Nu och då

”Min enda bild av farfar och farmor.” Mer om bilden längre ner i texten.

Jag slår upp de lokala nyheterna och får veta att någon skjutits ihjäl i Mission-distriktet ”13 minutes ago”. Min brist på reaktion påminner mig om den gamla dikten av Fröding.

– En man överbord, kapten!
– Än sen.

Men jag slår upp, och så här går den:

Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade åsklikt grå.
”En man är vräkt över bord, kapten!”
Jaså.

En annons erbjuder Viagra för 87 cent per tablett, men högst 18 per månad.

Det finns en lista på de bästa rörmokarna i Oakland och en annan på vilka begravningsplatser som har den snyggaste utsikten.

Medan det var en jordbävning i New York så var det sju stycken i Kalifornien, och pensionärer kan få gratis oljebyte på bilen.

Om några dagar är det total solförmörkelse i ett ovanligt brett bälte från Mexiko över Texas och nordost mot östligaste Kanada. Fyra miljoner amerikaner beräknas åka och titta på den. Det betyder uppsving för hotellnäringen men också för trafikolyckor. Det dröjer några sekler till nästa totalförmörkelse i samma område.

Vi har kallt och blåsigt och regnigt. Mount Diablo några mil österut är täckt med snö. En stad i området har mätt den kallaste aprildagen på 100 år. En nära släkting och hans kompis tänker cykla till Los Angeles nästa vecka, ungefär som från Uppsala till Malmö. Så här (blid t h) ser vägen ut en bit söderut just nu.

Trafiken leds förbi i konvojer två gånger om dagen sägs det. Nästan varje år rasar någon del av denna ”världens vackraste landsväg” ut i havet. Häromåret var det en bro som gled iväg, vilket kostade 500 miljoner dollar att reparera. Det börjar diskuteras om det är värt priset att hålla vägen öppen längs hela kusten.

Allting är alltså ungefär som vanligt. Men här kommer en nyhet: San Francisco tänker förbjuda högersväng mot rött ljus i vissa delar av staden för att minska antalet påkörda fotgängare. Biltrafiken regleras alltmer, och det byggs cykelbanor som aldrig förr i hela landet. Amerikanarna blir alltmer oamerikanska. Kollektivtrafiken byggs ut i storstadsområdena. Till och med Las Vegas håller på att få sin ”Bus Rapid Transit” med dedikerade bussfiler.

Men egentligen var det ett annat land jag tänkte berätta om, ett som inte längre existerar. Jag hade vaknat mitt i natten. Månsson hade dykt upp i en dröm, och jag försökte komma på vad han hette i förnamn. Han omnämndes alltid med både för- och efternamn, vilket var ovanligt. De flesta kallades för Oskar i mossen (”Måsoske”) Erik i Hultet, Sven (”Schänn”) på Lasta, Agust på Hallarna, Långesven, Skåningasven, Gerdas John, John på Högalid, Mjölkamartinens däka, Karin i det gråa huset, Kyttavera och hennes söner Kyttamartin och Kyttabertil, skomakarn, smedhalvan, Ove på Skiftet etc. Efternamn hörde till finare folk som Lundblad, prästen. Vuxna som ville veta något om en frågade inte vad man hette utan ”Vems pojk är du?”

Farfar och farmor var födda 1876–77. Vinjettbilden är den enda bilden jag har på dem. En rätt rörig uppställning folk framför köksingången måste man väl säga. Fyra barnbarn, son, dotter, svärdotter. På väggen tvättbrädan, några spannar på marken och i bakgrunden hönsgården och hönshuset. Brorsan på vår kusins leksak: en trähäst på hjul, bakvänd. Huset stod på en ”hall” eller ”berg i dagen”, som det hette på de gamla kartorna. I stället för källare under huset fanns det därför en jordkällare en bit bakom fotografen. Än längre bak fanns dasset på en liten kulle. Det hade två hål bredvid varandra, ett lite mindre för ett barn med en fotpall framför. En hög gamla dagstidningar att torka sig i baken med. Tidningspappret var inte så slätt och glansigt på den tiden. Inuti var det som i alla andra torp i trakten. Vedspis i köket med en stor stenugn vars murverk syns i bilden. Under fönstret en trähylla som var diskbänk. En spann med rent vatten och en med begagnat. En skopa att hälla upp med. Rummet värmdes med en fyrkantig ugn på ett litet murverk, hopsatt av fem gjutjärnsplattor och matad med ved genom väggen från köket. På en vägghylla stod en radio som drevs med ett stort 1,5-volts batteri.

Det var sommaren 1949. Alla är söndagsklädda, farfar med klockan i västfickan. Vi hade cyklat halvmilen från byn längs grusvägen norrut. Den cykelturen upprepade vi många gånger under hela 50-talet. På vintrarna åkte vi ibland sparkstötting dit. Det var innan bilarna helt erövrat vägen och vägsaltet gjort slask av vinterföret. Och det är på 50-talet som mina egna minnen börjar.

Farfar hade arbetat i Danmark ett tag i slutet på 1800-talet, inte så ovanligt för den tidens lantarbetare. De hade gift sig kring sekelskiftet. Under första världskriget var de redan 40-åringar, och under det andra fick de folkpension. Farmor dog 1950. Jag har vaga minnesbilder av henne och minns hennes röst. Min farbror, deras äldste son, som är med på bilden, minns jag däremot inte. Han ser frisk och stark ut, men fötter och ben var svullna. Hjärtat hade tagit stryk. Han återvände till sitt inackorderingsrum i Stockholm, och några veckor senare fick farfar ett brev

”Angående eldaren Svante Georg Svensson. 1:a distr.  D.N:r 3602/1949” …