”Tresamhet”
Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäckenet. Det är ett gammalt fint ordspråk. Även vi åldrade aktivister dras helt naturligt med kroppsliga krämpor. Dock ska man som jag vara tacksam för att man hållit sig rask i steget nästan till 80. Det är inte alla förunnat. Men man ska som sagt inte ropa hej…
För plötsligt blev det min tur. Fram till vårvintern 2024 var krämporna lätträknade och mycket lite begränsande. Visst hade jag slutat springa och klättra i träd, men ännu kunde jag spurta för att hinna med bussen. Snart låter jag bussen gå och tar nästa.
I och med att jag nu genomgått den aktiva delen av min cancerbehandling (hormoner och strålning) ska livet kunna återgå till normalläge igen. Inte heller detta är alla förunnat. Till det kan läggas att rädslan för att drabbas av cancer nu försvunnit. När jag framöver går till husläkaren på kontroller behöver jag inte längre oroa mig för provresultaten. Det värsta har ju redan hänt – cancer! De kan ju bara bli bättre nu efter min ”botande” behandling, tänker jag. Jag slipper mer plågsam och livslång behandling. Kontroll en gång i halvåret i tio år framåt är allt. Jag kommer att kunna återgå till att vara en ganska frisk gammal man – i kanske ytterligare 10 år och förmodligen dö av något annat än av cancern. Som sagt, många har drabbats mycket värre.
Efter denna ”nära-80-inledning” vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om. Häromdagen berättade jag om hur det känns att lämna det man tycker mycket om, gräsklippning och stället som lite liknade platsen i sommargrönskan på Kröjers målning Hipp hipp! Jag lämnar en dröm, som förstås aldrig riktigt gick i uppfyllelse – precis som för paret Kröjer – men som ändå lämnat ljusa minnen i stor mängd efter sig. Ju äldre man blir, desto mer lever man i sina minnen. Det är visserligen trivialt, men icke desto mindre sant.
Men livet är till för att levas så länge det går. Jag tänker ofta på Sara Lidmans uppmaning på sin gravsten; Lev! Eller på Astrid Lindgren som började sina dagliga telefonsamtal med vännen: ”Döden, döden, döden. Så var det avklarat.”
Jag krymper nu min egen tillvaro, genom att göra mig av med mycket jag inte längre mäktar med att sköta om. Samtidigt förädlar jag min tillvaro genom att framöver bara omge mig med det som jag absolut inte vill göra mig av med. Det är saker – materiella ting – med proveniens som man säger i Antikrundan, eller som bär på minnen och personlig historia, som jag tänker. En del konst och antikviteter är det också. Men det är sånt som hänger med från min borgerligt kulturella bakgrund, av vilken jag förblir en del. Något kommer att gå vidare till barn och barnbarn.
I denna nya tillvaro (livets upplopp) kommer jag att samleva med en ny bekantskap; en slags ”upploppskärlek”, vilken kommer att rubba mina inrotade cirklar, men som är lika stor som alltid. Som sagt, så länge det finns lite spring i benen ska man ta vara på det, även om det bara blir promenader med hunden, som också ingår i upploppskärleken. Tvåsamhet (eller tresamhet) är bättre än ensamhet.
Vilken fin och ömsint berättelse med ett ljust anslag trots att det ibland kan skymma i horisonten.
Så är det, en verklighet att betrakta som naturlig hur gärna vi än önskar vara en del av det resande sällskapet i ett sammanhang och då gärna hur länge som helst.
Det är så vi tillsammans bygger framtiden för våra barn. Livets mening under – ”Vår stund på Jorden” ständigt – ”I rörelse”.
Och det klarar vi inte helt allena trots att starka privata intressen inbillar sig att var och en bygger samhället till sig själv. En farlig och riskfylld väg att beträda som raserar det av gemensam mening byggt med mål det goda samhället – sammanhållet.
Jag ser på bilden att där finns även en hund med och reagerade mycket positivt. Människans bästa vän sägs det, ty var och en som haft/har hund kan skriva under på detta. Vilken fantastisk vänskap och social förmåga denna individ bjuder sin familj. Att vårda den vänskapen ger tusenfalt av glädje och trofasthet tillbaka.
Som sagt vid uppnådd mogen ålder tränger sig minnen på och inrymmer både ock, såväl trista som glädjefyllda. Om inte annat så har min generation upplevt en fantastisk samhällsutveckling som pekade mot att ett stort gemensamt socialt projekt var i antågande. En utveckling som numer ser något annorlunda ut med ett annat utgångsläge.
Vad som då rör sig i den nya generationens tankevärld om framtiden kan jag inte av naturliga skäl riktigt reda ut. Möjligen en känsla av att det finns en oro under ytan inför framtiden, som man inte talar om, då vardagliga samtal pågår människor emellan. Som att dessa svåra frågor lämnas över till någon maktelit att göra vägvalen inför ovisshet om exempelvis klimatets närvarande hotbild.
Även hur vi skall förhålla oss till krigets förödande verkan är viktiga moralfrågor som tränger sig på och riskerar komma allt närmare. Det pågår nämligen ett stormaktskrig i Europa där Sverige medverkar på ena partens sida.
Det talas om utanförskap i olika sammanhang och i den kontexten tror jag att den enskilda människan i denna orostid känner väl igen sig.
Knut L!
Det är bra att du i slutet tar upp ensamhet. Det lär finnas ca: 50 procent av hushållen i Sverige som är ensamhushåll. Skulle vara intressant hur det ser ut i Norden och övriga Europa.
På 1970-talet bodde jag i centrala Trollhättan och i den bostadsrätten hade den äldre delen järnkoll på oss övriga. Det var bara att gå ut till trädgårdsmöblerna där vi träffades och fråga om dom sett T J för vi skulle åka och träna fotboll. Han är bara ute på ärende och snart tillbaka. Den generation som växte upp på 1930-och 40-talen var nog mer sociala än nu.
Lever själv ensam och det är livsfarligt om det händer som i mitt fall ett slaganfall mars 2020. Hade jag inte tagit mig upp ur sängen så hade jag troligen dött. Sedan hösten 2020 har jag trygghetslarm som fungerar i lägenheten och möjligen i trapphuset. Har kommit på en annan räddningsplanka. Har en transistorradio på nattduksbordet som jag i bästa fall kan höja volymen så grannarna kommer.
Känner till ett fall med en som låg i lägenheten i över 3 dygn innan grannarna anade oråd. I sista stund. Han sitter idag på ett äldreboende. En annan i området jag träffar ibland sa att han kämpade i nästan 12 timmar innan han fick tag i mobiltelefonen. Att han inte kom upp beror nog delvis på att han är säkert 2 meter lång och har en kraftig kroppshydda.
Knut L!
Jag dömer dig härmed till evigt liv! Tyvärr måste dina nära och kära dö en naturlig död och du kommer att om och om igen få stå ut med nya korkade generationer som självsäkert förklarar för dig att du inget förstått samtidigt som de gör om samma idiotiska misstag som vi alla gjort. Hemska tanke!
Tror mer på vad jag försökte förklara för min då kanske 4-årige son gällande döden. Livet är som att leka en lek, till sist tröttnar man. Det värsta vore nog för mig om jag närmade mig slutet och ångrat att jag aldrig vågade ”leka”. Jag har gjort massor och det verkar du också ha gjort, mycket har blivit fel och slutat med misslyckande men jag har åtminstone försökt. Hoppas det räcker för mig när jag ligger på det sista.
Knut L!
Om jag fattat rätt så är din nya livskamrat från Gotland. Där ligger VISBY som ingick ett stort förbund. Idag råkade jag sätta på radion precis när detta historieprogram gick av stapeln:
De var norra Europas supermakt under 500 år – kontrollerade handeln och avsatte kungar på löpande band. Nu kommer den första djuplodande analysen av Hansans historia.
Hansan hade som mest en enda anställd person men kunde ändå kontrollera handeln och utsträcka sin makt under ett halvt millennium. Historikern Dick Harrison är nu aktuell med den första djuplodande beskrivningen av Hansan och hur köpmannaimperiet med hjälp av gemensamma mål och fiender kunde hålla samman.
Dessutom tar vi en titt på den kista i Visby domkyrka som visat sig vara betydligt äldre än man tidigare trott och troligtvis är identisk med Hansans Peterskista där rikedomarna från Rysslandshandeln förvarades.