Nu startar den stora striden om grundskolans marknadisering. S-kongressen har en chans att vända skutan. Den kommande striden har speglats väl i UNT de senaste dagarna. Först två intressanta reportage som tydligt visade på det marknadiseringens bidrag till segregationen. Sedan en ledare som tar tag i det lilla halmstrå som finns, att marknaden är rättvis och slår ut de dåliga skolorna. Så dagens reportage om den folkpartistiske läraren Anna Manell på Internationella Engelska Skolan i Ultuna (Uppsala) som hävdar att …
”… hon stött på många elever från en tuff bakgrund som tack vare skolvalet kunnat lämna stökiga skolor kommit vidare”.
Min fråga blir då: Är inte alla värda att få ”komma vidare” från stökiga skolor? Men den frågan vill marknadsivrarna gärna glida ifrån och svarar med himlande blick att barn är olika och har så olika intressen, därför är den ökade pluralismen på skolområdet bra för alla. Detta svar döljer emellertid en obehagliga inställning; att de som är så dumma att de inte gör aktiva skolval får skylla sig själva, de kan få ha sina sopskolor ifred – så kan eleverna på Internationella Engelska Skolan (m fl) få ha sina fina skolor för sig.
Så här kan vi inte ha det! Vad måste då göras? Visst inser jag problemen med att rakt av idag avskaffa det fria skolvalet. Efter det systematiska raserandet av ”likvärdigheten” i grundskolan har vägen till en ny rimlig likvärdighet blivit krånglig. Men absolut inte omöjlig. Politik är ju att vilja, eller hur? Alltså, först och främst krävs att något politiskt parti gör frågan till sin och därefter inleder arbetet med att övertyga folk att ett stort folkligt stöd är nödvändigt för att det ska vara möjligt. En sådan möjlig grundskola behöver inte ”fritt skolval”, den är god nog åt alla. Denna klassiska grundskolevision borde kunna samla åtminstone Socialdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Vänstern. Det har den ju gjort förr. Men det faller på oss socialdemokrater att ta initiativ i frågan. Det är dessutom en valvinnande fråga.
Men, det gäller att inte blanda samman grundskolefrågan med den oformligt stora frågan om ”vinster i välfärden”. Grundskolan har en speciell ställning i vår demokrati. Den är en riksangelägenhet och är obligatorisk för alla svenska barn av alla samhällsklasser, religioner och etniska ursprung. Meningen är ju att här lägga grunden för en anständig demokratisk utveckling. Dagens system har blivit rent kontraproduktivt och är inte längre en grundskola i 1962 års mening.
Mitt förslag till alla vänner av den likvärdiga grundskolans på S-kongressen är att agera för att koppla bort grundskolan från den oformligt stora frågan om ”vinster i välfärden”. Möjligheterna för och nyttan av fria företagare inom välfärdssektorn är mycket skiftande. Lyft därför – som ett första – steg ut den obligatoriska grundskolan till en fråga för sig. Ett kongressutskott bör kunna ta fram ett sådant förslag under kongressarbetet och driva fram ett beslut där ingen ska behöva tappa ansiktet.
Det skulle kunna bli ett första förnuftigt steg mot en bättre tingens ordning i den obligatoriska grundskolan. Nästa steg bör bli att få med andra partier på vagnen och i steg tre övergå till att arbeta fram praktiska förslag för att bygga en ny infrastruktur för hela grundskolan – gärna i statlig regi. I detta tredje steg har vi socialdemokrater en hel del att lära av det arbete som trots allt uträttats av Jan Björklund.
Men alltså, först måste vi förstå att den obligatoriska grundskolan måste befrias från marknadskrafter; friskolesystem och fritt skolval (i just den ordningen).
Läs också: Folkbladet 2012-10-29
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: UNT, S-kongressen, Jan Björklund, fria marknadskrafter
Är Sverige unikt i världen med vinstdrivna skolor? Någon som vet?
Bo!
Säkert inte unika i världen, men bland ”välfärdsländer” som vi brukar jämföra oss med, ja.
Helt rätt Knut! ”Vinster i välfärden” må vara en bra paroll men den blandar bort korten. Det är ingen vinnarfråga heller, möjligen ett underlag för en ljummen kompromiss. Skolans centrala roll i samhällsbygget bör vara utgångspunkten.
Om nu den ”moderne” eleven med sin skolpeng och sitt fria skolval är en marknadsaktör borde vi kanske fråga vad för slags marknad det i så fall handlar om.
På jobbet sliter jag för en arbetsgivare och för det får jag betalt av honom. I affären betalar jag för olika slags varor. Och hos tandläkaren t.ex. betalar jag för den ena eller andra tjänsten han gör mig.
Men för en elev som måste gå till skolan blir det inget med lärandet utan en massa slit. Och det helt oavsett hur stor elevpeng den har med sig. Eller hur mycket skolans lärare sliter. Och vad för slags marknad är det? Sett ur elevens perspektiv.
Ja, inte är det någon arbetsmarknad i den gängse meningen. Och någon tjänstemarknad är det inte heller, eller någon varumarknad – fortfarande i den gängse meningen. Och några fler marknader finns det väl inte?
Det verkar alltså som vi med Jan Björklund bara gått från ett flum till ett annat. Och att det finns ytterligare en atlantångare för honom att vända. Innan vi kan hoppas på något slut på det fria fall för svenska elever i alla internationella jämförelser, som vi nu haft i ett par decennier.
Knut, elevråden som det var så mycket ståhej kring i skolan för 30, 40 år sedan, hur är det med dem idag. Vad lever de för liv? Finns de överhuvud kvar? Vad vet du om det?
Bo!
Jag har ingen aning vart elevråden tog vägen. Men de hålls säkert vid liv av en del vuxna i skolans som vill hålla liv i myten om ”elevdemokrati”. Tyst har det i alla fall blivit om saken.
Ja, logiskt sett borde det ju vara så. Tyst alltså. Jag menar, då när skolan var en lekstuga för den politiska klassen, så var modelleleven den som var aktiv i elevrådet. Medan nu när skolan är en lekstuga för marknaden, så är modelleleven den som går från ”butik” till ”butik” med sin elevpeng.
Inte så svårt att förstå varför det är så svårt att få en skola som bara är just skola. Alltså.
Funderar på alternativet till marknadsstyrda skolor, blev inte du Knut utkastad i en ickevinstgivande skola? Så någon idyll är den inte, har själv förstahandsupplevelser som skolvaktmästare och elevassistent på 1990-talet.
Ett annat fenomen som jag reflekterade över idag när jag vågade mig ut några timmar i det ”kapitalistiska helvetet” som anarkisten Nisse Lätt betraktade tillvaron som, var när jag passerade ett av stans största gymnasier. Då såg man bara tonåringar, inte en vuxen inom synhåll. Nu kräver ju många i den offentliga debatten eftergymnasial utbildning för att få arbete i framtiden.
Det betyder att man är +20 innan man kommer i kontakt med vuxenvärlden i arbetsgemenskap. Vad är det positiva med det?