Ny viktig bok om Ukraina

Boken Frontlinje Ukraina av brittiske professorn Richard Sakwa gör att det för första gången går att diskutera Ukrainakonflikten och möjliga lösningar utifrån en allsidig och välgrundad saklig framställning. Det kommer att göra det svårare att godtyckligt plocka händelser ur sitt sammanhang för att propagera för den ena eller andra sidan i konflikten och driva på polariseringen.

Sakwa öppnar därmed ett kapitel som gör det lättare att i Sverige arbeta för konfliktlösning i de nuvarande väst-östmotsättningarna, något som är särskilt angeläget då Sverige varit det mest pådrivande landet i Västeuropa bakom polariseringen.

Styrkan hos boken ligger i den systematiska redogörelsen för händelseförloppet från slutet av Sovjettiden fram till den nuvarande situationen. Men fokus ligger på konstitutionella förklaringar kring hur staten reglerar medborgarnas förhållanden och utrikespolitik. Det gör att skeendet i stort ibland blir svårt att förstå bortom denna liberala snävsyn.

Ekonomisk nedgång
Den ekonomiska utvecklingen i Ukraina har varit dramatisk. Från att ha varit ett rikt industriland med högre BNP per invånare än Vitryssland, Polen och många andra länder, har man rasat till en nivå mellan Irak och El Salvador visar boken. Det är särskilt anmärkningsvärt att Vitryssland, som i stort saknar egna naturresurser, exporterar dubbelt så mycket och blivit dubbelt så rikt per invånare jämfört med Ukraina sedan Sovjetunionens upplösning.

I Kiev idag föredrar man att jämföra sig med Polen, som också var något fattigare än Ukraina för 25 år sedan och idag är tre gånger så rikt, vilket tillskrivs medlemskapet i EU, medan den egna tillbakagången tillskrivs ryskt inflytande. EU:s länder i periferin, som det går bakåt för (Cypern och Grekland t ex) väljer man att inte jämföra sig med.

Lösningen på Ukrainas ekonomiska problem blev för många kulturell och ideologisk. Nationalism och språkfrågan med avståndstagande från ryskan blev centrala frågor. Detta tillsammans med anpassning till Väst mot Ryssland, och oförmåga att ta itu med de egna ekonomiska och politiska problemen. Sakwa tar upp hur det från början fanns hopp. I övergången från Sovjetiska Ukraina till en självständig stat förespråkade Vjatsjelav Tjornovyl en återuppväckt nation där alla medborgare kom till sin rätt i ett pluralistiskt samhälle.

Men han ställdes snabbt åt sidan. Istället blev idén om en nation med ett språk något att luta sig mot för många politiker, vad Sakwa kallar ”monistisk syn” i motsats till en pluralistisk. Detta i ett land där 66 procent av befolkningen i en undersökning 2001 uppgav sitt modersmål vara ukrainska och 30 procent ryska. Samtidigt pekar undersökningar om vilket språk som talades i vardagen på att 80 procent talade ryska.

Nationalistisk retorik
Mycket snart efter självständigheten började politiker konkurrera med varandra med nationalistisk retorik, där motsättningar underbyggdes mellan å ena sidan ett pluralistiskt synsätt i södra och östra Ukraina och ett mer monistiskt synsätt i centrala och västra delarna. 1996 infördes ukrainska som enda officiella språk i författningen. 2004 genomfördes den så kallade Orangea revolutionen med stort stöd från Väst – mot valet av Janukovitsj, som ansågs vara prorysk.

Valet förklarades ogiltigt och gjordes om, vilket förde de allierade politikerna Tymosjenko och Jusjtjenko till makten. Systemet med att ledande kapitalister styrde i hög grad över staten ändrades dock inte. Efter den västvänliga Orangea revolutionen gick ekonomin än mer bakåt och inte minst Tymosjenko lyckades bli stormrik på gasaffärer medan Jusjtjenko valde att stärka nationalismen, genom att göra den antisemitiske och antisovjetiske ukrainske fascistledaren från andra världskriget Stepan Bandera till nationalhjälte.

Den orangea revolutionen ledde till än mer splittring av nationen, sönderfall i ekonomin och än tydligare att kapitalister direkt kunde utnyttja sina politiska maktpositioner för att berika sig. Tymosjenko och Jusjtjenko blev politiska fiender och mot alla odds kom Janukovitsj till makten i ett presidentval som internationella observatörer inte hade några avgörande invändningar emot 2010. Janukovitsj gav regionerna rätt att erkänna ryskan och andra språk, som talades av minst 10 procent.

I utrikespolitiken sökte han som flera av sina föregångare vinna fördelar från både EU och Ryssland, samtidigt som han lade vikt vid sydöstra Ukrainas roll. Nyttan detta kunde ge för att behålla makten i ett system baserat på regionalt förankrade storkapitalister hade dock eroderats.

Storkapitalisterna började utöka sitt inflytande över den region där de från början främst haft sin bas medan makten över den samlade nationella ekonomin blev allt viktigare för dem. Samtidigt blev Janukovitsjs omfattande maktutövning (för att göra sin egen familj och närmaste allierade rikare) alltmer iögonenfallande, och de började faktiskt överge idén om ett pluralistiskt samhälle till förmån för en monistisk nationalism som entydigt närmande till Väst.

Ökande korruption
Ett mönster hade utvecklats. För det mesta var ukrainarna passiva, men ibland gjordes uppror i hopp om att förändra systemet. Nya ledare kom till makten som snart visade sig vara lika eller värre än de föregående, ofta i allvarligt bråk med varandra, samtidigt som de var direkt delaktiga i konkurrerande eliter av kapitalister, som stärkte sin makt över ekonomin, politiken och massmedierna.

Om de var anhängare till Väst med löften om förbättrad ekonomi ledde det både 2004 och 2014 till kraftigt försämrad ekonomi när de kom till makten. Om de var anhängare av goda ekonomiska relationer till Ryssland var resultatet knappast bättre. Alla politiker talade om att minska korruptionen, men den bara ökade hela tiden. Populariteten rasade snabbt, för Janukovitj från 46 procent till 26 procent på ett år, där det sedan stannade. För de nya makthavarna, efter Janukovitsjs fall, har popularitetssiffrorna rasat än mer.

Frontlinje Ukraina går obönhörligt igenom Ukrainska politikers, EU:s, USA:s och Rysslands agerande. Tydligt blir att EU effektivt satt käppar i hjulet för sig själv, för Ukraina och för en fredlig framtid. Övertydligt är det när det gäller ekonomin. EU drev ensidigt att inga trepartssamtal skulle hållas med Ryssland om konsekvenserna för den omfattande handeln mellan Ryssland och Ukraina av ett associationsavtal med EU. När nu konsekvenserna av EU:s vägran blivit förödande för den ukrainska ekonomin har man vänt på klacken och insett det självklara behovet av sådana trepartssamtal. Med en förhandling från första början hade mycket av polariseringen, som ledde till inbördeskriget, kunnat undvikas.

Den kris som i hög grad orsakats av EU utnyttjades sedan av USA för att driva en långt mer aggressiv hållning med ett sanktionskrig mot Ryssland, som främst EU (som har 10 gånger mer handel med Ryssland än USA) måste betala. En EU-politik där Sverige har varit den mest pådrivande staten i Västeuropa.

Västs dubbla måttstockar
Genom att boken systematiskt går igenom allas agerande så blir spelet hos politiker och massmedia, där enstaka händelser tas ur sitt sammanhang, för att motivera ett ställningstagande avklätt. Visst menar Sakwa att Rysslands agerande för att hindra ett associeringsavtal genom hot kombinerat med anbud om lockande direkta ekonomiska fördelar var ett bryskt uppträdande. Men det hade föregåtts av enträgna försök från Ryssland att få till stånd en diskussion med EU, som Bryssel vägrade. Sakwa gör inte minst både det folkliga stödet för Euromajdan- och Antimajdanrörelserna begripliga.

Därmed bryter han mot den västliga självbeundrande form av dubbla måttstockar som svenska medier anammat, där den ena sidans ockupationer av offentliga byggnader och våldsamma aktioner mot myndigheterna ses som ett fredligt och demokratiskt uttryck av folkviljan, medan den andra sidans likartade agerande enbart är ett resultat av Putins manipulationer. Den radikala skillnaden mellan Rysslands agerande i Krimfrågan jämfört med agerandet i frågan om östra Ukraina blir påtaglig. Västs hållning för att på alla sätt undvika att se skillnaden likaså.

Istället för att se till Donbassprovinsens legitima politiska och ekonomiska intressen väljer EU hela tiden att trappa upp situationen med sanktioner. För varje sida man läser i boken blir det allt tydligare att västmedier och samtliga riksdagspartier i Sverige förvandlat sig till autistiska barn ständigt ropande vargen kommer, vargen kommer. Varken Sverige, EU eller inre motsättningar har orsakat den rådande krisen, endast Ryssland är bär skulden.

Boken är en argumentation för att bygga gemensam säkerhet i Europa, där allas legitima intressen tas tillvara. Ständig utvidgning av NATO, tillsammans med med EU-utvidgning efter Sovjetunionens fall, kombinerad med oförmågan att bygga en sådan gemensam säkerhet som innefattade även Ryssland, ser Sakwa som grundorsaken till Ukrainakonflikten.

Sverige det mest aggressiva landet
För inte så länge sedan hade denna betoning på gemensam säkerhet och en kritisk hållning till alla stormakters agerande i en konflikt haft stort gensvar i Sverige. Idag är detta knappast längre fallet. Sverige är på flera sätt det mest aggressiva landet i hela Västeuropa i Ukrainakonflikten och den mest aggressiva västeuropeiska staten bakom den misslyckade EU-politiken.

Samtidigt driver regeringen, både under Alliansens tid och den nuvarande rödgröna, polariseringen hårdare än någon annat stans i Västeuropa. För att förstå detta skifte i den svenska politiken räcker inte Sakwas förordande av en förnuftig utrikespolitik. En politik som tar hänsyn både till olika internationella aktörers intressen och undviker att stärka inhemska konflikter. Ändå innebär boken ett avgörande steg framåt för fredsopinionen i Sverige och de krafter som önskar bygga en utrikespolitik grundad på allsidig kunskap och system för gemensam säkerhet, istället för att projicera den egna aggressiva hållningen ensidigt på andra.