Nu får Nato-lobbyn maka på sig …

Kan det vara så att vi står inför ett genombrott i Nato-debatten? Alltså, håller tillskyndarna av Sveriges traditionella alliansfrihet på att släppas ut ur skamvrån. Är det på väg att åter bli möjligt att hävda att Sveriges säkerhet fortfarande gagnas bäst av ett eget försvar på hemmaplan (och inte av svenska soldater långt borta i Afghanistan, Libyen eller Irak – i Natos tjänst), utan att riskera stollestämpel? Håller USAs havererade kamp mot terrorismen på att få oss att se nya samband och dra nya slutsatser?  Ja, kanske är det så.

Men striden kommer att bli tuff. En hel generation militärer, experter och politiker har plöjt ner åtskilligt med prestige i Natosamarbete och i försvaret av USAs mediebild av läget i världen. Vad ska de göra när deras världsbild rasar samman? De kommer att slåss för sina jobb och sina liv i maktens centrum.

Nå, den 19 juni skrev UD-mannen Sven Hirdman i DN att Sverige bör bevara sin alliansfrihet, inte bli medlem i Nato, inte ingå något värdlandsavtal och bedöma kärnvapenmakterna USA och Ryssland med samma måttstock och på samma sätt som under det kalla kriget.

Han bemöttes mycket snabbt av tre UD-kollegor, som beskyllde honom för undfallenhet mot den diktatoriske Putin och målade upp den gängse bilden att Ryssland hotar sina grannar och att Nato är de enda som kan försvara oss och det demokratiska Europa (EU) mot ett allt mer aggressivt och expansionistiskt Ryssland.

I normal ordning fick Hirdman slutreplik, där han försäkrade att han alls inte är någon vän av Putin eller utvecklingen i Ryssland, men att han önskade debatt om en rad bortglömda frågor omkring den svenska nationella säkerheten.

Debatten följdes upp i Studio 1 där Sven Hirdman mötte Tomas Bertelman i studion. Läs en utskrift av samtalet här.

Det här genombrottet är trots allt ett resultat av träget arbete som under lång tid bedrivits av ett antal äldre och erfarna socialdemokrater; Thage G Peterson, Maj-Britt Theorin, Pierre Schori, Anders Ferm, men också av flera inom ”FiB-vänstern” – Anders Björnsson, Lars-Gunnar Liljestrand (alliansfriheten.se), Stefan Lindgren (8 dagar), Anders Romelsjö (jinge.se), m fl – som oförtrutet försvarat alliansfriheten och kritiserat det svenska deltagandet i Afghanistankriget, Libyenkriget och Natoanpassningen i våra skrifter, på bloggar och inte minst på gator och torg. Även Kommunistiska Partiet, de gamla (r)-arna, har dragit åt rätt håll i dessa frågor.

Men som sagt, den svenska Nato-lobbyn sitter på alla tänkbara resurser och kommer inte att backa en tum från att Sverige ska underteckna värdlandsavtalet 2016 och att Sverige ska bli medlem i Nato snarast möjligt. Många hederliga personer har involverats i förberedelserna på både FOI, på försvarsdepartementet och i Bryssel för att Natointrädet ska fungera. Sverige har ju en lång tradition av att sköta sitt eget försvar (200 år) utan hjälp av andra, vilket gör att rutiner, ja en hel militär kultur, måste hårdtuktas. Det görs inte i en handvändning. Denna förändring (under beteckningen nödvändig utveckling/förnyelse) har pågått sedan 1994 då Sverige gick med i PFF. En ny militärkultur – Natokulturen – har redan ätit sig djupt in i den svenska försvarsmakten. Så, Natokulturens försvarare i Sverige har en stark position. Men jag är ganska övertygad om att många av de hederliga handläggarna idag har privata tvivel på om den svenska Natosatsningen varit så klok. Vi som hela tiden varit emot har vårt politiska omdöme, våra ord, våra små mediekanaler, våra fötter och yttrandefriheten till vår hjälp.

Kanske är det äntligen så att nu opinionen för en svensk alliansfrihet (nej till Nato-medlemskap) håller på att formera sig, formulera sig och inta sin rättmätiga plats på scenen.