnad från pilbågen och vars pilar kan tränga igenom en rustning. Kanske så många som 1 000 av legoknektarna dödades. Detta var Dackes största seger!
Kungen tvingades gå med på vapenvila som slöts i Slätbacka, strax söder om Linköping. Dacke hade satt upp 17 punkter, varav de viktigaste var ett slut på fogdarnas godtycke och krav på mutor, sänkta/avskaffade skatter (Gustav Vasa hade infört en rad nya samt höjt de redan existerande), slut på plundringen av silver från kyrkorna, samt att få behålla de gamla (katolska) ceremonierna, protest mot kronans monopol på jakt av hjort och älg samt avverkning av ek och bok.
Men inget om gränshandeln med danska Blekinge, den fortgick ju ändå. Detta ofta framhävda argument var i själva verket en del av kung Gustavs propaganda för att framställa Dacke och hans män som landsförrädiska. I verkligheten lovade Dacke kungen trohet, att ställa 2 000 man till kungens förfogande mot ”utrikes fiender och inrikes motståndare”, samt att återställa ordningen i Småland.
I tron att givna och underskrivna löften gällde drog sig Dacke och hans närmaste tillbaka till Kronobergs slott, vid tillfället en borg för Växjöbiskopen, som tillfälligt stod tom. Där ”drack man jul” som det står i den gamla krönikan, men kungen kallade freden en ”hönsefred” och laddade upp inför en våroffensiv.
Dackeupproret syftade alltså inte till att störta kungen, utan till att slå vakt om ett traditionellt självstyre och framför allt till att värna böndernas ekonomiska intressen, främst de fattigaste bönderna, vilka Dacke själv tillhörde.Läs de övriga avsnitten:
Nils Dacke och Dackefejden (1)
Nils Dacke och Dackefejden (3)
Nils Dacke och Dackefejden (4)
Nils Dacke och Dackefejden (5)
Gustav Vasas nationsbyggande har alltid prisats i de vänsterkretsar jag tillhört. Var Jösse nästan som en Stalin (socialism i ett land)? Och blev då inte alla uppror mot den unga spirande svenska staten i själva verket trotskistiska kontrarevolutionära konspirationer i samförstånd med särintressena i Dalarna, kosmopoliterna i Danmark och katolikerna i Rom? Och blev då inte salig Nils Dacke självaste Leo Trotskij?
Alltså: Går det, Ulf, att belägga att Dacke var lojal mot det Sverige som huvudantagonisten Gustav Vasa höll på att skapa – och att han bara ville ändra lite på skattelagstiftningen och var för bevarandet av lite reliker i kyrkorna? Går det att göra uppror mot en stat och samtidigt stödja den mot yttre fiender? (Kurderna i Syrien!)
Jag minns att vi kämpade med dessa frågor inom ramen för det som kallades Teorin om de tre världarna – och än i dag är jag osäker på vad som är rätt – men det finns säkert inget givet rätt.
Synen på Dacke är i alla fall intressant och jag ser fram emot del 3. Hur kommer Ulf att lösa dessa dilemman – följ den spännande utvecklingen!
Ulf,…
dä va bra wa du skroiv ôm Nels Dacke, dä va trevlit å läsa’t. Men ja onnrar waffo du skroiv att ”det blev allmänt uppror i södra Östergötland, inte minst i Kinda härad”. Ja tror ente Kinda lau i Östergötlann pau dän tien aur femtan honnra föttitjwau. Pau Nels Dackes ti vue väl alla smaulänningar o öschötar o annra schwenskar au do moiningena, att Kinda va oin doil utau Smaulann. Kinda va oitt utau doi smau lannen sôm tesammans vue kallade ”Smaulann”. Äss ja ente har foil fo me, begönte fôlk å räkna Kinda te Östergötlann när kong Gösta Erikssons here Magnus bloi hertig i Östergötlann, fo Kinda hörde te Magnusa hertidöme. Å sen när kong Joan dän tree hadde oin here sôm osså hetade Joan o han bloi hertig i ômrauet, sau satt han o va hertig i Vasstena, men Kinda hörde te hansa hertidöme, sau fôlk tôtte att Kinda va oin doil utau Östergötland o ente Smaulann, fo dä hörde liasôm ihopa mä hertidömet.
Män dä va ju laungt etter kong Gösta hadde öat au Nels Dacke. Prins Magnus var födder aur femtan honnra föttitjwau, o prins Joan var födder aur femtan honnra auttinie. O sen kôm Axel Oxenstierna o gjorde oina nya länsindoilning aur sextan honnra trettifyra, o dau förde han Kinda te Östergötlann, o där ve bloi’at, dän dan sôm i da ä.
Leif S!
Du gör dig skyldig till en vanlig, men felaktig, bakåtprojektion när du ställer frågan: ”Går det att belägga att Dacke var lojal mot det Sverige som huvudantagonisten Gustav Vasa höll på att skapa?”
Lojalitet mot ett ”land” hör 1800-talet till, den begynnande nationalismen. Vad som räknades dessförinnan var ”trohet” emot kungamakten. Huruvida man var svensk, finne eller ryss avgjordes för övrigt av religionen. Lutheranerna var ”shvedskij” och ortodoxa ”ryssar/ryssät”.
Dacke var lojal mot kungen i Stockholm på vissa villkor, annars gällde kungen i Danmark. Denna inställning möter vi så sent som 1743 under Dalaupproret då dessa ”kärnsvenskar” (dalkarlarna eller folket i Bergslagen) ville överlåta sin trohet till kungen i Köpenhamn. De hade sällskap av vissa adelsmän i Skåne och Göteborgs borgerskap.
”Du e la en riktig Messerschmitt, du Persson.”*
Det var faktiskt menat som ett litet skämt, det där med Stalin, Trotskij och grabbarna i Småland. En ironisk blinkning till gamla tiders debatter. Men, det ska medges, med en kvarstående huvudfråga.
[*Fritt efter Galenskaparna (1991), Grisen i säcken.]
I den mån Dacke identifierade sig med något geografiskt område var det nog Värend, såvida det inte var hemsocknen Vissefjärda. Ungefär som Zapata identifierade sig med Anenecuilco och i nödfall med Morelos.
För övrigt var det så ännu i min mammas barndom att Särnaborna talade om Sverige som något som började i Älvdalen eller kanske Mora.
Och Stig Strand berättade i ett tv-program om att Sverige, det var där man satt i fängelse om man var från Tärnaby. De kommersiella relationerna hade man med Mo i Rana.
PS. En finsk historiker – Matti Klinge? – försäkrade att på den här tiden bestod ”Sverige” av tre huvudregioner: Mälarlandskapen, Västergötland och nordsidan av Finska viken. Resten var utkant, skatteområden. Läget förändrades när ”Sverige” erövrade Skåne som då trängde ut Nyland från centrum.
Har tyvärr inte boken tillgänglig, det var en liten tunn en.
Leif S!
Här på lindelof.nu är vi alla ”besserwissrar”. Att de som i slutet av 70-talet kämpade med teorin om ”De tre världarna” också hyllade Gustav Wasas nationsbygge är nytt för mig. Att han var en duktig administratör m m är nog sant, men vad är det som bestämt att det var bra att bryta upp Kalmanunionen?
Jan W!
Att folket ”i nordväst” hade (eller har?) starkare band med norrmännen än med Mälardalssvenskarna var något som spelade stor roll 1743 när dessa svenskar ville bli ”norrmän, d v s återupprätta Kalmarunionen. Se min bok Den farliga hjälpen.