Nutids- och dåtidsbetraktelse

1. En viktig genomgång och repetition av Sveriges väg utför. Hypotesen om befälet på den sovjetiska ubåten är intressant och i mitt tycket inte helt osannolik. Annars finns på SwebbTV en utmärkt intervju med Bo Teutenberg som var med i de innersta kretsarna under krisen. Han lägger fram ett annat tänkbart scenario. Men i båda fallen utspelades det hela under tiden för det första kalla kriget. Fälldin var statsminister. Så vitt jag förstår agerade han rakryggat till skillnad från ”Palmes pojkar”.

2. Vad hände med Josef Avrukevitjs sedan?

3. Bengt S!
   Bra fråga. Kanske någon kan svara på den.

4. Gangsterrapp är ju en amerikansk uppfinning. Detta med revir, uppgörelser och romantiserat underklassvåld och dess ”martyrer” är ju nära associerat med USA:s sätt att ta itu med sina problem. Sverige liknar alltmer USA och tycks ha det som förebild.

5. Knut L skrev: ”Thunander betraktas på sina håll som konspirationsteoretiker och därmed lätt att avfärda.”

   Jag svarar å ”sina hålls” vägnar. När man undersöker och analyserar är det är bäst att se verkligheten som den är. Inte glida på formuleringarna. Ola Thunander ÄR konspriationsteoretiker, i meningen att han, i en viss sakfråga, hävdat att en konspiration finns eller kan finnas, utan att ha bevis eller ett förnuftigt resonemang, men tvärt om för ett uppenbart orimligt resonemang.

   Människor är flera saker. Winston Churchill hade en riktig politik om att hejda det nationalsocialistiska Tyskland, och Winston Churchill tyckte att det inte gjorde så mycket om människor med mörkare skinn doge som flugor.

   Ola Tunander har måhända riktiga uppgifter och rimliga resonemang på ett område. På ett annat område visar en snabb inspektion att han är konspirationsteretiker.

   Att man är konspirationsteoretiker i en fråga betyder inte att man har fel i en annan. Men ”konspirationsteoretiker” ãr en personlig egenskap, inte ett enstaka felsteg. Det är inte intellektuellt illegitimt att befara att en persons konspirationsteoretiska sinnestillstånd påverkar flera olika insatser som den personen gör.

6. Knut Lindelöf skriver att Ola Tunander ”betraktas på sina hålls som konspirationsteoretiker och därmed lätt att avfärda”. Här önskar jag vara en smula petig, ordet betraktas uppfattar jag inte som rätt valt i sammanhanget. Sant är att Thunander, av de med främmande makt samarbetande lilla klustret svenska högre marinofficerare, benämns konspirationsteoretiker.

   I sina böcker använder officerarna Emil Svensson, Bror Stefensson, Bengt Gustavsson och Nils-Ove Jansson skällsordet konspirationsteoretiker på ena sidan efter den andra i stället för att bemöta Tunander i sak.

   Rent skrattretande blir det när man läser viceamiral och försvarsstabschefen Stefenssons bok. I en del av boken behandlar han sin egen karriär och upplevelser, denna del är relativt trevligt författad.

   Andra bullar blir det när Stefensson beskriver vad som hände 1982 vid Hårsfjärden och Tunanders forskning i frågan. Här går tonen i boken upp i falsett, Tunander är ohyggligt konspiratorisk och viceamiralen låter enligt min mening som en hysterisk kärring.

   Tunander som byggt forskningen på bland annat offentliggjorda krigsdagböcker och intervjuer med människor i olika positioner som närvarat bemöts inte i sak utan förtalas istället. Stefenssons bok är i detta avseende att betrakta som rena självmålet.

   Och notera: det var Stefensson som beordrade eldförbudet för kustartelleriets minlinjer vid Mälsten när främmande makts ubåt 1982 fick fri passage till internationellt vatten. I denna fråga var viceamiralen ytterst noggrann och kontrollerande så inget skulle gå snett.

   Tunander ”betraktas” inte, han benämns i brist på hållbara argument, och ”på sina håll” är inget annat än en liten klick som försöker bedriva svensk utrikes- och säkerhetspolitik vid sidan av vår riksdag och regering.

7. Jag tror inte för ett ögonblick att Tunander är en konspirationsteoretiker, nej tvärtom. Han söker sanningen, om han hittat den vet jag inte. Ett tror jag mig veta, att ubåtsfrågan hamnat i bakvatten. Det avgörande är att ubåtarna, särskilt i Hårsfjärden, inte fick smaka svenskt stål, utan släpptes, som personal vid spärren vittnat om. Ubåtsspärren stängdes ned vid Mälsten så att eventuella ubåtar kunde passera. Där klämmer skon!

8. Ola Tunander är mycket noga med detaljerna, redovisar sina källor, belägger sina uppgifter och motiverar sina antaganden noga. Det kan man inte säga om hans motståndare. Att dessa inte öppet diskuterar hans utsagor, utan försöker tiga ihjäl dem, talar för att han har rätt.

   Till detaljerna hör att kvällen före grundstötningen dök två amerikanska attachéer upp och togs emot av chefen för örlogsbasen Lennart Forsman, som inte i förväg känt till att de skulle komma och aldrig upplevt något sådant besök tidigare.

   Kommendör Josef Avrukevitj (så hette han) var överordnad officer och erfaren navigationsexpert, stabschef på tredje ubåtsbrigaden i Baltijsk. Det var fartygschefen Gusjtjins jungfrufärd och den ordinarie navigatören Korostovs första tur som sådan. Gusjtjin sa då han intervjuades att han inte begrep varför Avrukevitj gjorde allt fel.
   Kommendörkapten Karl Andersson, som förhörde besättningen, fick en lista på vilka personer han skulle förhöra. Avrukevitj fanns inte med på den listan, så han blev aldrig förhörd. I en intervju med Arte sade han:
   
   ”Avrukevitj, han blev säkerhetschef i ett fiskeföretag, i Tallinn tror jag, för att vara mer exakt. Detta var den information jag fick. Han hade rest till en säkerhetskonferens i London. Och detta ägde rum ett par år efter U-137, och till mig sa han att han inte talade ett ord engelska. Hur kunde de skicka honom till en säkerhetskonferens i London? Kanske kan de göra det. Jag blev lite misstänksam.”

9. Det hjäper inte att tro och tycka och vara osaklig. Min fråga gäller vilken bedömning man gör av personen Ola Tunander innan man börjar läsa hans bok Navigationsexperten.

   Att vara konspriationsteoretiker är ett psykiskt tillstånd, likaväl som att vara spelberoende, rättshaverist, eller ha ormskräck. Om man är kapabel att stjäla pengar ur en pensionsfond, eller slå sin fru, säger det något viktigt om ens personlighet.

   Ola Tunander är alltså kapabel att i en viss sakfråga (som inte har med ubåtar att göra) förespråka en konspirationsteori som helt saknar bevisning och rimliga sannolikheter, och för en förnuftig människa ter sig befängd. Då har han fallenheten för konspirationsteoretiskt tänkande som personlighetsdrag.

   Sedan kan han i princip ha riktiga fakta och rimliga hypoteser om något annat, till exempel ubåtar. Men att han har konspirationsteretiskt tänkande som en del av sin personlighet betyder att man måste läsa hans bok med det i åtanke.

   Det är väl inget konstigt med det?

   Jag har förstås ingen uppfattning om ubåtar som jag skulle försvara med prestige. Fram med ”smoking gun” bara, så skall jag instämma med Ola Tunander.

10. Jan Arvid Götesson avfärdar hela diskussionen om det svenska ubåtskriget och navigationsexperten på U-137 med påståendet att Ola Tunander är konspirationsteoretiker, vilket Götesson påstår är ett ”personlighetsdrag”, ett ”psykiskt tillstånd”, som gör att man bör misstro hans fakta och hypoteser.

    Vad baserar Götesson denna diagnos på och vilken kompetens har han att uttala sig om Ola Tunanders psykiska tillstånd? Det enda vi får veta är att Tunander ”i en viss sakfråga” sägs ha ”hävdat att en konspiration finns eller kan finnas, utan att ha bevis eller ett förnuftigt resonemang, men tvärt om för ett uppenbart orimligt resonemang”.

    Det vore intressant att veta vilken denna sakfråga är. Är det Tunanders bok om bombningen av Libyen, eller är det någon annan av hans tolv böcker om säkerhetspolitik, geopolitik, marinstrategi, ubåtsoperationer, psykologiska operationer, statsstruktur och det kalla krigets historia, som Götesson drar sina slutsatser från? Eller har han möjligen själv undersökt forskningsprofessorns psyke?

11. Det här är rätt intressant, Jan Arvid Götesson. Accepterar du bara bevis typ ”smoking gun”? I så fall får du vänta. För några sådana finns knappt. Tyvärr går det inte att frigöra sig från misstanken att det här bara är en undanflykt och att du inte på något vis resonerat på det viset om det varit tvärtom.

    Gällande Avrukevitj så utsattes både han och Gusjtjin för hård kritik av den sovjetiska haverikommissionen. Avrukevitj ska ha varit inbjuden till en konferens i London trots att han inte kunde ett ord engelska. Han lär ska ha flyttat till Tallinn senare men vad som sedan hände verkar vara okänt.

    Tror du minns lite fel, Christer L. Det var Karl Andersson som inte i förväg visste att de här amerikanerna skulle dyka upp och som aldrig upplevt något liknande varken förr eller senare. Lennart Forsman visste uppenbarligen om det i förväg eftersom han dök upp på basen långt innan hans normala arbetsdag skulle börja.

12. Tack för korrigeringen, Sven-Eric Holmström. Jag skyller på slarviga anteckningar. Lennart Forsman var dessutom den som gav order om vilka i besättningen som skulle förhöras, och som alltså såg till att Avrukevitj inte fanns med på den listan.

13. Ola Tunander har i 60 år varit rysk påverkansagent. Egenligen heter han Jevgenij Michailovitj Kurtjatov. Eftersom han placerades i Sverige redan som 13-åring har han lärt sig språket bra.

    Nä, det där tror jag inte på. Men OM jag hade varit allvarlig, då hade ni dragit slutsatser om min hjärna.

    Det är synd att det inte finns bra ord om hjärnans och psykets tillstånd som inte ger associationer till psykiatri. Hjärnan utvecklas i flera olika riktningar under livet, och många av dessa strukturer blir ganska fasta och livslånga. Vissa tendenser och personlighetsdrag har stor betydelse, eftersom ens medmänniskor kan göra förutsägelser och prognoser på grundval av vad de vet om vårt tidigare beteende.

    Vi sysslar med vardaglig analys av andras hjärnor hela tiden. När man chockartat inser att en 60-årig bekant tror på astrologi och slagrutor vet man att där kan man inte vänta sig mycket förnuft under resten av vederbörandes levnad.

    Ola Tunander har skrivit ”Vi vet ikke hva som skjedde den 11. september 2001”. Jag skriver detta för att man skall alltid taga fram det bästa som personer skrivit i ett ämne, om man kritiserar dem. Men Ola Tunander menar också att det finns en stor sannolikhet för att operatörer i tjänst hos Förenta staternas ledning forslade in erforderliga mängder sprängämnen i World Trade Centers byggnader, och att byggnaderna sprängdes. Galenskap.

    Ola Tunanders hjärna har alltså förmågan att gå utanför det rationella tänkandets gränser. (”Förmåga” är inget bra ord om en besvärande felfunktion, men jag kommer inte på något bättre.) Det är bra att hålla det i minnet när man läser hans bok, vilket jag inte gjort.

    Sven-Eric Holmström skrev en förnuftig kommentar: Accepterar jag bara bevis typ ”smoking gun”? I så fall får jag vänta, menar SEH. Visst, i historieskrivning och historieläsning måste man ofta nöja sig med sannolikheter och antaganden. Men med brist på tid, som alla har, kan det vara rationellt att inte börja med de författare som man VET kan tänka helt snurrigt.

    Diskussionsdeltagarna har det gemensamt att de vill sprida kunskap om Ola Tunanders verk. Nå, då kan ni väl se det som en liten övning att jag är motsträvig. Alla människor som hör talas om Ola Tunander kommer ju snart att veta att han tänker så galet som att det finns en betydande sannolikhet för att Förenta staternas operatörer kånkade in nog sprängmedel i de olika WTC-byggnaderna för att få dem att rasa. Ni måste ju vara förberedda för att kunna förklara att Ola Tunander har skrivit så vederhäftigt om ubåtar att det är värt att läsa, trots författarens galenskaper i ett annat ämne.

    P. S. Jag ber om ursäkt för att jag bidragit till felstavningen ”Thunander”. (lindelof.nu:s tag är felstavad.) D. S.

14. Jan Arvid Götesson – jag tycker att du själv väldigt tydligt illustrerar begreppet ”konspirationsteoretiker”. Jag blir väldigt inspirerad av att läsa Tunanders böcker. Till skillnad från bilden jag fått av dig vill jag i T:s fall använda epitetet ”sanningssökare”, ett begrepp som jag själv ständigt brottas med.

    Jag är f ö övertygad om att det finns ryska agenter med svenska namn, aktiva i Sverige och annorstädes. Liksom CIA-baserade agenter mer eller mindre lättvindigt har opererat här ända sen kalla krigets början.

    När det gäller 9/11 finns det fortfarande (saknar ett visst ögonvittnes skildring, återstår i a f ett fragment på youtube) väldigt mycket information som ifrågasätter den officiella idén (som kanske är den verkliga konspirationen?). Av någon anledning fanns det alldeles för många “klarlägganden” alldeles för tidigt, och videoklippen från tragedien verkar omgående ha blivit tillrättalagda. Jag håller inte med MTG (kongressledamoten) i något annat än att kanske ifrågasätta flygplanen… Titta och lyssna på några av de kritiska klippen!

15. ”Men OM jag hade varit allvarlig, då hade ni dragit slutsatser om min hjärna.” Nej, det hade i alla fall inte jag gjort. Jag hade frågat vad du hade haft för bevis för påståendet.

    Nej, man måste inte nöja sig med ”sannolikheter” och ”antaganden”. Om det är ett seriöst verk så ska det finnas källhänvisningar och då kan man dra slutsatser om verkets seriositet genom att värdera källorna. Det fungerar även i fallet Tunander. Läser man notapparaten så inser man att det är ett gediget verk.

16. Sven-Eric H har rätt om att det första svaret på påståenden är att fråga efter bevisning och källor. Men när en person vid upprepade tillfällen framför osannolika hypoteser med svaga argument må man väl tycka att han brister i objektivitet och rationalitet.

    Likaså har SEH rätt om att källhänvisningar är grunden för saklig diskussion. Jag syftade på att i slutändan framlägger författare i historiska och politiska ämnen antaganden och sannolikheter.

    Navigationsexperten har alltså omfattande notapparat, men till slut framför väl Ola Tunander slutsatser som inte är ”smoking gun”-beivsade? Tyvärr kan jag inte få tag i boken här vid Stilla havets kusts eftersom den inte finns som e-bok.

17. Självklart framför inte Tunander några ”smoking gun” slutsatser. Hur skulle de se ut i det här fallet? Att fartygschefen på nån av de här västubåtarna plötsligt skulle träda fram? Det är en fullständig omöjlighet vilket klart framgår om man läser Tunanders böcker.

    En högt uppsatt amerikansk militär uttryckte det så att i fallet Sverige var principen: ”nothing on paper”. Sen ska sägas att i vissa fall är indicier kraftfullare bevis än direkta bevis.

18. För ordningens skull bör man kanske klargöra vad Ola Tunander skrev i sin artikel om konspirationsteorier:

    ”Merkelappen ’konspirasjonsteoretiker’ [’etiketten’] har i dag den samme funksjonen som «dissident» hadde i Sovjetunionen.

    Vi vet ikke hva som skjedde den 11. september 2001, men vi vet at når tidligere toppfolk i etterretningen, og folk som den vesttyske sosialdemokratiske eksministeren Andreas von Bülow, setter spørsmålstegn ved den offisielle versjonen, kommer umiddelbart konspirasjonsmerkelappen marginalisering og utfrysing fra det gode selskap. von Bülow var på 80- og 90-tallet parlamentarisk ansvarlig for kontroll av etterretningstjenestene.

    Man kan si at det er usannsynlig at amerikanerne selv skulle stå bak sprengningen av tårnene i New York; men at Tyskland skulle sette opp konsentrasjonsleirer for gassing av mennesker, fremsto også som usannsynlig for mange svensker og nordmenn på 30-tallet. Det viktige er å analysere hva som har skjedd rent empirisk.”

19. Apropå konspirationsteorier råkade jag av en händelse på Öppna Kanalen se första delen av Swebbtv:s intervju med Bo Theutenberg om U-137 och ubåtsjakten. Theutenberg hävdar att den sovjetiska ubåten hade ett uppdrag, nämligen att lägga ut transpondrar och prova ut skjutläge för att i ett skarpt läge avfyra kärnvapentorpeder mot Karlskrona, samt att U137 i detta uppdrag samverkade med en miniubåt och att det var flera sovjetiska ubåtar man senare jagade i Hårsfjärden. Allt detta skulle ha hängt samman med den osäkra politiska situationen i Polen. Denna förvirrade intervju förbigick naturligtvis med tystnad Ola Tunanders uppgifter och slutsatser. Intressant huvudsakligen som studie i desinformationsteknik.

20. Christer L citarade ett längre stycke ur en artikel av Ola Tunander, som jag citerade tio ord ur. Jag förstår inte hur det längre citatet är upplysande, men jag försöker svara ändå.

    För det första har Ola T fel om bruket av ordet ”konspirationsteoretiker”. Uttryckets funktion är inte att vara ett etablissemangets vapen för att marginalisera oliktänkande, utan är världen över en korrekt använd beteckning på en beklaglig utveckling inom en persons psyke. Jag känner givetvis inte till alla fall av ordets användning, men exempel på att etablissemanget undertryckt sunda och berättigade politiska och historiska hypoteser medelst denna stämpel vore jag intresserad av.

    För det andra behöver man dra en gräns mellan sunt oppositionellt teoretiserande och konspirationsteoretiserande. Det är sunt att grupper av medborgare går långt i sin undersökning av Förenta staternas politik, långt utanför etablissemangets godkända världsbild. Man må driva uppfattningen att makthavare inom Förenta staterna sedan slutet av förra århundradet har spelat en huvudroll i att skapa det som har kallats ”terrorism”. Man må hävda att avsikten med detta är att skapa möjligheter för Förenta staterna att driva nya krig.

    Men när man håller möjligheten öppen att Förenta staternas operatörer utplacerat sprängämnen i byggnaderna på Manhattan, då bjuder man in tomtarna att bosätta sig på loftet.

    Jag lyssnar på Anders Björnssons samtal med Ola Tunander om boken Navigationsexperten. Efter nästan en månad har detta youtubeklipp blott ett drygt hundratal tittare. Situationen kan enligt min mening sammanfattas i en mening: Ola Tunander har gjort det i stort sett omöjligt för honom själv, och för er andra som vill föra ut bokens budskap, genom att självförvållat göra sig till konspirationsteoretiker, visserligen i ett från ubåtar skilt ämne.

    Anna Lena L!
    Du tycker att jag själv väldigt tydligt illustrerar begreppet ”konspirationsteoretiker”. Nej, i vår förvirrande värld är det viktigt att låta orden erhålla och behålla betydelser som gör det möjligt att samtala. Om jag, enligt dig, påstridigt hävdar långsökta, oförnuftiga uppfattningar gör det inte mig till konspirationsteoretiker. Ordet betyder något specifikt.

21. Christer L ger två oförenliga karakteristiker av intervjun med Bo Theutenberg: dels ”(apropå) konspirationsteorier”, dels ”desinformationsteknik”. Konspirationsteortetikern har en beklaglig och handikappande felutveckling i en del av psyket som gör att han tror på det orimliga i en eller flera frågor (men kan fungera väl i andra sammanhang). Desinformatören är cynisk och har ingen vanföreställning om att desinformationen är sann.

22. Jan Arvid G!
    ”Efter nästan en månad har detta youtubeklipp blott ett drygt hundratal tittare.” Jaha, och du har inte tänkt tanken att det kan bero på att få känner till att det existerar.

    Att sätta epitetet ”konspirationsteoretiker” (jag hatar verkligen det uttrycket) på någon är ett typiskt sätt att avfärda någon vars uppfattning man inte delar, oavsett hur väl personen i fråga än argumenterar för den.

23. Sven Eric H!
    Har jag tänkt tanken att få känner till att youtubeklippet med Ola Tunander existerar? Jo visst. Orsaken är den som flera nämnt: Ola Tunander är en icke-person i media. Senaste gången nämnd i SvD 2008, i DN 2011, Expressen 2013 och AB 2015. Förlaget annonserade förra månanden i SvD om bokrelease – inspelningen av evenemanget är ovannämnda youtubeklipp – men publiken var fåtalig.

    Att hata ett ord som har en vettig och förnuftig betydelse och användning tjänar inte mycket till. Dessutom har jag inte avfärdat Ola Tunanders uppfattning i Navigationsexperten, som jag inte läst. Jag skulle köpt en ebok hit till södra halvklotet, om ebok funnits, eftersom det är så mycket tal om boken här på lindelof.nu.

    Jag har bara kommenterat lindelof.nu:s artiklar om boken, och sagt att jag rekommenderar att undersöka Ola Tunanders framställning i boken extra noggrant.

    När en bok i ett historiskt ämne recenseras är det viktigaste hur skribeneten argumenterar, och skribentens användning av sina källor. Ibland har skribentens tidigare historia avsevärd betydelse för bedömningen – därav min komplettering om konspirationsteorietisernande. Principiellt kan man invända mot att dra in fakta från ett annat sammanhang när en viss bok diskuteras. Det är en avvägning som man får göra efter bästa samvete.

24. En markering från redaktören mot Jan Arvid G:s angrepp i flera inlägg på Ola Tunanders förståndsgåvor.

    De slutsatser Jan Arvid G drar av något Ola Tunander sagt för länge sedan i en helt annan fråga, som dessutom kan tolkas på andra sätt, är orimliga och i det här fallet grovt nedsättande. Ord och uttryck som: ”…då är det inte möjligt att tala med personen, …då kan man strunta i att läsa vad vederbörande säger om andra saker, …det är uppenbart att deras rationella hjärnprocesser inte fungerar, …[personens alster blir] slöseri med lästid, …att vara konspriationsteoretiker är ett psykiskt tillstånd, …fallenheten för konspirationsteoretiskt tänkande som personlighetsdrag, …Galenskap, …en beklaglig utveckling inom en persons psyke…”

    Det faller helt utanför ramen för rationella diskussioner som Jan Arvid G ivrigt brukar förorda.

25. Anledningen till att jag verkligen avskyr uttrycket ”konspirationsteoretiker” är att det uteslutande används för att förlöjliga meningsmotståndare som man inte klarar av att sakligt bemöta. Tunander är långt ifrån ensam om att få det epitetet. Den amerikanske författaren William Blum, en av de främsta avslöjarna av den amerikanska våldspolitiken, har kallats ”konspirationsteoretiker” i de fall hans verk alls kommenterats. Ett annat exempel är min amerikanske kollega Grover Furr, en pionjär då det gäller att avslöja anti-Stalin-paradigmen har också utsatts för det.

    Ett annat sätt är att smutskasta personen i fråga med lögner och helt ovidkommande saker. Walter Duranty, som var New York Times’ korrespondent i Moskva under 1930- och 40-talen har långt efter sin död smutskastats på det sättet. Där har den nyligen bortgångne Anders Persson (oerhört saknad) gjort en god insats genom att inte minst på den här bloggen påtala Durantys kvaliteter.

    ”Konspirationsteori” har ingen ”vettig och förnuftig” betydelse. Inte på något vis.

26. Knut L ?skrev: ”som dessutom kan tolkas på andra sätt”. Vilka sätt?

    Knut L skrev också: ”Jan Arvid G:s angrepp … på Ola Tunanders förståndsgåvor”.

    Jag går till kärnpunkten. Är det någon här som INTE tycker att det är ”galenskap” att, som Ola Tunander gjort, tydligt hålla möjligheten öppen att operatörer lydande under Förenta staternas ledning sprängde byggnaderna i WTC-komplexet 2001?

    Om man INTE tycker det, då är det ju DET som är orsaken till kritiken mot mig.

    Jag tycker att det är ett okontroversiellt påstående att det påverkar läsningen av en historiker, om historikern på ett annat område har uppvisat konspirationstänkande. Att som forskare falla in i konspirationsteoretiskt tänkande är ett kvalitativt språng. Historikerns produktion, åtminstone den efterföljande produktionen, måste läsas på ett annat sätt.

    Sven-Eric H skrev: ”Anledningen till att jag verkligen avskyr uttrycket ’konspirationsteoretiker’ är att det uteslutande används för att förlöjliga meningsmotståndare som man inte klarar av att sakligt bemöta.”

    Så är det inte. Där finns en stor vetenskaplig litteratur och debatt om konspirationsteoretiserande. En vanlig vetenskaplig uppfattning är att konspirationsteoretiserande har djupa rötter i vår biologiska evolution. Konspirationsteoretiserande har möjligen en viss grund i gamla biologiska anpassningar. I vår evolution under årmiljoner kan det ha skett ett naturligt urval som premierade tendensen att ibland tänka att andra konspirerar. Vår moderna tillvaro består onekligen till stor del av att hålla inneboende tendenser i schack.

    Visst kan ”konspirationsteoretiker” användas som ett osakligt tillmäle. Men ”konspirationsteori” är en etablerad vetenskaplig beteckning på ett fenomen som studerats i tusentals vetenskapliga skrifter.

27. Jag har sagt mitt i denna fråga och tycker tvärt emot Jan Arvid G att man ska läsa Ola Tunanders bok ”Navigationsexperten”.

28. Frågan om ”konspirationsteorier” är intressant. Jan Arvid G talar om detta som ”en etablerad vetenskaplig beteckning” och tyvärr är nog detta sant. Men det säger nog mer om ”vetenskapen” än om konspirationer (eller teorier om dessa).

    Vi kan ta 9/11 som exempel. Den ledande förklaringen till händelsen har skett i teorin, som förfäktats av den amerikanska regeringen. Men den är i det stora hela obevisad, även om den givetvis (i likhet med alla andra teorier om skeendet) kan vara korrekt i flera detaljer. Att den är obevisad förklaras ofta med att det rör frågor om ”nationens säkerhet” o dyl. Även vissa detaljer i händelserna är totalt oförklarade, annat än med sådant som vetenskapligt bevisat är helt osant, t ex kollapsen av WTC7.

    Men vi behöver inte gå längre än till vår främste svenske ”konspirationsteoretiker”, statsvetaren Erik Åsard. I sin populärvetenskapliga bok i ämnet behandlar han sex typiska scenarier under 1900-talet, bl a mordet på Dag Hammarskjöld, vilket Åsard med stöd av diverse fakta ”bevisar” var en olycka. Och en olycka för Åsard var det ju att nya bevis om vad som verkligen skedde framlades några år efter att han publicerat sin bok.

    Så vi får nog, trots Jan Arvid G:s vältalighet, placera företeelsen ”konspirationsteorier” i samma vetenskapliga skamvrå som det, ävenledes ”vetenskapligt etablerade” ideologiska begreppet ”antisemitism”.

29. För sent har jag insett, att orsaken till denna osämja är att olika personer har olika uppfattningar om vad som är rimliga historiska hypoteser. Jag tyckte att Ola Tunanders tidningartiklar och fotnotsförsedda, i vetenskapliga sammanhang publicerade texter om byggnadsrasen på Manhattan är ovederhäftiga, till den grad att hans ställning som användbar samtidshistoriker råkar i tvivelsmål. Andra personer gör en annan bedömning av vad som är rimliga hypoteser. Därvid får vi låta saken bero.

    Ett svar dock till Dennis Z.
    I Förenta staterna finns officiella utredningar av husrasen. Dessa utredningar kan inte visa in i minsta detalj hur byggnaderna rasade. Men de enda kända faktorerna som försvagade byggnadernas struktur är flygplanskropparna och de efterföljande bränderna. Eftersom dessa två faktorer kom byggnaderna att rasa finns inget behov av att bevisa eller motbevisa något.

    Eftersom vi inte vet hur hjärnan producerar medvetandet är mycket inom psykologin osäkert och hypotetiskt. Men på grundval av evolutionspsykologiska överväganden och observationer kan vi nog anse att ”konspirationsteori” är en meningsfull beteckning på ett beteende, lika meningsfullt som ”panikångest”, ”spelberoende” och andra tillstånd.

30. Jag tackar Jan Arvid G för länken till Anders Björnssons samtal med Ola Tunander på YouTube. Märkligt hur svårt Ola Tunander har att föra fram sin sak muntligt, trots gott om tid och en samtalare som inte avbryter och bara ibland ställer frågor i klargörande syfte. Inte ens en av de relevanta avslutande frågorna, från Maj Wechselmann om jag uppfattar rätt, förmår han svara kort och begripligt på.

    Ett bra exempel på fråga från Björnsson: straffades Josef Avsukjevitj vid hemkomst? Svar från Tunander: Nej.

    Nej, YouTube-klippet lockade inte mig att läsa boken.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.