ALLA RASAR NU över vår nya socialdemokratiska kulturministers – Jeanette Gustafsdotter – hukande inför de självklara kulturfrågorna. Varför kan man undra. Är hon så mycket sämre än tidigare miljöpartistiska varianter?
Stina Oscarson gjorde en stort uppslagen presentationsintervju med henne i Svenska Dagbladet den 10 februari. Stina O, som är en rutinerad kulturkämpe och skicklig skribent, gjorde här det journalistiska arbete som – av någon anledning – ingen lyckats med tidigare. Hon ställde de nödvändiga frågorna till en kulturminister, till exempel om problemen med statlig styrning av kulturlivet, varpå ministern gång på gång hamnade i hörnet, framför allt för att frågorna inte hade några intellektuellt anständiga svar.
En storm av hån och förolämpande utfall bröt genast ut i våra stora medier. Erik Rosén skrev i Aftonbladet: ”När insåg ministern att hon inte kan simma?” Amanda Sokolnicki skrev i DN: ”Detta kan vara den sämsta intervju som en svensk minister gjort… En kulturminister som är tondöv nog att skära i en skrikande blackfacetårta är ju att föredra alla dagar i veckan framför någon som svarar ’det är klurigt, jag gillar mänskliga rättigheter’ oavsett fråga”. Viktor Barth-Kron skrev på Twitter: ”Hur dags presenterar Magdalena Andersson den nya kulturministern?”. Expressens inrikespolitiska kommentator frågade: ”Om ni hör konstiga smällar runtom i Sverige i kväll så är det förmodligen bara socialdemokrater med intresse för kultur och kulturpolitik som står och dunkar huvudet i väggen”. Isobel Hadley-Kamptz beskriver intervjun som ”något av det mest fascinerande jag läst om svensk politik”. Hån och förakt väller fram i en tjock gröt uppifrån.
Men jag frågar mig istället: Vad är problemet, kulturpolitiken eller kulturministern? Jag svarar att kulturministerns svar i intervjun speglar kulturpolitiken, alltså den är omöjlig att försvara om de riktiga frågorna ställs – vilket alltså Stina O gjorde. Det etablerade kulturlivet (inklusive den fina medievärlden), skäms nu när deras främsta företrädare trampar i klaveret. Man önskar sig en med mera utstrålning, gärna med spektakulära accessoarer och/eller med mångkulturella frisyrer, som kan uppträda i salongerna och svänga sig med rätt vokabulär på rätt sätt. Dödssynden nummer ett är: man får inte vara lite tafflig. Därför skjuter de nu skarpt mot Jeanette Gustafsdotter.
Vilka var då Stina O:s svåra frågor? För er som inte själva läst intervjun återger jag det som berör en av de stora varbölderna i svensk kulturpolitik:
Stina O: Hur ser du i förhållande till det på den debatt som varit de senaste åren om att historien behöver uppdateras? Ska vi till exempel riva gamla statyer som för vidare en kolonial syn eller byta porträtten så att det blir fler kvinnor?
– För mig handlar det främst om mänskliga rättigheter.SO: Ja, men konkret. Ska man plocka bort en staty som vissa upplever kränkande?
– Alltså, jag tycker det är jättesvårt. Vi ska göra vårt bästa för att det ska vara mänskliga rättigheter.SO: Och då kan det vara rätt att plocka bort en staty, eller en tavla eller en bok?
– Om det visar sig att den personen som är på statyn har gjort övergrepp mot mänskliga rättigheter så kan det vara rätt, ja. Men jag är otroligt noggrann med att vi ska inte sudda ut historien.SO: Men är det då rätt att plocka bort den?
– Jag tror inte att det finns ett rätt svar på det. Men mänskliga rättigheter är för mig jätteviktigt.SO: Men det är ju ingen mänsklig rättighet att inte bli kränkt. Däremot finns det en rätt till bildning och kultur.
– Så är det.SO: För du kan nog använda de mänskliga rättigheterna som försvar både för att riva och inte riva statyn.
– Ja. Jag tror inte att det finns ett enkelt svar i det här fallet.SO: Du duckar hela tiden i de här frågorna.
– Nej, men jag ska säga ärligt att jag inte tycker att det är så enkelt. Men min värdegrund är klar och tydlig.SO: Och vad är den, din värdegrund?
– Alla människors lika rätt, oavsett vem du är, var du kommer ifrån. Alltid.SO: Jo, men en del vill ha kvar statyn, en del vill inte ha kvar statyn.
– Nej, och det är därför jag säger att det finns inget enkelt svar.
Mer tydlig och genomtänkt är faktiskt inte den statliga kulturpolitiken. Kanske dags för staten att lämna den ”identitetskontaminerade” kulturpolitiken (hittade på begreppet nu) och istället mer konsekvent satsa på kunskap, bildning, nationella kulturinstitutioner och bevarande av kulturarv som sin grundval (istället för all svampig så kallad värdegrund)?
Rätt i huvudsak av Knut L. Men ”bevarande av kulturarv” räcker inte. Vi behöver ”återskapande av kulturarv”: återuppbygga alla hus som revs under 1900-talet, skriva en sockengrammatik och en sockenordbok för varje socken och församling så att vi kan återuppliva de riktiga svenska folkmålen, återinföra namnsdagarna som gällde från medeltiden till 1901 (i dag har Agabus namnsdag, inte Agne som Svenska Akademien påstår) – med mera, med mera.
Vet inte vad Knut L menar med den här artikeln. Men jag tycker i n t e man ska plocka bort statyer. Det ska inte finnas möjlighet att sudda i historien. Resten gäller att hämta kunskap vad som hänt och där är historierevisionismen viktigast att ta kamp emot, inte en sidodiskussion om statyer.
Min kunskap om vår nya kulturminister Jeanette Gustavsdotter är ytterst begränsad, annat än att hon kommer från Skåne och talar, enligt mig, en vacker skånska.
Vad gäller Stina Oscarsons intervju med henne som berör statyers lämplighet på offentliga platser är det en inte helt enkel fråga att svara kort och koncist på, så direkt.
Som exempel; Skall statyer som Karl X Gustav på Stortorget i Malmö eller Magnus Stenbock i Helsingborg finnas kvar? Båda representerar krigiska händelser som kom att drabba oskyldiga människor när Skåne kom att tillhöra Sverige.
Nej, låt Jeanette G få chansen att visa vad hon kan åstadkomma i sitt nya och viktiga jobb som kulturminister innan vi diskvalificerar henne på en fråga med snabba svar om statyers lämplighet.
Vill därtill mena att det är ett svårt och angeläget jobb som skall täcka ett brett fält från ”finkultur” i Berwaldhallen till dansbandsmusik var helst i vårt avlånga land, för att ta något exempel.
Ja, så går det när kulturen ska hanteras av juridiken, (JG är ju jurist). Då blir det ”mänskliga rättigheter” av alltihopa, stället för ett samtal om kultur och historia. Det sistnämnda har hon förstås ingen aning om, vad det kan vara. Politiker kan ju inte sådant nuförtiden. EBT kunde inte ens pricka in Selma Lagerlöf och August Strindberg vid en intervju på SVT. Och vad Amanda Lind kunde och kan om kultur (utöver hur en didgeredoo låter) låter jag vara osagt. Men avgångsvederlag ska dom ha!
Dan K!
Jag tycker inte man ska plocka bort statyer eller putsa upp litterära texter. Tycker inte jag skrivit det. Vill alltså ha kvar Karl XII i Kungsträdgården och ”negerkung” i Pippi Långstrump till exempel.
Där ser man. Med hänvisning till ”mänskliga rättigheter” går det att motivera både det ena och det andra. Allt från att bevara/riva statyer till att starta anfallskrig.
Jan Arvid G!
Du tycks mena att ”återskapande av kulturarv” är en väsentlig uppgift inom det kulturpolitiska området. I mina ögon finns det viktigare uppgifter. Jag tänker i första hand på främjandet av arbetarlitteraturen.
Jan Arvid Götesson!
Agne är visserligen ett nordiskt namn, kanske till och med fornnordiskt, men kan naturligtvis inte mäta sig med skönheten i Agabus. Det kanske är för mycket begärt att ett riktigt kulturarv kräver att Gustav Vasas bibel återinförs, men åtminstone borde Karl XII:s vara den gällande. Redan 1917 års bibelöversättning (kallad Gustav V:s bibel) var en kulturell förflackning av guds nåde och den nuvarande, Bibeln 2000, endast ett tecken på hur långt den kulturella dekadensen gått i vårt samhälle. Det är vi gamla gubbar som måste se till att kulturarvet bevaras och att det gör det på rätt sätt, det vill säga, på det sätt som vi tycker är rätt.
Det den förträfflige Stina Oscarson avslöjar är att kejsaren är naken, utan vare sig kompetens eller förnuft. Dagens politiker är inte mogna sin uppgift, de saknar intellektuella förutsättningar för att styra över människor som faktiskt själva är så mycket klokare och kunnigare.
Det där med mänskliga rättigheter och värdegrund används bara som intetsägande floskler. Hade de som brukar använda dessa floskler haft lite i huvudet skulle de inse hur motsägelsefullt deras användande av dessa begrepp är och slutat använda dem. För det de vill säga är ju att alla har samma rätt att, som Stina Oscarson säger slippa blir kränkta o s v. Men hur ska vi kunna ha ett samhälle och en samhällsdebatt – hur ska vi över huvud taget kunna öppna käften eller göra något – om ingen får blir kränkt?
Mänskliga rättigheter och värdegrund är bra om man lägger en konkret innebörd i det. Men i dagens samhälle och inom etablissemanget törs ingen säga något om hur begreppen ska konkretiseras, för alla är så väldigt rädda för att säga fel (rätt) och att någon då ska bli kränkt. Därmed återstår bara största möjliga tystnad. Och på den tystnaden grundar sig dagens offentliga samhällsdebatt.
Min ständiga käpphäst är att de som kandiderar till politiska uppdrag ska bevisa sin kompetens genom intelligenstest [t ex det som mönstrande gör) och allmänbildningstest (t ex högskoleprov).
Vi måste kunna försäkra oss om att våra styrande ska kunna ta till sig läst text och förstå den. De styrande måste kunna tänka logiskt och analytiskt. Och vara skapligt allmänbildade.
Sedan är det inte politikerna som ska bestämma över hur folket vill ha det (det ska för övrigt inte heller World Economic Forum och dess medlemmar göra), men de styrande ska ha förmågan att på bästa sätt förverkliga folkviljan. För det krävs lite mer kunskap och förnuft än politiker generellt tycks besitta.
Arne N!
Vilka uppgifter är väsentligast? Det ena utesluter inte det andra. Sedan mina tonår har jag vuxit upp med uppfattningen om arbetarlitteraturen som litteraturens huvudfåra i Sverige – något som vi skall vara tacksamma för, och som inte har många motsvarigheter i världen.
Arbetarlitteraturen handlar till stor del om det nuvarande samhällets skevhet och orätt. Jag menar att vi, förutom att rätta till det dåliga i nuvarande samhälle, behöver behålla och återskapa våra band bakåt i tiden, århundraden, årtusenden och årmillioner, i kultur och natur. Annars kan jag inte trivas som människa.
Om banden bakåt läste jag nyss när jag ånyo läste om Ivar Lo Johanssons bok Pubertet, kapitel I, ”När jag fick släkttavlan”.
Man behöver ett modernt hus att leva i, men om man inte då och då kan fly till ett knuttimrat hus med vasstak (eller torvtak), och gå ut och botanisera i Carl von Linnés sällskap, och lära sig fornspråk så att man kan läsa runstenarna, går det inte att leva.
Magnus B!
Dina idéer om en intelligens- och allmäbildningstest för politiker leder ingen vart. Vem ska utforma testen? Vad ska räknas som allmänbildning?
Nej, någon sådan genväg finns inte. Problemet är mycket större än så. Vår överhet har knoppat av till isolerad överklass utan rötter i hederligt arbete. De lever i en historie- och kulturlös bankkontovärld, som inget annat behöver en obegränsad kredit och lite blipp i telefoner. Flyta ovanpå är dem omedveten nedärvd mentalitet. Men, de är relativt sett mycket få och som sagt allt mer trångsynta. Det märks inte minst i Canada och på andra ställen nu där människorna börjat röra på sig och ha kul tillsammans i de enorma protesterna.
Det var värst vad stockkonservativt fundamentalistiska en del är här… Är det absolut alltid fel att riva en staty? Så att om Hitler hade stått staty i Kungsträdgården, så skulle den inte fått rivas? Jag håller med kulturministern: det beror på!
Och det hedrar inte Stina O att hon leker skjutjärnsjournalist och försöker pressa fram ett hundra procentigt ja eller nej.
Som bekant beslutas all viktig politik i huvudsak från Bryssel. Detta ställer andra och nya krav på ”våra politiker”. T ex: Att göra sig i TV är kanske t o m överordnat. Men det uppskattas också om man kan vara lite gåpåig, ungefär som den nya ministern för energi (Baylan 2.0). Viktigast är dock att kunna snacka pekåiska. Rastafrisyr var lite pikant men kan knappast bli allmänt mode i riksdag…
Nå, om jag minns rätt bombade Stollenberg Libyen under parollen mänskliga rättigheter. Så duktigt att han fick FN. Vi får inte heller glömma att Khadafi enl påhittiga källor ju mördade sitt EGET folk. Lite som ständigt aktuelle herr Hitler. Likaså Bush Jr, när han och hans polare Killary, Bidén och gänget tog bort Irak. Rättelse: skall vara riksdagis samt HILLARY.
PS. Fru Albright hyllar också MR, R2P å sånt.
Jan Arvid G!
Det är inte min uppfattning att ”det ena utesluter inte det andra”. Vissa företeelser förekommer samtidigt och vissa uppgifter kan utföras samtidigt. Men i vissa sammanhang kan det vara viktigare att prioritera en uppgift framför en annan. Då det gäller svensk kulturpolitik är det viktigare att arbetarkulturen prioriteras framför ”återskapande[t] av kulturarv[et] såsom du beskriver det.
Det är lätt att hålla med Knut Lindelöf. I Sverige låter vi statyerna stå kvar. Hur de tolkas i olika tider varierar kraftigt. När folket inte fick vara med vid invigningen av Karl XII statyn 1857 så blev det kravaller i tre dagar. Societetens läktare spärrade populasens insyn vilket väckte stor harm. På den tiden var kampen mot det yttre och inre Ryssland en samlande liberal kampparoll. Senare har som bekant statyn fungerat som påminnelse om stockholmarnas stormning av poliskedjorna med våld för att rädda almarna vilket hyllades av kommunen under milleniumfirandet och av SVT i flera avsnitt av Vår tid är nu och för andra om Sverige som föregångare till tysk Drang nach Osten.
Men hur förhåller vi oss till årets europeiska kulturhuvudstad Kaunas?
Why are the enablers of the slaughter of Kovno Jewry still honored by street names, plaques and university lecture halls and statues in the city? Local Jewish leaders who have dared to speak up have rapidly been smeared as “Putinists” for daring to criticize the far right’s hold over national history policy…
Arne N!
”Prioritera arbetarkulturen”. Gott! Jag bor på andra sidan jordklotet. Skriv i en kommentar vad som är det viktigaste och bästa i relativt nyutgiven arbetarlitteratur, så skall jag köpa det i eboksupplaga. För oss enskilda medborgaren är den mest verkningsfulla prioriteringen att bidraga till att författarna och förlagen har inkomster.
För det andra. Var och en gör vad den har lust med. Entusiasm för det ena eller det andra kan inte tvingas fram. Min poäng är blott att vi behöver mycket mer återskapande av kulturaarv och naturarv. Idag lever vi i tre helveten: det materiella/sociala helvetet; kulturarvsförstörelsehelvetet; och naturarvsförstörelsehelvetet.
Detta kan tyckas vara en lyxsynpunkt, men jag tycker att vänstern underskattar vilket djävulskap kulturarvsförstörelsehelvetet; och naturarvsförstörelsehelvetet kommer att betyda för befolkningen. Låt oss säga att vi snabbt reformerade bort materiellt och socialt elände; då skulle vi i Sverige fortfarande leva i extrem fattigdom. Fattigdom på kunskap, skönhet, historia, språk.
När jag och hustrun var I Sydafrika 2010 tyckte vi att det var konstigt med alla statyer på gamla kolonialister som fanns kvar. Men enligt en guide (född ungrare men flyttat till Sydafrika på äldre dar) så var det en del av den överenskommelse som gjordes under ledning av Nelson Mandela för att inte i onödan skapa motsättningar efter apartheidsystemets fall. Alltså en mer eller mindre folklig överenskommelse.
Den svenska politikerklassen och dess mer eller mindre lydiga institutioner har inte längre någon folklig förankring av betydelse. Det som finns kvar av folkrörelserna och de olika partiernas medlemskadrer samt den tredje statsmakten, ja riksdagspartierna själva, lever alla på konstgjord andning. Vad skall en sådan som Jeanette Gustafsdotter orientera sig efter? Hon sätter upp ett fuktigt finger i luften och vinden viskar ”tänk på din värdegrund!” Då blir det som det blir. ”Mänskliga rättigheter” finns det ju ingen som kan säga nej till.
Vi måste inse att Sverige nog inte på många år än kommer att få en kulturminister som ens kommer i närheten av den klass som Bengt Göransson hade. Sverige är inte unikt. I ett döende imperium brukar härskarklassen degenerera. Och då Sverige är så tydligt anknutet till detta imperium så sprider sig degenereringen också hit. Karin Karlsbro (L), som Knut L nyss skrev om, är ett annat bra exempel, om jag nu skall undvika att åter nämna vår försvarsminister och vår utrikesminister.
Den siste ministern som handhade kulturen och som var värd respekt var Bengt Göransson. Frid över hans minne.
Jag har nu följt den här diskussionen ett tag. Det leder till en hel del funderingar över olika tolkningar om vad en kan och vad en bör säga och vad en eventuellt kan mena med det ena och det andra.
”Mänskliga rättigheter” är ett välbekant snömos. Helt utan annat än emotionell betydelse. Kan i många lägen klämma fram lite vätska ur tårkanalerna. Kanske är sakens natur öppen och blottlagd i ministersvaret på den klurigt formulerade frågan ”om du ser dig som en företrädare för kulturarbetarna eller för medborgarna”?
Gustafsdotter säger slirigt: ”Jag skulle nog (sic!) säga att jag ser mig som en företrädare för båda”.
Men ett av de viktigaste avsnitten i denna viktiga intervju är frågan om ”yttrandefriheten”. Hon utvecklar den frågan med ”det är otroligt viktigt att människor inte tystnar, utan att man har förutsättningar att kunna göra sin röst hörd.” Som exempel anger hon att en ska kunna ”ägna sig åt sitt skapande utan att attackeras av allt från nättroll eller HÄTSKA KOMMENTARER (min kursiv, DZ)”. Av detta inser vi lite förvånat att ”nättroll” och sådana som ger ”hätska kommentarer” inte är ”människor”. Visserligen är det väl rekommendabelt att hålla en hyfsad samtalston, men här tycker jag den nazistiska rasismen får ett öppet uttryck.
Hon anser vidare att yttrandefriheten är hotad i Sverige i dag, ”framför allt … genom alla hot och allt hat…men också desinformation (sic!)”. Var det möjligen denna syn FiB/Ks styrelse gav ett uttryck för när västfibbarna slog vakt om vår grundläggande paroll och därför försvarade Nya Tider mot kommunal och polisiär attack vid bokmässan 2018? Medan föreningsstyrelsen kritiserade agerandet och krävde att de ansvariga skulle frågat vad styrelsen ansåg först. Efter detta lade vår avdelning i ”väst” ner verksamheten och kritiken mot de som verkligen agerade för att begränsa yttrandefriheten tystnade. Så kan också en slipsten dras!
Nej det enda verkliga stödet för yttrandefriheten är naturligtvis en fri och öppen debatt. Så för att begränsa denna stoppar nuvarande föreningsstyrelse först diskussionen på hemsidan varefter man helt i strid med de stadgar som gäller uppifrån ombildar våra lokalavdelningar och tillsätter nya ”förtroendepersoner”.
Det Dennis Z här skriver är ok, ända till de sista två styckena, där han berör en flera år gamla diskussion och en nu pågående inom FiB/K, som i det här sammanhanget är okända för de flesta, har mycket svag bäring på min artikel och som endast kan försvåra för några få hårt ideellt arbetande personer att finna lust och kraft att fortsätta. Jag skulle kunna strukit de två sista styckena, men för att inte bli beskylld för att strypa debatter publicerar jag hela Dennis Z:s kommentar. /Knut Lindelöf (redaktör)
Tack för det, Knut L! Det visar att du tar yttrandefriheten på allvar.
Jag ansåg det var värt 9 kr att ta del av hela intervjun i SvD och det visade det sig vara. Flera av Jeanette Gustafsdotters tankar gick i samma riktning, d v s en överhetssyn på demokrati och rättigheter, som bl a får henne att tro sig att som kulturminister kunna ”företräda kulturarbetarna”.
Eller att en förutsättning ”för att kunna jobba med …politik på ett bra sätt” är att det är ”personer från partiet, med hög politisk kunskap om det politiska systemet” det är frågan om. Häng Er i la’gårn, fritidspolitiker!
En kan ju undra om detta är en naturligt följd av att en ”högt uppsatt företrädare” lär sig att se saker och ting ovanifrån, oavsett vilken typ av organisation denne företräder. Spåren förskräcker.
Att en minister ”företräder medborgarna” är däremot en självklarhet. Men det kan inte på något sätt innebära att ministern (eller för den delen en organisationsföreträdare) ska inbilla sig att man har rätt att bestämma vad en medborgare (eller en organisationsmedlem) ska tycka i olika frågor. Det är därför såväl partier som andra organisationer har program och stadgar, som medlemmarna ansluter sig till.
Hans Öhrn!
Bibelkommissionens översättning från år 2000 har en förtjänst: kunniga filologer redovisar med textkritisk apparat vad orden i originaltexterna betyder. Därför är den översättningen vetenskapligt omistlig.
Däremot är språket som Karl Vennberg med flera använde i översättningen dåligt.? Redan i 1 Moseboken 1:9 läser vi: ”Vattnet under himlen skall samlas till en enda PLATS” – de kunde ha skrivit ”ett enda ställe” utan att någon skulle ha funnit ordvalet omodernt.
Vilken bibel vore bäst? De som översatte reformationsbibeln (som i stort sett bevarades i Karl XII:s) bibel gjorde ett gott arbete, men de var osäkra på kasusformerna. En god bibeltext kunde skapas om vi utginge från Karl XII:s bibel, och gjorde kasusformerna något mera fornsvenska, till exempel ”Apostlarnas” > ”Apostlanna” i genitiv pluralis bestämd form. Och några andra smärre morfologiska och syntaktiska förbättringar dessutom.
I passusar varest reformationsbibeln har fel kunde riktiga översättningar anföras i marginalen. Vi skall inte ändra ”kundskapsens trä på godt och ondt”, i ty att frasen ”på gott och ont” blivit en del av vår kultur, och många svenskar har trott att den översättningen. Men i marginalen må det stå att en bättre översättning vore ”kundskapsens trä om hwad godt och ondt är”.
(Jag är inte säker på att de skulle skrivit ”om hwad” på den tiden men du förstår idén.)
Det finns bara en sak att säga om nya kulturministrar; De kommer att ha en besvärlig första tid i ämbetet.
Ingen manövrerar i ett så talfört fögderi som en kulturminister, det vet hen redan från början. Beredd på det från första stund.
Kultureliten gapar och skriker – vi andra bryr oss inte så mycket. Vi väntar något år tills vi får se resultat.
En av de senaste kulturminstrarna avhånades för att hon varit programledare i ett barnprogram. Hahaha, vad kul! Ingen läste hennes övriga digra meritförteckning. Men hon klarade sig bra med gott humör och god känsla.
Nästa kulturminister hånades för att hon kom från ”fel” landsända och för att maken spelade ett udda instrument. Hahaha en gång till. Enbart kultureliten i huvudstaden har oförståndet att håna någon som kommer från någonannanstans. Herregud, ALLA kan inte bo på Södermalm.
Jag har gott hopp om nuvarande nytillträdda ministern … Hennes tal vid invigningen av Göteborgs Internationella Filmfestival 2022 var lysande. Fortsättningen må bli bättre eller sämre. Jag väljer att döma först då jag sett resultat.
Alla framtida kulturministrar vet att de också ska gå genom skärselden av huvudstadens självutnämnda tyckarelit. Alltid är det någon som behöver höja sin status genom att racka ned på den nyutnämnda.
Orkar faktiskt inte läsa det.
Intressant kommentar, Lise B.
Vet du om kulturministerns tal vid filmfestivalen i Göteborg finns att avnjuta någonstans i cyberrymden?
Det där med kultur är inte helt enkelt.
För mig är det centrala när den utövas
tillsammans med lärande utifrån historisk erfarenhet
samtidigt som målet är riktat mot ett bärande samhällsbygge.
Och då tänker jag!
Bästa självutnämnd kulturelit i mediebrusets utbud,
tar plats varhelst, utan något större prut.
Men glöm inte bort,
det finns en annan sort
Från Moa M till Vibeke O finns en tråd så röd,
som lyfter kvinnors utsatthet med glöd.
Dennis Zackrisson!
Ja, den finns någonstans på festivalens hemsida ska leta efter en länk.