Frans Eemil Sillanpää föddes 1888 i Tavastkyrö, Birkaland. Föräldrarna var småbrukare. Sillanpää studerade naturvetenskap i Helsingfors innan han etablerade sig som författare. Hans författarskap präglades av psykologisk realism och förståelse för småfolkets villkor. Han hade en nyanserad syn på det finska inbördeskriget vilket kom till uttryck i romanen Det fromma eländet. Han förekom flera gånger i diskussionen för Nobelpriset innan han slutligen fick det 1939. Att han skulle få priset det året var bestämt innan vinterkriget bröt ut. När han fick ta emot priset hade två veckor gått av det ryska överfallet och Svenska Akademins dåvarande ständige sekreterare Per Hallström sade i sitt tal:
”Finland är ett folk som befinner sig i ödesmakternas storm, heroiskt, stort i sitt oböjliga mod, i sin pliktlystnad intill det yttersta.”
Ett ”finskt pris” hade alltså diskuterats tidigare. Då var tanken ett delat pris mellan en finsk- och en svenskspråkig författare. Nobelkommittén var inte opåverkad av de språkstridigheter som pågick i Finland. Sillanpää var aktuell på den finskspråkiga sidan. Bland svenskspråkiga författare var Jarl Hemmer och Bertel Gripenberg aktuella.
Under själva nobelfesten visade det sig emellertid att Sillanpää inte spottade i glaset. Elaka tungor gör till och med gällande att han hamnade under bordet. Under alla omständigheter donerade Sillanpää sin medalj till det finländska försvaret. Då ingrep Oy (AB) Karl Fazer, det berömda finländska företaget, och löste ut medaljen för 100.000 mark som skänktes tillbaka till författaren.
”Finlands sak” var även Selma Lagerlöfs. Under vinterkriget 1940 skänkte hon sina två guldmedaljer till Finlands folk. Det rörde sig om Svenska Akademins guldmedalj från 1904 och Nobelmedaljen. Selma Lagerlöf kände starkt för det östliga grannlandet. När hon 1912 för första och enda gången besökte landet behandlades hon med stor aktning och respekt. Vid tågresan från Åbo till Helsingfors stod skolbarn på perrongerna och sjöng Topelius och avslutade med Värmlandsvisan.
Selma Lagerlöfs medaljer om 500 gram 23 karat guld hann dock aldrig smältas ner och säljas. Fryksdalens Gille och dess dåvarande ordförande Svante Pålsson startade en insamling och löste tillbaka medaljerna för 12.460 kronor vilket i dagens penningvärde skulle motsvara en summa på 260.000 kronor. Selma Lagerlöf var mycket sjuk när hon nåddes av budskapet om den tunga freden i vinterkriget den 13 mars 1940, fyra dagar före författarinnans död.
Beträffande andra nobelpristagare med häftiga alkoholvanor berättas det att den under kriget mycket kontroversielle Knut Hamsun blev rejält berusad när han mottog sitt pris 1920. Han betedde sig otillbörligt mot Selma Lagerlöf. Han glömde medaljen och prissumman i hissen på Grand Hotell.
Fransmannen Anatole France som fick litteraturpriset 1921 anlände till prisutdelningen iklädd tre överrockar och passade på att ta sig en tupplur på podiet. Anatole France samtliga verk hamnade på Katolska Kyrkans lista över bannlysta böcker.
Den italienska pristagaren (år 1959) Salvatore Quasimodo lämnade hustrun hemma i Italien och kom till Stockholm tillsammans med sin älskarinna vilket skapade problem för de svenska värdarna bl a vid nobelmiddagen.
Flera av de manliga amerikanska nobelpristagarna i litteratur var att beteckna som alkoholister. Sinclair Lewis som fick priset 1950 blev några år efter nobelpriset ”portad” från sin favoritkrog och skrev: ”Vad betyder väl ett nobelpris om det inte ger tillträde till en lönnkrog”.
Även Hemingway, John Steinbeck, Eugene O´Neill och Wilhelm Faulkner var kända alkoholister.
Tack för denna redogörelse för vissa nobelpristageres problem, Rolf K.
Är man intresserad av alkoholens verkningar på kort och även lite längre sikt under ett välordnat ”försök”, rekommenderas den danska filmen ”En runda till”. Finns på SVT-play i tio dagar till.
Det var väl för väl att Bertil Gripenberg inte tilldelades Nobelpriset 1939. Till hans förtjänst må sägas att han kämpade för det svenska språket i Finland. Men under inbördeskriget och dess efterdyningar var han en synnerligen aktiv vitgardist och sedermera Lappoman i dåligt sällskap bland annat med den beryktade Petter Forström.
Så, den finskspråkige Sillanpää var ett gott val – även om han söp sig själv under bordet. En riktig nobelpristagare i litteratur gör sånt.
Priset till Väinö Linna någon gång i början av 1960-talet hade förstås suttit bra.
Leif Strandberg skrev, med hänvisning till Bertel Gripenbergs militära och politiska gärningar: ”Det var väl för väl att Bert[e]l Gripenberg inte tilldelades Nobelpriset 1939.”
Höffa dau? Ett litteraturpris skall utdelas på litterära meriter, inget annat. Bertel Gripenberg vore värd nobelpriset.
Hej Rolf!
Jag gick på Sveriges första utbildning av FOLKBILDARE på Brunnsvik 1989. Då fick jag höra en historia om att skolans rektor Karl Erik Forsslund? hade besök av Frans Eemil Sillanpää och det söps rätt så friskt mest av Frans.
Då sa KEF att jag måste åka till Stockholm för ett Riksdagsmöte och efter tre dagar kom KEF tillbaka och då sa Frans Eemil: ”Har du varit ute och pissat” (i tre dygn).
Den som vill läsa om dryckenskap och dess nackdelar så har Upton Sinclair skrivit
GIFTBÄGAREN 1958 (The cup of fury 1956) handlar bl a om Jack London. Enligt LIBRIS så finns den på 7 Bibliotek, men kan beställas på Sveriges depåbibliotek (Umdp).
Att självaste Astrid Lindgren föreslog 1986 att Väinö Linna skulle få nobelpriset hade gått under min radar.
Intressant är vad en negativ kritik kan ha en gynnsam inverkan på att en roman kan bli en stor framgång. Det hände med Linnas Okänd soldat. När boken kom ut till julen 1954 ansåg Linna att den hade en ihåligheter och behövde arbetas om. Men förlaget tryckte på och Linna behövde pengarna. Helsingin Sanomat publicerar helt nedgörande en recension strax innan jul. Recensionen fick en våldsam kritik och försäljningen tar fart och når snabbt upp till 100.000 exemplar. Som Mao Zedong hävdade ”Att bli angripen av fienden är inte dåligt utan bra.”
Jan Arvid Götesson!
Men så intressant det där med ”litterära meriter, inget annat”.
Jag säger som Gandhi, ”I think it would be a good idea”, och ska genast maila detta till De aderton.
Leif Strandberg!
Det kan tyckas fånigt av mig att säga att ett pris skall utdelas på ”litterära meriter”, av två skäl. Dels bestäms vår uppfattning av vad som är god konst av vårt ursprung, dels vet vi att där inte finns en direkt koppling mellan förtjänst och framgång; den förtjänte får stå tillbaka för myglaren.
Jag är dock i sällskap med Jan Myrdal, som sade att ”om [Nobel]priset skulle ha gällt enbart formella, litterära kvaliteter borde ju Marcel Proust ha fått det trots att han var en rasande antisemit.”
Jag har noggrant läst alla dikter av Erik Axel Eriksson, senare Karlfeldt. Ingen av dem är mig så betydelsefull att jag skulle deklamera den i bastun. Men dikternas formella, litterära kvaliteter gör dem prisförtjänta.
Jag är troligen den ende levande person som vet att en av Sveriges bästa diktare hette Magni Mattisson (senare Matts Magni Granström). Han skrev dikter som ”Han heter Åker”.
En annan sak: ironi är dåligt i debatt.