Förslagen (från Ryssland till två internationella överenskommelser) är, ”som Hultqvist klargör, oacceptabla och skulle, om de blev verklighet, allvarligt kränka vår i säkerhetssammanhang så avgörande självbestämmanderätt. […] Svensk självbestämmanderätt måste försvaras mot det ryska intressesfärsupplägget som strider mot grundläggande principer i FN-stadgan. Det är inte alltid vi är överens här i landet om allt när det gäller utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Men det är spörsmål som främmande stater inte ska blanda sig i. Dem reder vi själva bäst ut internt.”
Hultqvist lyfte särskilt fram följande:
”Syftet är att skapa en rysk intressesfär där man från rysk sida ska kunna utöva inflytande över länderna i vårt närområde. Även vi skulle påverkas och därför är det helt oacceptabelt för oss.”
Kommentar: Nu är sannolikt inte Rysslands avsikt att skapa en intressesfär, i likhet med USA:s Monroedoktrin, men att skapa en buffertzon som inte innehåller kärnvapen. Detta för att undvika kärnvapenkrig då varseltiden blir kortare ju närmre missilerna står. Det ligger väl i världens intresse att undvika det.
”Att Ryssland vill diktera andra staters val strider mot internationell rätt och avtal.”
”Små stater måste ha rätt att fatta sina egna beslut över sin egen framtid. Varje försök att bygga upp intressesfärer där vissa länder anses ha någon sorts överhöghet över andra länder är oacceptabelt. Varken vi, Finland eller något annat land ska omfattas av styrningar som andra satt upp.”
Kommentar: Det har ju Hultqvist rätt i. Konstigt bara att Sverige inte i analogi med detta protesterar mot USA:s inblandning i så många länder med anspråk på just överhöghet. Och vi spelar med, utövar sanktioner mot bl a Syrien, erkänner inte Venezuelas lagliga regering osv. Det luktar dubbelmoral lång väg, vilket bör framhållas.
Varje stat måste få bestämma sin säkerhetspolitik. Däremot har väl Nato ingen skyldighet att uppta nya medlemmar i organisationen. Bara för att en stat ansöker om medlemskap innebär det ju inte att de måste tas upp. Men en överenskommelse om ett förbud för Nato att utvidgas med fler medlemmar strider ju inte mot några enskilda staters rätt att forma sin politik.
Den riktiga frågan att ställa sig är ju inte vad Ryssland eventuellt kan ha för ”syfte” med sina förslag utan vad Nato har för ”syfte” med sin existens, vilket egentligen blir avgörande för hur vi ska betrakta eventuella nya kandidater till medlemskap i organisationen och vilka ”syften” ett sådant då ska kunna uppfylla.
Tråkigt att inte ”Bevara alliansfriheten” kan se att en hel del saker i det ryska förslaget skulle vara bra. Men det är klart att det är utformat som en propå att Ryssland ånyo, efter trettio års självvald abdikation, ska bli en del av den globala terrorbalansen. Dessutom med en självsäkerhet, vilken antyder såväl förmåga som vilja och självupplevd styrka att annars tilltvinga sig denna.
Vad som skulle behövas är ju en organisation som samlar alliansfria länder till en ”allians” för världsfreden. Utan de inslag av dominans (större stater mot mindre i dess närhet) och avtalsmässig acceptans (exempelvis genom bilaterala avtal om bistånd, investeringar och ”samarbete” av olika slag). Utvecklingen globalt fjärmar sig nu alltmer från detta och i stället växer en ny form av ”terrorbalans” fram.
Jag tycker att det på många sätt är utomordentligt bra att Ryssland lägger fram dessa dokument, vilka ger en klar bild av de ryska ambitionerna i dagens värld. Och inte minst ställer de som nu hetsar mot Ryssland och ”närmar sig” Nato inför viktiga frågor. Det går ju bra att jämföra detta med de amerikanska motsvarigheterna till preciseringar av förhållanden och motsättningar i utrikespolitiska deklarationer.