Han får min röst.
Jag har skrivit om min vånda inför det kommande valet flera gånger. Första gången, den 13 juni, försökte jag överblicka det politiska landskapet och förde fram antigloblaistiska perspektiv hos t ex Lars Bern. Han förutser en ”stor koalition” (M+S) för att stoppa antiglobalisterna, vilket jag också såg som en möjlighet. Så skedde t ex i Tyskland. Den 9 augusti försökte jag mig på en personlig valanalys och landade i att en blankröst var det enda möjliga. Den 22 augusti krokade jag på alliansfriheten.se som gjort en enkät till de politiska partierna om försvarsfrågan och kunde konstatera till min förvåning att Vänsterpartiet är minst opålitligt i försvarsfrågan. I mina två senaste; den 31 augusti och den 6 september ondgjorde jag mig över FOI:s, DN:s och SR/SVT:s skrämselpropaganda om trollfabriker styrda antingen från Ryssland eller av SD. Då skrev jag också i ett PS:
”Snart måste jag bestämma mig vad jag ska rösta på i riksdagsvalet. Blankt? Vänstern? Sjöstedt velade lite om fria skolvalet i debatten men Björklund. Men han vill i alla fall bekämpa segregeringen och marknadiseringen av skolan. Och han är inte längre helt emot betyg och för att lärarna ska ta hand om mobilförbud i klassrummen, inte regeringen!”
Flera andra har också bidragit här med sina perspektiv under vinjetten ”Vänstern och valet 2018”, vilka haft betydelse för mitt slutliga ställningstagande.
Även jag är nu framme vid den punkt som Jan Guillou beskriver i sin AB-krönika 2 sep, att i en tid när svarta moln hopar sig måste alla demokrater gå samman.
Mina funderingar om att globalismen är ett större hot mot demokratin än högerpopulismen har jag nu tillfälligt skjutit åt sidan. Både globalismen och högerpopulismen är hotande ”svarta moln”, men i morgondagens val har vi bara ett begränsat antal partier att rösta på. Inget parti delar min syn på att demokratin hotas från både EU och högerpopulisterna t ex, så imorgon kan vi göra mycket lite mot globaliseringen. Återstår bara att inrikta sig på demokratihoten från den nya högern. De framstår som allt mer inrikespolitiskt akuta.
Vi får snart ett nytt högerblock med SD, KD och M. Den stora koalitionen blir allt mindre trolig. De tre har stora likheter och omfattande intressegemenskap – trots att M och KD ända till slutdebatten i TV igår försökte markera avstånd till SD. Lojaliteten med den Reinfeldtska borgerliga allians är förstås svår att bryta, med brytningen kommer, var så säkra. De tre svenska högerpartierna är ju rörande överens om att klasskampen till varje pris måste förnekas. Och fascismen har alltid kommit fram med stöd av den politiska högern, vilket Jan Guillou också påminner oss om.
Därför finns bara något av de rödgröna kvar att rösta på imorgon. Eftersom jag i grund och botten är socialdemokrat blir valet plötsligt ganska enkelt, nämligen det parti som idag för den mest socialdemokratiska politiken, d v s Vänsterpartiet.
Resonemanget verkar väl vettigt. Men jag har inte förstått varför inte M och S går ihop om de nu tycker så illa om SD. Vore väl lätt som en plätt. Om det nu gäller att rädda landet. Som i Tyskland… fast hur går det där nu egentligen…? Gårdagens föreställning å TV, när nu gamla tv-teatern är ett minne blott, var i många avseende god underhållning. Inte ett ord om klasskamp, kapitalism eller annat som kan störa vår matsmältning. Men det är globaliseringen av kapitalet som är drivkraften bakom den nya högern. Alltså inte ett ord om det. Visst kan man rösta på ex.vis V om man tror att det leder någon vart. Guillou sa väl häromdan att det inte går att rädda jorden under kapitalismen, om jag förstod honom rätt. Tror han har rätt därvidlag.
Tänk att vi efter allt snackande hit och dit ändå kom fram till samma slutsats. En röst på V är liksom så långt det går att komma i valet, resten får vänta.
Tack Jan Guillou för att du hjälpte till med det beslutet.
Tack till dig! Du var också till hjälp.
Sunt resonerat, Knut Lindelöf! Också jag röstar, om än något motvilligt, på V i riksdagsvalet och i det ena av de resterande två. Sen får MP en sympatiröst i landstingsvalet, dels eftersom jag tidigare lovat det i ett svagt ögonblick, dels eftersom jag ogärna vill framstå som något slags 100-procentig vänsterpartist och dels eftersom miljöpartiet, MP, håller sig med så attraktiva initialer.
Jonas Sjöstedt (V) är nog politiskt på rätt väg! Men vad alla har emot honom, eller rättare sagt vänsterpolitiken – kanske både och?
Vad händer den dagen (SD) – låt oss säga får 51%? Någon frivillig som vill yttra sig?