Snaran dras nu åt omkring vårt lilla land. Vi har mycket att försvara och hoten mot oss och vår frihet känns allt mer påtagliga.
Så här ser jag på saken. För att börja i det stora: USA:s två stora konkurrenter om den ekonomiska dominansen i världen, Ryssland och Kina, flyttar steg för steg fram sina positioner med allt vad det innebär. Det verkar obönhörligt. Norden och särskilt Sverige befinner sig mitt emellan de två blocken och måste agera klokt. Framför allt måste man göra sitt yttersta för att undvika att blandas in i jättarnas konflikter. Denna fråga; om vi som litet land ska hålla på vår alliansfrihet eller koppla fast oss vid något stormaktsblock, diskuteras i alldeles för ringa omfattning i våra dominerande medier.
Vi som ligger på gränsen utsätts förstås för jättarnas påverkansoperationer. Det är oundvikligt – precis som under andra världskriget då Stockholm blev ett centrum för spion- och underrättelseverksamhet från båda hållen, på gott och ont. Här kunde faktiskt Nazitysklands företrädare diskret möta engelsmännen till exempel för att undvika onödiga missförstånd av olika slag. Vem som idag är värst i sina påverkansansträngningar mot oss är egentligen inte det viktiga. Det är att Sverige håller balansen och visar hövlig restriktivitet åt båda hållen. Inte minst för svenska medier är det en uppgift. I värsta fall kan vi dras in deras krig.
Överdrifterna om det ryska hotet under senare år har varit skadliga. De har spelat med i USA/Natos propaganda och hotar att undergräva vår alliansfrihet. Vårt försvar har försvagats och inordnats i Nato och vår beredskap och förmåga till självförsörjning har gjort oss sårbara och alltför beroende av andra.
Ny fas i det nya kalla kriget
Nu verkar ännu ett steg tas i dettta nya kalla krig – i och med att Kinas ekonomiska expansion nått mediers förstasidor och ledarsidor. Trots att Kina i åratal har rapporterat om ”Den nya sidenvägen” (BRI – Belt and Road Initiative) har västvärldens stora medier rapporterat mycket sparsamt. Jag har däremot läst om BRI i små oberoende medier på nätet och var alltså förberedd på att detta snart skulle inträffa. Nu är vi alltså där.
Självklart är denna enorma infrastruktursatsning ett sätt för Kina att ta över som ledande ekonomisk stormakt i världen, och är därmed ett hot mot främst USA, som sedan andra världskriget varit ohotad i denna position. Men, en viktig skillnad är att Kina inte expanderar med militära interventioner och störtande av regeringar. Man handlar och förhandlar sig fram. Men man är förstås beredd att i yttersta nödfall försvara sina positioner även med militära medel.
Nu har utvecklingen alltså gått så långt att Kina knackar på överallt för att bli insläppta med sina investeringar och tränga ut västerländskt kapital (dollarn). Det gäller förstås också Sverige. Göteborg styrs till exempel i hög grad av Volvo, som ägs av Kina. Ericsson eller Huawei som byggare av 5G över världen är en annan skärningspunkt. Vi blir allt mer beroende av Kina för vår egen utveckling. Det är naturligtvis inte heller någon slump att skandinaviska banker drabbas av böter och sanktioner av USA, för att man tvättar just ryska pengar.
Är Kina ett hot värre än USA?
Hur ska vi då möta Kinas expansion? Ska vi ställa in oss i USA/Natofronten och argumentera med ihåliga argument om mänskliga rättigheter och delta i USA:s hopplösa ”humanitära” krigsoperationer för att USA ska kunna behålla kontrollen över världshandeln? Eller ska vi agera på något annat sätt?
I det lilla här hos oss kan man ana hettan i konflikten i de diskussioner som förts om lämpligheten att en svensk regeringsmedlem delade ut årets Tucholskypris till Gui Minhai. Självklart var det i USA:s intresse att prisutdelningen skedde på detta sätt. Lika självklart är det att Kina på något sätt skulle reagera på att Sverige markerade mot Kina på just detta vis. Så långt är det hela lätt att förstå. Men att försöka utpeka någon som mer desinformerande, manipulerande eller fakenewsspridande än någon annan är meningslöst.
Nej, mediekonsumenterna – medborgarna – måste i den nya medieverkligheten lära sig att läsa olika medier och sluta tro att just den egna morgontidningen, eller just Rapport 19:30, förmedlar sanningen. Jag håller med Staffan Dopping och Stig Björn Ljunggren i DN häromdagen om att:
”Demokratin skulle fungera bättre om publiken blev medveten om mekanismerna som styr särskilt nyhetsjournalistiken. Medborgarna kan ta genomtänkt ställning i samhällsfrågor om de börjar agera som en god journalist bör göra: söker flera olika källor och perspektiv och sedan skapar sin egen bild av verkligheten. När en uppseendeväckande nyhet berättas första gången är det rimligt att läsarens hypotes är: Det här är möjligen inte helt sant – vilket inte betyder att det måste vara lögn.”
De diplomatiska spelreglerna
I den diplomatiska världen är Kina och Sverige jämbördiga storheter som ska umgås enligt diplomatins normala spelregler. Det innebär att man visar varandra respekt, vilket också betyder att man inte blandar sig i varandras inre angelägenheter. Mot dessa spelregler har – enligt min uppfattning – både Sverige och Kina brutit i Gui Minhai-fallet. Sverige genom att låta Amanda Lind dela ut Tucholskypriset till Gui Minhai, och Kina genom att via sin Sverigeambassadör försöka påverka svenska medier (enligt rapporter i massmedier), samt att blåsa upp sig till en tungviktare för att skrämmas.
Vänskapen mellan Kina och Sverige har därmed störts och spänningen ökat, vilket inte gagnar någon. Men särskilt Sverige har allt att vinna på att ha vänskapliga och respektfulla förbindelser med Kina, på samma sätt som man har allt att vinna på goda diplomatiska förbindelser med Ryssland och USA. Mot dessa stormakter står vi oss nämligen slätt i en konflikt. Vår enda möjlighet är att på ett vänskapligt och korrekt sätt hålla oss utanför stormaktskonflikterna.
I detta nya kalla krig, som råkar sammanfalla med en helt ny medieverklighet, måste vi lära oss att hålla huvudet kallt, läsa mellan raderna och inte ta det första vi läser för givet.
Bra skrivet, detta är verkligen den Alliansfrihet staten ska föra! Sen måste vi slå vakt om friheten/möjligheten för journalister, författare och enskilda att kritisera alla 3 stormakterna, ja eg. 2, Ryssland är militärt starkt men kommer ha svårt att i längden upprätthålla detta av ekonomiska skäl.
Idag måste vi motverka demoniseringen av Ryssland och Kina utan att framställa dem som goda föredömen, som en del gjorde med Sovjet inför Andra världskriget.
Igår höll jag, på begäran, en inledning om Kina inför visandet av filmen ”One Child Nation” som i grunden är en propagandafilm mot Kina men som innehåller gripande skildringar av 1-barnspolitikens följder för några människor. Då är det viktigt att inte hylla allt Kina gör eller har gjort men ge en bakgrund för att balansera filmen.
Idag ges en nästan 100% negativ bild av Kina, i alla avseenden, av svenska media och så har det blivit på bara några få år. Detta är inte rimligt, som jag brukar säga apropå BRI: bätte att bygga broar än bomba.
Finland tycks vara med i den nya sidenvägs-svängen. Ett ställe som heter Kouvola är ena slutstationen på en järnväg som går till Xian i Kina. Jag har en gammal bloggpost om det.
Ett stort projekt hänger på att det blir lättare att ta sig genom Nordostpassagen via Berings sund och till Europa. Båtar kan gå från Kina och, är det tänkt, till Kirkenes i norra Norge. Och därifrån planeras järnväg ned till södra Finland, och inte tar det stopp där, utan planerna omfattar en tunnel under Finska viken till Estland, och sedan fortsätter järnvägarna söderut. Ju fler sådana alternativa vägar kineserna har, desto svårare blir det att slå ut om nu amrisarna får för sig att blockera Kinas handel. Har en bloggpost om det också.
Det officiella Sverige verkar märkligt passivt på den här fronten.
”Vår enda möjlighet är att på ett vänskapligt och korrekt sätt hålla oss utanför stormaktskonflikterna.” Vänskapligt hör alls inte hit. När Angela Merkel senast var på diplomatisk besök hos Vladimir Putin, kunde man tydligt se att de inte var vänner. Men besöket som A.M. ville ha var, vad jag vet, både korrekt och framgångsrikt.
Hittills har vi sluppit undan ganska billigt för vår allians med USA. Cui Congou är ju ändå inte så mycket. Kina kunde ha bestämt sig för att flytta över sin produktion av Volvobilar i Göteborg till Sankt Petersburg t ex. Och detta är inte någon mediafråga. Vad vi måste göra är att återupprätta vår traditionella säkerhetspolitiska Bernadottelinje. Hur gör vi det?
Bertil Carlman!
I FN-sammanhang talar man om ”friendly relations” i samband med non-interventions principen.
Knut Lindelöf har så klart helt rätt, man ska hålla huvudet kallt när SVT, SR och dagstidningar sedan åratal smattrar fram alla möjliga hot från Ryssland och Kina. För att inte tala om hela det politiska fältet, från SD till V. Putin är otvivelaktigt en mycket auktoritär (och sannolikt girig) politiker. Under hans tid vid makten har han levererat en viss välfärdshöjning och ett återtagande av Rysslands plats i världen. Däri ingår diverse påverkansoperationer, även i Sverige. Men det är inget nytt. Under 30/40-talen var Stockholm en tummelplats för sådant från Sovjetunionen (Mme. Kollontaj), Tyskland (Prinsen av Wied), England (ambassadör Butterworth) samt Finland (J.K. Paasikivi). Då höll regeringen huvudet kallt, var noga med att hålla kontaktlinjerna öppna och i Bernadottes efterföljd balansera sin politik. Nu är det USA/Nato som gäller, i stället för att svalt men korrekt hålla kanalerna öppna i triangeln USA,Ryssland och den nya ekonomiska stormakten Kina. Nu lever vi farligt.
”Vad vi måste göra är att återupprätta vår traditionella säkerhetspolitiska Bernadottelinje. Hur gör vi det?”
En början vore att effektivare sprida kunskap om att linjen finns/har funnits. Mina sökningar i tidningsarkiv på ”Bernadottelinjen/doktrinen/politiken/traditionen” och googling tyder på att upplysning i ämnet inte skett förutom från en liten vänsterkrets med begränsat genomslag.
Jan Arvid Götesson!
Om man vill ha med såväl historien som en aktuell formulering kan man säga: Den traditionella Bernadottelinjen som under förra kalla kriget sammanfattades i formeln: ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.
Det jag slogs av när jag kom till Kambodja är att svensk fulmedia, inkl. Wikipedia har en annan historia än många kambodjaner. För många av dem var Lon Nol den stora banditen. Därför kan jag enbart säga: Res och tala med människorna INNAN ni har åsikter om Kina!
Läser just nu boken Sverige i fred – Statsmannakonst eller oppurtunism. En antologi om 1812 års politik med bidrag från med UD-veteranenerna Krister Wahlbäck och Sverker Åström, historikerna Max Engman, Matti Klinge, Vadim Roginski, Gunnar Åselius, Wilhelm Agrell och många andra tungviktare. Knappast ”en liten vänsterkrets med begränsat genomslag”.
Vår nuvarande säkerhetspolitiska linje syftar alltså inte till att hålla oss utanför krig. Men den har också ett värdegrundsperspektiv som inte finns i FN-stadgan. Ja, som inte finns i folkrätten så länge vi haft en sådan. Alltså till Westfaliska freden 1648. Vilket i sin tur är bakgrunden till att det i högtidliga sammanhang kan heta att vi lever i den westfaliska tiden.
Anders Persson!
Som jag skrev tidigare ville jag minnas att det finns ordentliga böcker av det slaget; tack för tipset.
Jag syftade på att sökning av tidningsarkiv, och googlande, visar att bortsett från de vänsterskribenter jag räknade upp på en numera avpublicerad FiB/K-sida, finns inga digatala spår av skrivande människor (journalister, bloggande privatpersoner med flera) som skrivit om Bernadottelinjen. Men det finns alltså en tryckt bok från detta årtusende.
I vårt lilla bernadotteslinjebibliotek har vi antologin som AP tipsade om, och jag fann en helsidesrecension av boken i SvD; den var skriven av en ålänning, intressant nog, Johannes Salminen, publicerad på ”Svenska dagen” 6 november 2002, vad det nu kan betyda.
Skriv gärna om fler skrifter som behandlar Bernadottelinjen.
Jan Arvid G!
Sverige vid avgrunden 1808-1814 av Dag Sebastian Ahlander (Historiska Media, 2019) är mycket läsvärd. Du hittar en kort och positiv anmälan av boken av Sven Hirdman på alliansfriheten.se.
Jag håller med Sven Hirdman om att skildringen är ”livfull”. Väl man börjar läsa, är det svårt att lägga ifrån sig boken.
Jan Arvid G!
Ett annat tips är Alliansfriheten.se där man kan söka på ”Bernadottelinjen” (tre träffar) och ”1812” (en massa träffar, bl a bra översikter av Sven Hirdman om svensk-ryska förhållanden).
Mats Larsson!
Vad svensk historieskrivning alltid missar om åren 1808–09 var att Finland inte ”erövrades” av Ryssland, utan lät sig ”införlivas”. Den finländska eliten ville inte längre tillhöra Sverige. S:t Petersburg var mer lockande än Stockholm. Men detta har gått den svenska självkänslan förbi i över 200 år. Likaså finns det en myt att ryssarna höll på att ockupera Sverige vintern 1809. Men de ryska generalerna ville inte och lät föra tsar Alexander I bakom ljuset för att slippa.
Jag kan förstå om de drivande i dagens krigiska svenska säkerhetspolitik först
Carl Bildt och just nu Peter Hultqvist och deras bundsförvanter vill att vi skall glömma att vi i nästan 200 år hade en neutralistisk säkerhetspolitik som höll oss utanför såväl det första som det andra världskriget och att de som påminner om denna tid misstänkliggörs. Själv applåderar jag alla som påminner om den tiden. Jag tycker att de är jättebra. Allt annat skulle jag kalla för sekterism.
”USA drar tillbaka 3.000 marinkårssoldater från övning i Norge – skickas till Mellanöstern” meddelade ett lite panikslaget telegram på SVTs nyhetssida. Det handlar om USA:s militärövning Cold Response i Norge i mars.
– Det avgörande är hur den här utvecklingen tolkas av Ryssland, säger Niklas Granholm, säkerhetspolitisk analytiker vid FOI. Är det här en försvagning av amerikanskt stöd till Norra Europa?
– Det kan ha betydelse på sikt. Om det är så att USA bestämmer sig för att Mellanöstern är viktigare än Nordeuropa, kan det vara en försvagning av den transatlantiska länken.
Nordeuropachefen vid den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council, Anna Wieslander, anser att utvecklingen är problematisk:
– Det är ingen bra signal för säkerheten i norra Europa, säger hon. USA kan inte vara överallt. Hur förbereder vi oss om den amerikanska förstärkningen inte kommer så fort som vi räknat med i händelse av en större kris i norr?
Ack, ack, ack, ”USA kan inte vara överallt…”
Sverige är inte fritt, självständigt och alliansfritt.
Vi har inte haft en egen krigsindustri, oavhängig av andra, sedan före andra världskriget. Vi har därför inte heller varit i tillfälle att föra en egen säkerhetspolitik.
Vänstern vann valet på det så kallade efterkrigsprogrammet 1944. En kommitté som skulle utreda om inte energin skulle läggas in under staten tillsattes 1945, tror jag det var. 1947 avslutades utredningens arbete. Någon nationalisering kunde det inte bli fråga om; amerikanerna hade hört av sig och meddelat, att om inte svenskarna genast slog alla planer på planhushållning ur hågen, så skulle svensk krigsindustri inte få köpa amerikanska insatsvaror till de redan bara till någon del svenska vapen man tillverkade.
Enligt Michael Holmström ingick Sverige i praktiken i Nato under hela efterkrigstiden. Att saken inte syns så tydligt eller alls i dokument beror, enligt Holmström, på beslut att några sådana dokument inte fick upprättas.
Jag läser Leif Björkmans Det svenska vinterkriget, 2007, och beundrar hur kung Gustav V med sin statsminister Hansson och utrikesminister Günther hävdar Sveriges självständighet och neutralitet. Mot dem stod en hel hoper av militanta aktivister (många av de ledande med rötter i den Svenska brigadens krig mot de röda i Finland 1918). Dessa aktivister opererade under finska vinterkriget helt skamlöst och med full styrka (ex. mordbranden på Norrskensflamman den 3 mars 1940) bakom ryggen på kungen och regeringen. Kunde Sverige då, trots allt, i denna ursinniga korseld, stå upp för neutralitet och självständighet må väl vi kunna göra det en gång till, exempelvis nu, 2020.
Mats Loman!
Ordet ”alliansfrihet” kan användas på många olika sätt. Men ett vanligt språkbruk i Sverige idag är att säga att vi är alliansfria så länge vi inte skriver under på paragraf 5 i Natostadgan om ömsesidiga försvarsförpliktelser.
Men nu när vi övergett vår traditionella neutralistiska säkerhetspolitiska linje är det en alliansfrihet som inte hindrar oss att vara med i såväl Natokrig som andra krig.
I nästan tjugo år har vi varit med i det pågående kriget i Afghanistan. Länge under Natobefäl men under de senaste åren under ett rent amerikanskt befäl. För snart tio år sedan var vi med i det USA-ledda och Natocertifierade bombkriget i Libyen, som skapade det kaos som vi idag har i det landet. Idag är vi också med i den amerikanska operation i Irak som också spiller över till Syrien och just nu är särskilt kontroversiell. Skall amerikanarna vara kvar i Irak eller skall de åka hem?