Under våren och sommaren 1543 besegras Dackeupproret i flera olika strider. Bönderna återvänder hem och en del av Dackes närmaste, de så kallade Dackekaptenerna, går över till kungens sida. Kungen förbjuder all spannmålsförsäljning till Småland ”tills förrädaren Nils Dacke och hans sällskap är granneligen utletade och nedlagde”. Småland hade traditionellt stor djurhållning, alltså betesmarker men brist på spannmål, alltså åkermark. Det är för stenigt!
Alltså, man sålde smör och kött till exempel och köpte brödsäd. Kom ihåg att detta är före potatisen!
Striden vid Lenhovda i början av juli 1543 är den sista större under upproret. Nu är Nils Dacke ganska ensam, och helt naturligt drar han sig till sina hemtrakter, söder om Vissefjärda. Enligt traditionen gömde han sig i den så kallade Hästmahultsgrottan men den finns några andra också. Det är nära gården i Flaken där han kanske hoppades träffa familjen en sista gång innan han, som många andra opponenter till kung Gustav, flydde söderut via danska Blekinge till Tyskland.
En annan uppgift talar om att hans son vistades hos Sörsjö-Jon och att Dacke kom dit, men där låg fogden Fargalt på lur med 10 man. Dacke flyr, han är nu söder om Lyckebyån, alltså på dansk mark, men Gustav har ju avtal med nye danske kungen Fredrik att man gemensamt ska slå ner upproren. Enligt de skriftliga källorna ”föll Dacke i Rödeby skog”, platsen är markerad med en sten (se bild).
Efter detta släpades kroppen till Kalmar ”där han efter sin förrädarlön blev rådbråkad (kroppen sönderslagen – förnedrad) och satt på stegel och hjul”. Hans huvud blev, tillsammans med andra upprorsledares huvuden, satt på en påle framför slottet (se bilder) försedd med kopparkrona (ytterligare förnedring, jfr Jesu törnekrona!).
Trots detta var inte Gustav Vasa riktigt nöjd: ”Den förrädaren Dacke haver fått sin lön, ändock han fast en värre avgång (dvs död) förtjänat haver”. M a o ville kungen se honom plågad/torterad före döden!
Vad som hände hans hustru vet man inte, men om sonen omtalas att han fördes till Stockholm, men försvinner sen ut historien…
På ett dokument från 1559 har Moberg hittat en nidskrift som sattes upp vid Nils Dackes huvud med kopparkronan. Skriften kallas Epitaphium Nicolai Dacke och lägger dessa ord i Dackes mun:
Ett underligt spel jag begynte driva,
jag mente jag ville en konung bliva,
vilket jag ock vorden är,
eftersom jag nu framför Kalmar kronan bär
Här anspelas på Gustav Vasas anklagelse att Dacke ville bli kung i ett självständigt Småland! Som jag tidigare berättat tyder inget på detta, utan det är ytterligare ett exempel på kung Gustavs skickliga propaganda. Trots att upproret slogs ner och Nils Dacke (och många fler) dödades är han inte bortglömd som bilderna visar. Trots att snart 500 år gått lever minnet och namnet kvar, även i form av namn på bussbolag, skolor, rallytävlingar och bröd m m.
I nästa avsnitt ska jag försöka förklara varför upproret misslyckades och resonera lite kring hur man kan bedöma upproret. Det blir inte lätt, och ännu svårare att klara på ett kort blogginlägg.
Läs de föregående inläggen:
Nils Dacke och Dackefejden (1)
Nils Dacke och Dackefejden (2)
Nils Dacke och Dackefejden (3)
Nils Dacke och Dackefejden (5)
