Det var länge sedan första advent var så vit och vintrig. Det knarrar under klackarna och snösvängen har ett digert jobb. Temperaturen envisas med att hålla sig under nollan. Vid min gamla boplats Stjärnudden i norra Roslagen är snötäcket en halv meter. Kommer inte kunna köra in med bilen utan ordentligt med förberedande snöskottning. Har ännu inte satt in trädgårdsmöblerna, så de ligger tillsammans med vattenslangen och grillen djupt begravda i snö nu.
Har slarvat i år. Känner mig inte särskilt manad att ta itu med det, så jag stannar hemma i bekväma Uppsala. Gräset blev inte heller klippt en enda gång efter augusti, så det är decimeterhögt där under snön.
Vad lär man av detta? Jo, man ska inte samla på sig för mycket egendom. Vad ska man t ex med sommarstuga till när man är ensamstående och barn och barnbarn har annat för sig om somrarna? De kommer bara på blixtvisiter numera. Vi har haft mycket kul där och barnbarnen tror att stugan alltid funnits, så de förknippar den med det normala. Men jag själv ägnar mig på senare år hellre åt annat än gräsklippning, trädgårdsarbete och fastighetsunderhåll, det har väl med åldern att göra.
Men nu är inte läge att sälja, priserna har sjunkit med 7 procent den senaste tiden i området läser jag på booli.se. Ska man inte köpa något nytt kan man inte heller dra nytta av att det också kostar mindre att köpa. En dålig affär att sälja alltså. Men man måste väl först och främst jämföra med vad man satsat. Pengarna tillbaka kan man nog i alla fall räkna med.
Kommer det då att bli bättre tider framöver? Mina barn tror det, och det är väl bra att de har framtidstro. Men jag tror inte det, i alla fall inte som jag får uppleva, alltså de närmaste åren. Och det är just de åren jag vill ta vara på och inte tyngas ner av en sommarstuga som ska underhållas. I takt med att kostnaderna stiger blir det allt svårare att klara sig på pensionen, så jag behöver pengar för att kunna leva mina återstående aktiva år utan ekonomiska bekymmer. Månadsavgiften går upp med 15 procent från 1 januari, fick jag just meddelande om från brf-styrelsen.
Om det nu är så att Israel – landet där Betlehem, Jesu födelsestad ligger – skulle komma till insikt om sina synder och efter 75 år ändra sina krigiska metoder för att lösa konflikten med urbefolkningen – palestinierna, som Jesus tillhörde – samt att USA/Nato/EU (inklusive Sveriges socialdemokrater och Tidöpartierna) lagom till jul skulle inleda förhandlingar för att en gång för alla bilägga dessa idiotiskt fastlåsta konflikter, då skulle det kanske vara läge att vänta på bättre tider. Det är kanske något att vänta på så här dagen efter första advent.
Jag vill gärna tro att det kommer att bli så. Det finns faktiskt en del som talar för det. USA/Nato/EU håller ju på att tappa greppet över råvaror, energikällor, handelsvägar samt produktionen av varor och tjänster i världen. Därför kan vi vänta oss att USA/Nato/EU och Israel kommer att tvingas backa ur sin 150 år gamla suveränitetsposition och släppa fram den fattiga världens folk att ta del av den ekonomiska utvecklingen. Om inte annat för att rädda världen från antingen kärnvapenkriget eller klimatkatastroferna.
Men kommer det att ske nu till jul? Jag är rädd för att det är en from förhoppning. Därför kommer jag nog att sälja sommarstugan, trots att det är dåliga tider.
Tillåt mig lite kristendomskunskap så här i advent. Jesus var jude och talade arameiska. Han härstammade från kung Davids släkt och Israel, det vill säga Israels folk. Både Maria och Josef var judar. De levde i en judisk miljö och Jesus efterföljare var främst judar.
Vad kan vi vänta oss? Vi kan sjunga den vackra psalm 39 som Anders Frostenson (far till kamrat Sven Frostenson) skrev 1935: ”Jesus från Nasaret går här fram”.
Jesus härstammade från ett folk i det vi nu kallade det palestinska området. Mitt uttryckssätt var förstås anakronistiskt i överkant. Det medges utan omsvep.
Knut L!
En fin berättelse att reflektera över. Har jag fel om det fanns en aning av sorglig känsla i din berättelse och då tänkte jag på den korta du lämnade om ditt boställe i Roslagen. Jag kan så klart ha fel.
Men visst på ålderns höst träffar möjligen en tanke som berör livsresan och vilken mening det fanns med den. Och nog finns det anledning att fundera över hur vår äldre generation förvaltat sitt värv med tanke på vad resulterat blivit.
Förvisso hög standard i mening materiell, men till vilket pris finns anledning att fråga sig. Det finns också ett mänskligt värde att vårda och utveckla som vi, delvis tappat bort på vägen.
När jag reflekterar över min egen resa vill jag mena, visst fanns det mörka moln i horisonten som kunde väcka oroskänslor men inte av den dimensionen vi ser idag. Det skall vapenrustas för fred säger våra folkvalda och kärnkraft är åter på ritbordet för att lösa energibehovet. Frågor som stod högt på agendan i mening ödesmättade riskfaktorer för mänskligheten under min livsresa men som plötsligt blivit räddaren nöden. Vad händer?
Samtidigt skriver du att dina barn tror på en hoppfull framtid och det är också en känsla jag får när jag möter mina barn och barnbarn som bygger sina liv i mening att skapa något tillsammans och att göra något som är bra till det bättre. Och jag hoppas verkligen att dom har rätt i sin optimism inför vad komma skall.
Delar din syn på framtiden Knut, men visst är det fint med barnen som har framtiden för sig och är positivistisk, så och mina barn. Då berättar jag för dem (tror Judisk uttryck/historia)
– Vet du hur du skall få Gud att skratta?
– Nä
– Jo berätta för honom om dina planer.
Visst kan man tycka att orken inte är den samma. Jag har i över 40 år haft en stuga som har varit ett hus som tillhört ett hemman. Där finns alltid något att göra men inte så mycket blir gjort. Då min kropp drar inte så mycket arbete numera. Sommaren är den tid då jag läser som mest. Helst ute om det är varmt. Då sitter jag i lä vid solväggen och läser, fikar lite och avbryter när jag finner det lämpligt med gräsklippning, bygger lite på en låg stenmur som stödjer en jordgubbs- och smultronodling. Ingen fart alls på det fysiska arbetet.
Annat blir det då min dotter med familj kommer hem några veckor i juli. Då upprättas ett arbetsläger i min sommarstuga. Då ska fönster skrapas, kittas och målas. Då ska rum tapetseras om, spiskupor ska kalkas… På kvällarna går vi en runda och plockar åkerbär. Mycket grillat blir det. Trevliga veckor och det uppstår blandade känslor när de reser. Lugnt och skönt när de åkt, men oerhört tomt. Sommarstugelivet återgår till det normala. Jag byggde upp resvirket med tillhörande tak till en liten vedbod med tillhörande tänkt utedursch. Får se om jag orkar brädslå den under våren.
Men säljer stugan tror jag inte jag gör.
Kenneth L!
Det är som om du beskrev mitt sommarliv de senaste fyra åren. Med några skillnader, mina barn kommer inte flera veckor, bara ett par dagar då och då. Och kanske en sak till, vi har bara ägt stugan sedan 2003, alltså inget generationsprojekt. Annars känner jag igen mig i det jag kallat mitt växelbruk; läsa i skuggan, snickra en stund, klippa gräs, reparera något trasigt, läsa igen, sitta vid datorn…
Men senaste året hände det att jag efter midsommar reste till södra Gotland där Inna bor. Då hyrde vi ut stugan och varken mina barn eller jag var där mer än för att se till att hyresgästerna kom in i ett städat hus. Lite vemodigt, men livet förändras även för oss gamla och friska.