Man skulle eventuellt kunnat ha hoppats att nya liberalkonservativa Bulletin skulle våga gå emot Natovurmen i svensk politik. Men inte. Per Gudmunsson faller på ledarplats in i trallen att Sverige inte kan försvaras utan stöd utifrån, att Ryssland är det stora hotet och att Nato är det enda alternativet.
Han stöder i princip den så kallade Nato-optionen som nu har stöd av en majoritet i riksdagen och ser Socialdemokraternas (Ann Lindes) motstånd mot densamma som rädsla för att splittra det egna partiet.
Tänkte att kanske Bulletin skulle vågat vara lite klädsamt konservativa i Nato-frågan och våga tro på att ett svenskt värnpliktsförsvar skulle vara både bra för avspänning och för budgeten. Nu slukas enorma summor på nya luftvärnsrobotar, det amerikanska så kallade Patriot-systemet, som ska finnas i marinen i flyget (100 JAS-plan) och på landbacken. Det är detta som blir dyrt och spänningsskapande, jag en ren provokation mot Ryssland, vilket ökar risken för Sverige att bli måltavla i deras konflikt med USA/Nato. Att det ska vara så svårt att förstå. Att bryta 30 års Nato-samarbete bedöms helt enkelt som omöjligt.
Nå, det finns faktiskt gott om insiktsfulla bedömare från olika politiska läger som misstror Nato-spåret för svenskt försvar. Jag är övertygad om att mer konservativt sinnade försvarsvänner kan se fördelen i exempelvis ambassadören Sven Hirdmans resonemang, framförd i föredraget på Folk och Freds konferens den 10 januari. Hans slutsats låter så här:
”Det enda verkliga hotet mot Sveriges säkerhet är en stormaktskonflikt i Europa och i vårt närområde. Hur mycket vi än rustar upp kan vi inte skydda oss mot att bli indragna i en sådan konflikt. Medlemskap i NATO eller en militär allians med USA hjälper inte heller, ty då blir vi enbart part i målet. Vad vi måste göra är att inrikta all vår utrikespolitik och diplomati på att söka minska de rådande stormaktsspänningarna och därmed också risken för en konflikt som skulle drabba oss. Det kräver en reviderad svensk säkerhetspolitik, som tar till vara erfarenheterna från världskrigen och det kalla kriget och som baseras på sakliga intresseanalyser. Goda värderingar i all ära, men de räcker inte som grund för ett lands säkerhetspolitik.”
Knut Lindelöf skrev: ”ett svenskt värnpliktsförsvar skulle vara både bra för avspänning och för budgeten. Nu slukas enorma summor på nya luftvärnsrobotar, det amerikanska så kallade Patriot-systemet, som ska finnas i marinen, i flyget (100 JAS-plan) och på landbacken. Det är detta som blir dyrt och spänningsskapande, ja en ren provokation mot Ryssland, vilket ökar risken för Sverige att bli måltavla i deras konflikt med USA/Nato.”
Skulle ett annat system med luftvärnsrobotar, från ett annat land, ha varit bra? (Det tycker jag.) Eller tycker Knut L att det är dåligt och spänningsskapande i sig att lägga stora summor på luftvärnsrobotar, varifrån de än komma må?
Är inte Nato-optionen redan officiell svensk politik? Jag tänker på den så kallade solidaritetsförklaringen som alla riksdagspartierna 2009 skrev under på.
Medger gärna att detta är oklart formulerat. Jag kan inte bedöma vilken form av luftvärnsförsvar ett värnpliktsbaserat landförsvar skulle behöva. Inför köpet av Patriot från USA fanns som jag förstår ett billigare och bättre franskt alternativ. Ett sådant försvar skulle säkert bli dyrt, kanske dyrare än det nuvarnade på 1,3 procent av BNP. I den värld vi lever i är jag övertygade om att Sverige behöver ett försvar baserat på värnplikt som kan försvara hela landytan.
Jag delar Knut Lindelöfs bedömning att Sverige inte bör anslutas till Nato. Enligt min mening talar vår historiska erfarenhet starkt för att ”Bernadottelinjen” – alltså att Sverige inte bör ingå i militära allianser – tjänat oss väl under två världskrig liksom under det efterföljande kalla kriget. Spekulationer om att Ryssland utgör ett allvarligt hot mot oss förblir spekulationer i nutid såväl som de varit det under de senaste två århundradena. Ingenting av det Sven Hedin på sin tid skrev i sin vida spridda ”Ett varningsord” (1912) visade sig riktigt.
Med det sagt bör vi också inse att vårt geopolitiska läge gynnat den alliansfria hållningen. Länder med ett historiskt mycket mer ofördelaktigt geopolitiskt läge, såsom Polen eller de Baltiska staterna, har aldrig kunnat förlita sig på samma ”tur” som vi har haft. För dessa länder, liksom för de av Hitler-Tyskland ockuperade Norge och Danmark, har därför NATO-medlemskap tett sig som en rimlig säkerhetspolitisk lösning. Om än inte en oomstridd sådan.
Kina utmanar nu USA:s hegemoni som supermakt. Tyvärr tycks Kina göra detta som en slags ny imperialistisk stormakt. Det är svårt att uppfatta det omtalade prestigeprojektet Belt and Road Initiative på annat sätt än som en gigantisk kapitalexport från Kina till de i projektet anslutna länderna i god överensstämmelse med den analys Lenin på sin tid la fram i boken Imperialismens som kapitalismens högsta stadium. Dock har bedömare börjat ifrågasätta om Kina förfogar över tillräckligt med US-dollar för att finansiera ett så gigantiskt projekt, i synnerhet om länderna som tar emot lånen skulle få svårigheter med återbetalningen.
När någon börjar citera Lenin, utan närmare förklaring av den exakta relevansen, blir jag numer misstänksam.
Låt mig på samma vis citera Pepe Escobar från dagens Asiatimes: ”No nation is pressured to surrender its ‘freedom and sovereignty’ to join the Belt and Road Initiative. It’s a voluntary decision – otherwise over 130 nations, including many in Europe, would not go for it. The strategy is not ideological; it’s based on trade. Moreover, China is already the top trade partner for the overwhelming majority of those nations.”
”…i god överensstämmelse med den analys Lenin på sin tid la fram…” skriver POK. Vilken analys gör du själv POK? Vaksamhet ja, svepande kommentarer nä.
Att skriva ”bedömare” på det vis POK gör är som när Public Service säger ”omvärlden anser”.
Knut har för avsikt att återge en artikel där Pepe E. intervjuar Michael Hudson om skillnaderna mellan USA:s och Kinas kapitalistiska ekonomier. Kan vara en bra start på närmare diskussion om imperialism.
Per-Olov K!
Jag har en fråga. Finansierar Kina BRI med US-dollar?
Här tas frågan om dollarns nuvarande position upp. En mycket intressant diskussion om det kommande resultatet av den enorma sedelutgivningen i USA bl a.
I ett mejl till bekanta skrev jag om programmet ovan: ”I andra halvan av halvtimmesprogrammet samtalar Max med Alasdair Macleod mer djupträngande om hur dollar (fiat-money), bitcoin och guld förhåller sig till varandra. (A H Head of Research for Goldmoney, Inc. – Alasdair has been working in the financial world since 1970 and been a Member of the London Stock Exchange for nearly five decades.)”
Kina försöker numer att undvika dollarn. Vi har mycket att lära; inte minst jag.
Artikeln av Pepe E på Asiatimes har nu hamnat bakom betalvägg. Den kommer förmodligen snart på The Saker och en del andra ställen.
Lenins år 1917 utgivna verk är i och för sig inget argument för att Kina är imperialistiskt. Men en central drivkraft i kapitalismen är enligt Lenins analys de kapitalistiska staternas behov att sätta sina ackumulerade rikedomar i arbete genom att exportera dem till nya marknader. Så långt verkar Lenins analys onekligen ekonomiskt logisk.
Jag tycker nog att man kan se på BRI på ett liknande sätt – om än kanske omgivet med andra ideologiska förtecken. Under alla förhållanden har jag svårt att tro att projektet inte skulle ha som åtminstone ett av sina huvudmål att befrämja Kinas egen kapitalistiska ekonomi, (eller Kinas fortsatta ekonomiska utveckling, om man vill uttrycka det mer neutralt).
Det vore önskvärt om personer mer kunniga än jag i dessa intrikata politiska och ekonomiska sammanhang gav sin syn på saken. Det intryck man får när man försöker sätta sig in i frågan är att Kina har haft svårigheter att finansiera BRI med sin egen valuta. De entreprenörer som bygger de broar, hamnar osv som är tänkta att ingå i projektet tycks helst vilja ha betalt i US-dollar.
Det sista var intressant. Entreprenörerna vill ha betalt i US-dollar.
”vågat vara lite klädsamt konservativa” skriver Knut Lindelöf. Jamen, det är ju precis vad de är, konsekvent konservativa till och med. Liberalerna och högern biter sig fast vid samma underdånighet mot den starka, samma trälmentalitet gentemot Atlantpakten som de hyst sedan 1950-talet.
Det är konservatism, samma fasthållande vid något oavsett hur bra eller katastrofalt det tänkta leder till.
I fallet med Bulletins Nato-konservatism så leder den liberala högerns politik till katastrof för vårt land vid en militär konfrontation mellan stormakterna och deras respektive vasaller.
En konservativ hållning i frågan om ett neutralt och alliansfritt Sverige med starkt försvar och i huvudsak egen vapenproduktion väcker omvärldens respekt. Denna hållning garanterar inte att vi hålls utanför ett nytt storkrig, men är enda vägen som inte garanterar ett krigsdeltagande.
Curt Linderholm skriver ”Det är konservatism, samma fasthållande vid något oavsett hur bra eller katastrofalt det tänkta leder till.” Det anser jag inte vara någon jättebra definition av vad konservatism innebär.
Jag tittar regelbundet på RT:s CrossTalk. Där leder Peter Lavelle diskussionen. Denne PL påtalar ständigt att har är konservativ, och det finns ingen anledning att misstro honom. Socialist eller liberal är han inte utan snarare kanske mer lik Ron Paul (libertarian) i sin politiska grundinställning. Vi får inte blanda ihop konservativa idéer med reaktionära.
Vad en ”konsekvent konservativ” inställning är vet jag inte. Är jag själv konsekvent kommunist? Eller är jag ”bara” inkonsekvent socialist? Visst är det ointressant?
Bullentis saga kanske blir kort.