En försvinnande liten del av den sista promillen av vårt lands befolkning är för våldsbejakande extremism och/eller terrorism. Alla övriga är istället ivriga tillskyndare av yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Då är det väl bara att bura in de extremistiska dårarna, eller i alla fall börja med att se till att de kan kvittera ut statsbidrag för att finansiera sin kulturklimatförgiftande verksamhet. Så, vad är problemet?
Jo, problemet är att dårar har alltid funnits och att vår demokratiska lagstiftning har några oförytterliga grundprinciper. Den första är fri åsiktsbildning, d v s yttrandefrihet, som stipulerar bland annat att man får yttra i stort sett vad som helst (förutom några väl definierade saker; förtal, röjande av hemliga uppgifter, uppvigling, hets mot folkgrupp…). Vi har också organisationsfrihet, vilket är rätten att gå samman med andra för att bättre kunna utveckla allt från gemensam förströelse till kamp i offentligheten för det vi vill förändra. Konventikelplakatet avskaffades faktiskt 1858. Och den tredje grundbulten i demokratin är att lagen straffar brottsliga handlingar, inte åsikter. Det är till exempel inte brottsligt att vara emot kvinnliga präster, eller samkönade äktenskap, att tro på kvinnans överlägsenhet – eller tvärt om, att tycka att homosexualitet är en förvärvad egenskap eller ens att vilja avskaffa demokratin i sin nuvarande form.
Först ett litet klargörande: Jag är inte nödvändigtvis för alla former av statliga subventioner. Men jag anser att de i största möjliga mån ska vara generella som t ex barnbidraget, inte omgärdade av en massa tolkningsbara kriterier som till exempel presstödet och litteraturstödet.
Regeringen har sedan några år tillbaka brottats med problemet att några allmänt avskydda tidningar och sajter kvitterar ut miljonbelopp i presstöd, samtidigt som den kulturelitomsusade men uttalat samhällsomstörtande ETC får mest av alla. Även kommunistiska Proletären och Flamman hör till detta samhällsomstörtande presstödsgäng. Det här problemet har staten ännu inte funnit någon lösning på. Detta problem brottas för övrigt alla regeringar med inom EU.
Den 1 juni 2016 satte man emellertid igång. Först gick kulturministern ut på DN-debatt under rubriken ”Skattepengar ska inte gå till hatretorik och polarisering”. Där slår hon fast att kraven på demokratiska värderingar måste skärpas. Hon skriver:
”Vi inleder nu ett arbete för att säkerställa att det sker en förstärkt och förtydligad kontroll av organisationers grundläggande värderingar innan skattepengar betalas ut.” […] ”Regeringen har låtit ta fram förslag till skärpta demokratikriterier för flera bidrag till organisationer […] Här föreslås en skärpning som bland annat medför att bidrag enbart ska kunna gå till organisationer som har ett huvudsakligt syfte som är förenligt med de värderingar som präglar ett demokratiskt samhälle […] som i sin verksamhet respekterar demokratins idéer, inklusive principerna om jämställdhet och förbud mot diskriminering. ” (min fetstil)
Ett omfattande ”demokratiseringsarbete” är alltså igång. Man tänker sig att införa en ”anständig” åsiktskontroll över medie- och föreningslivet. Men eftersom ”åsiktskontroll” är mycket impopulärt bland svenska väljare går man försiktigt fram. För att stöta sig så lite som möjligt med det svenska folket börjar man med ”trossamfunden” – alltså de religiöst organiserade – som ju ändå är lite udda (Kristna protesterar redan). Och tanken är förstås att det som duger för trossamfund även kommer att duga för presstöd, förenings- och kulturstöd.
Den 30 juni 2016 förordnades professor Ulf Bjereld (ordf i Socialdemokrater för tro och solidaritet) att utreda demokratikriterier för trossamfunden och den 15 mars i år överlämnade han sin utredning till regeringen.
Där finns nu ett förslag på hur ”demokratikriterier” (ett åsiktsfilter som faktiskt är en sorts generell förhandscensur) skulle kunna utformas. Det är en försöksballong för att testa bärkraften för något sådant inom opinionen. Se presentationen av utredningen i DN.
Att de har utgått från grundlagens skrivningar om demokratin är självklart, men det är inte dessa formuleringar det här handlar om. Det är att vi med detta tar klivet över en gräns som värdegrundsvillkorar de tre demokratiska grundbultarna; yttrandefriheten, organisationsfriheten och åsiktsfriheten. Inte heller Europakonventionen skyddar mot inskränkningar i till exempel religionsfriheten: Den tillåter inskränkningar ”för att skydda värden som anses vara särskilt skyddsvärda i demokratin” men inskränkningen ”måste också vara föreskriven i lag”. Så det blir säkert lagstiftning av det här.
När väl ”demokratikriterierna” är införda på ett område är det lätt att tillämpa dem på andra. Exkluderingsreglerna för trossamfund, kan införas även för press- kultur- och föreningsstöd och till sist utgöra grund för organisationsförbud.
Och då har vi tagit klivet över till politisk styrning på samma sätt som regeringarna i Polen, DDR eller Sovjetryssland… före 1989 (där t ex de kristna kyrkorna underordnade sig statens krav för att över huvud taget få existera) tillämpade sina socialistiska/kommunistiska värdegrundskriterier… Eller i Polen idag, där man börjar rensar ut alla gamla trotjänare från kommunisttiden med nya ”antikommunistkriterier”. Ja systemet bäddar också för att Sverigedemokraternas bisarra idéer om att t ex göra kulturpolitiken (Public service t ex) mer Sverigepatriotisk med särskilt ”Sverigekulturella kriterier”. Det blir ju fullt möjligt, bara att skruva lite på filtret – som förstås kommer att kunna byggas in i dataprogrammens algoritmer. Alla verkar alltså idag inne på samma linje, att förbjuda sina värsta motståndares åsikter.
Resultatet kan alltså bli att; för att försvara demokratin – mot en försvinnande liten del av den sista promillen av befolkning som är för våldsbejakande extremism och/eller terrorism – måste vi sätta demokratins tre viktigaste byggstenar; åsikts-, yttrande-, organisationsfriheten, ur funktion. Det kommer demokratin knappast att överleva.
För övrigt anser jag att man inte ska lagstifta mot muslimska böneutrop. Läs Håkan Holmbergs utmärkta artikel om detta i UNT.
Tack för en intressant artikel om staten och yttrandefriheten.
Men helgens UD/Oksanen/M-riksdagsmannen/Bali-affär visar att staten har mera problem med yttrandefriheten. För när Hanif Bali utnyttjar sin yttrandefrihet och återger ett offentligt mail som visar att Patrik Oksanen låter sig utnyttjas för artiklar om Ukraina för statens (UD:s) intressen så Patrik förvandlas Oksanen från journalist till statlig propagandist. Något alla självständigt tänkande människor sedan länge förstått.
Men för att ingen skall tvivla på det går ett annat statligt departement, nämligen Försvarsdepartementet ut, försvarsminister Peter Hultqvist fördömer Hanif Bali som ”nyttig idiot” (börjar gå inflation i den betäckningen).
Studera denna affär och försök att minnas vilka Patrik Oksanen har förföljt och betänk vilka krafter som ligger bakom.
Ja, ett alldeles riktigt påpekande, Torgny!
Och bakom detta måste alla vi som gillar demokrati och att samhället stärker dess förutsättningar förstå yttrandefrihetens fundamentala betydelse. Att bli yttrandefrihetsfundamentalister!
Grunden för detta är insikten om att staten, och endast staten, är ett verkligt hot mot yttrandefriheten. Och att den är detta i kraft av sitt våldsmonopol och sin rätt att avtvinga folket dess livsbetingelser.
Detta har tyvärr diskuterat alldeles för lite inom de fria och fritänkande rörelserna i vårt land. Vore bra om vi äntligen kunde utbyta tankar för att sprida lite ljus över detta frågekomplex!
Alla medier har tagit upp nyheten att Hanif Bali har petats från partistyrelsen och han har gjort avbön för sitt agerande! Det intressanta är att ingen journalist går till det verkligt intressanta. Yrkeskårens stolthet är INTEGRITET! De journalister som blir kommunikatörer kallas förrädare, Faust m.m. När Oksanen blir UDs förtäckta kommunikatör reagerar ingen journalist. Det är ett tydligt bevis för att de går i ledband i stället för att agera som professionella journalister.
Torgny F!
Ja, Hanif Bali-historien är ju fantastisk. Han är nu fritt byte för hela den svenska massmediavärlden.
Han har fått lova att lämna Twitter och sina 80 tusen följare där och han har redan tvingats bort från Moderaternas partistyrelse. När det är det svenska statsetablissemanget som borde angripas med alla medel. Förvisso ”Something is rotten in the state of…”.
En nationell kampanj för att få bukt med obehagliga åsikter har nu inletts där en av de drivande är TV- mannen, förlåt! TV-personen Sherman. Under förevändning att antisemitiska listor sprids via sociala media vill man nu att efterlevnad av lagen skall överföras från staten till ett glolbalt företag i mediabranschen. Argumentet är att de nu är så stora att staten inte rår på dem. Alltså lika bra överlåta renhållningen till dem. Ungefär liknande tankar, fast på helt annat sätt råder också vad gäller vår religionsfrihet. Man tar till demagogi och jämför klockringning med böneutrop och vår egen Lövfven-regim anser att det skall behandlas som en bullerfråga. Så står det till i Landet Sverige. Bispen i Växjö deltar villigt i islamiseringen av landet under förevändning av religionsfrihet. Allt är som vanligt i landet, om man säger… vi har väl den regim vi förtjänar.