Donald Trump avbröt nyligen USA:s oljeavtal med Venezuela: ”Regimen uppfyllde inte villkoren”. USA är fortfarande den överlägset största mottagaren för Venezuelas export medan man importerar mest från Kina med USA som god tvåa.
Trump avslutar ett avtal från 2022 som tillät företaget Chevron att återuppta sin verksamhet i det karibiska landet. Själv tror jag att den oberäknelige Trump när som helst kan ändra beslutet igen, däremot tror jag inte Marco Rubio så lätt ändrar sin fientliga inställning till allt som det minsta andas progressiv inriktning i Latinamerika. Beslutet innebär antagligen ett visst avbräck från Nicolás Maduros nykapitalistiska inriktning där 350 stora företag skall privatiseras och där man jagar utländska investeringar.
Chevron hade tillstånd att verka till slutet av juli, vilket innebär att beslutet påskyndar avslutningen av verksamheten.
”Vi drar tillbaka de eftergifter som den korrupte Joe Biden gav till Nicolás Maduro i Venezuela gällande oljehandelsavtalet, daterat den 26 november 2022, och som även rör de valförhållanden inom Venezuela som regimen inte har uppfyllt,” skrev USA:s president.
Samtidigt hävdade Trump att ”regimen inte har skickat tillbaka de våldsamma brottslingar som de skickade till vårt land i den snabba takt som de hade kommit överens om. Därför beordrar jag att Bidens ineffektiva och brutna ’koncessionsavtal’ ska upphävas från och med förnyelsealternativet den 1 mars.”
I november 2022 gav Joe Biden Chevron en licens att återuppta oljeproduktionen i Venezuela efter att USA:s sanktioner stoppade all borrningsverksamhet 2019.
Bidens administration godkände oljeexporten i hopp om att få garantier för det val som Venezuela höll i juli förra året, där Maduro utropade sig själv till segrare. Många länder – inklusive USA – anser dock att oppositionskandidaten Edmundo González Urrutia var den verkliga vinnaren.
Chevrons uttåg innebär ett ekonomiskt bakslag för Venezuela, eftersom det amerikanska oljebolaget bidrog till att återaktivera landets oljeproduktion, som i februari i år översteg en miljon fat per dag (bpd) för första gången sedan juni 2019, enligt siffror från OPEC (Organisationen för oljeexportländer).
Under rekordåren under Chavez var produktionen uppe i 3 miljoner fat per dag (bpd).
Chevron är det enda stora amerikanska oljebolaget som verkar i Venezuela. I samarbete med Petróleos de Venezuela S.A. (PDVSA) uppnådde det en produktion på över 200.000 fat per dag under 2024, enligt data från USA-kongressens forskningsservice (CRS), en oberoende analysorganisation.
Den licens som Biden beviljade Chevron 2022 tillät företaget att utöka sin produktionskapacitet i Venezuela. Dock valde bolaget att inte investera mer kapital på grund av tillståndets tillfälliga natur och har under de senaste två åren främst fokuserat på reparation av oljekällor och anläggningar.
Venezuela anses ha världens största oljereserv, runt 18 procent av vad man hittat hittils. Problemet är dock att den är av synnerligen dålig kvalitet, det mesta är närmast liknande tjära och man måste importera olja av bra kvalitet för att späda ut den egna produktionen. Det är dyrt och komplicerat att få fram något att sälja och eftersom det som produceras är så smutsigt efterfrågas dessa kvaliteter allt mindre.
En gång trodde man att olja skulle ta slut och bli en bristvara men nu upptäcks ju oljereserver nästan överallt samtidigt som olja efterfrågas allt mindre med modernt miljötänk. Såg en uppgift på att man tror att det en bit ner i jordskorpan finns vätgas som motsvarar energibehovet för flera tusen år eller åtminstone 200 år av som kan tänkas vara rimligt att utvinna.
För Venezuela vore det kanske bättre att ägna sig åt något annat, kaffe och kakao noteras ju till rekordpriser i dag. Och landet är ju så fertilt att det är absurt att behöva importera mat.
Lennart Peterson!
Du har rätt i att Venezuela är tvungna att importera lättolja för att blanda upp med sin ”tjära”. Historiskt har lättoljan kommit från Texas vilket gjorde att USA länge tvekade när det gäller sanktioner och att jag trodde att även Trump skulle tveka. Marco Rubio gav också vissa signaler för bara ett par veckor sedan om att inga nya sanktioner var aktuella, men det är ”drag under galoscherna” som gäller för närvarande.
Svårigheten med att ha en allsidig produktion med en så inkomstbringande resurs som olja har i debatten i Sydamerika kallats ”det holländska syndromet” och även presidenter före Chavez som Carlos Andrés Pérez – Venezuelas president (1974–1979, 1989–1993) har vittnat om problemen. Problemet med Chavismen är att man ytterligare förvärrade problemen genom att t ex ha en valuta som var 100 ggr övervärderad, vilket gynnade importen ännu mer.
Har inga bra svar på hur man borde ha gjort, kanske höga importtullar på t ex livsmedel samtidigt som man borde ha satsat de tidigare enorma vinsterna på utvecklandet av en egen alternativ industri. Istället la man pengarna på att köpa sig politiskt stöd genom att ge folket konsumtionsvaror, grannländerna billig olja och göra den korrumperade eliten till miljardärer.
Och man borde ha sparat i ladorna, kanske som den norska oljefonden, oljepriset går ju upp och ner och störtdök vid Maduros makttillträde då landet saknade reserver.
Jag ville tacka Sven A för politisk underhållning på högsta nivå i hans Venezuelabevakning. Tacka uppriktigt, inte ironiskt. Vi minns alla vad allmänna vänstern sade. Här i Canberra hade jag långa samtal med försäljare av Green Left Weekly som tyckte att USA är jättedumma och chavismen är jättebra. ”Allmänna vänsterns” illusioner om Venezuela har vi sett även i lindelof.nu. Därför är det roligt att läsa vad Sven A skriver:
”Problemet med Chavismen är att man ytterligare förvärrade problemen genom att t ex ha en valuta som var 100 ggr övervärderad, vilket gynnade importen ännu mer.”
”Istället la man pengarna på att köpa sig politiskt stöd genom att ge folket konsumtionsvaror, grannländerna billig olja och göra den korrumperade eliten till miljardärer.”
”Och man borde ha sparat i ladorna … vid Maduros makttillträde [saknade] landet … reserver.”
Fast jag tvekar att skratta; människor lider. En intressantare fråga än det improduktiva löjet är, varför den bildade, erfarne och kunnige Sven A är klarsynt om Venezuela, men tydligen har något slags emotionell bindning till de områden på jorden, varest stalinismen (och stalinismen i maoistisk form) har regerat?
Det vore inga problem om Sven A på saklig grund ställde upp ett alternativ till västvärldens hittills rådande konsensus om Ukrainakriget; tvärtom är sådan opposition nödvändig. Men varför överger Sven A det förnuftiga utforskandet av möjliga, för svensk publik undanskymda, synsätt, och virvlar ut i partiskhet för landet Ryssland i sig (inklusive landets sovjetiska fas?) och i dimridåer?
Jan Arvid G!
Bra fråga, varför hamnar jag i olika ställningstaganden. Jag tror att det beror på att verkligheten är multidimensionell. Vill man följa en endimensionell diskurs är allt givetvis mycket enklare, då är det bara följa diktaten från DN och Aftonbladet som i sin tur kommer från eliterna i Sverige, EU och USA. Tror man istället på en multidimensionell verklighet måste man ställa olika frågor beroende på vilken aspekt man behandlar och får då också olika svar.
Så om vi håller oss till Venezuela som exempel så ställer jag mig olika till Maduroregimen beroende på vilka frågor jag ställer. Som demokratisk socialist kan jag vara för Maduros påstådda ambition men mot honom p g a hans svek mot dessa ambitioner. Som vän av mänskliga rättigheter är jag emot Maduro. Som vän av nationers oberoende är jag en vän av Maduro, så länge han försvarar landets oberoende som de facto (inte legala) president. Men jag är emot honom p g a av att han p g a sin brist på demokratisk praktik riskerar ekonomin och enheten och därmed landets försvarsförmåga. Som intresserad av historia kan jag förstå varför Maduro hamnat där han hamnat, eliterna i Latinamerika är så starka att de nästan omöjliggör progressiva regeringars maktutövning vilket gör att dessa försöker sätta maktdelningen ur spel.
Som fredsvän inser jag att utan att alla parter känner sig trygga är det svårt att bevara freden, det innebär att jag försöker förstå men kanske inte skriver under på alla parters bevekelsegrunder. Jag är för Maduro när han försvarar Venezuela men mot honom när han försöker rycka åt sig halva Guyana p g a en två sekler gammal tvist mellan de tidigare kolonialmakterna.
Så Jan Arvid G, om du enbart läser enstaka saker jag skriver kan du få det felaktiga intrycket att jag antingen är Maduroanhängare eller Maduromotståndare. Försöker du sen dra ytterligare långtgående slutsatser kan du sen anklaga mig för att vara grym nazist, kommunist, fascist, imperialist och värre. Men jag är bara en vanlig skånepåg som försöker förstå min värld.
Sven A!
Så enkelt som att du vore Maduroanhängare eller Maduromotståndare har jag inte tänkt. Jag uppskattar just det spektrum som du redovisar, ”beroende på vilka frågor [du] ställer” om Venezuela och Nicolás Maduro.
Men hos dig (och många andra skribenter i denna publikation) urskiljer jag en irrationell grundinställning till olika länder, som hindrar dig att nå samma intellektuella nivå som i fallet Nicolás Maduro och det chavistiska Venezuela. Med Ryssland och Ukraina förefaller dina intellektuella konserter ha förtecken, som stämmer hela styckena i vissa tonarter, fördelaktiga för Ryssland och ofördelaktiga för Ukraina och för länder som hjälper Ukraina.
Ett exempel Du skrev: ”Svenska medier är en katastrof … Putin är given fiende och får bara presenteras med filter och aldrig utifrån sina egna uttalanden … Dagens media missköter så sin roll att det innebär ett säkerhetshot, för kan man inte lita på media så står vi oss slätt i ett verkligt hotläge.”
Jag frågade: ”Sven A! Är medier i Ryska federationen också en katastrof och ett säkerhetshot? Får man taga del av ledares uttalanden ofiltrerat som mediekonsument i Ryska federationen?” Du svarade inte. Jag kan tillägga: Är inte den diktatoriska kontrollen av media, och den diktatoriska styrningen av medborgarnas tänkande i Ryska federationen och Folkrepubliken Kina farliga krigsdrivande faktorer i världspolitiken?
Ett annat exempel: Du driver din egen lilla ryska desinformationskampanj rörande lagstiftningen om Ukrainas presidents mandatperiod, som är så orimlig, så att jag skulle tro, att du skreve mot bättre vetande, om det icke vore för din ärliga grundton.
Jag undrar till slut om det inte är ett hinder för en persons analytiska tänkande och praktiska politik att förklara sig vara ”demokratisk socialist” i vår tid?
Jan Arvid G!
När det gäller desinformation i Sverige kan du kanske hjälpa mig med din nu kända ihärdighet. Jag har i tre år sökt bevis för att Putin påstått att han vill återupprätta Sovjetunionen, alternativt Tsarryska imperiet, så som det nästan dagligen framställs i svenska media. Är rysk media ett säkerhetshot? Säkerligen om de inte är objektiva. Som Assange ungefär sa: utan medias lögner inga krig och det skulle förvåna mig mycket om inte Ryssland och Kina också fått en släng av krigshysteri. Är väst inriktat på världskrig inom 5 år lär väl knappast Ryssland och Kina vara opåverkade.
Min syn på Ryssland har varit ganska konstant under 30 år. Jag minns att jag förutspådde att en Putin som skulle komma och ordna upp kaoset och som tack bli landsfader. Och han kom. Även Colombia hade sin Putin som kom och ordnade upp ett land som var på väg att bli en ”failed state” och även han blev en landsfader. De båda skeendena skedde samtidigt. I Colombia pågår ständigt rättegångar mot denne lokale Putin med anklagelser om stöd åt illegala paramilitärer, men han lyckas aldrig bli dömd. I bägge fallen lyckades de bägge ledarna återupprätta något så när fungerande stater trots övergrepp. I fallet Ryssland har man dessutom lyckats sätta ner foten och få respekt för sina gränser och kanske lyckas man avstyra västledares (som EU:s utrikeschef Kallas) drömmar om att stycka upp Ryssland i småstater. Hade jag bott i Ryssland hade jag antagligen varit motståndare till Putin, men antagligen hade jag inte stött försöken att inringa landet med baser.
Du väckte frågan för ett tag sedan om jag var för Assad i Syrien. I jämförelse med vad? I jämförelse med den nuvarande reformerade Al Qaida/IS-regeringen? Jag var på väg till Syrien precis innan Obama beslutade sig för att störta Assad med hjälp av bl a jihadisterna. Kollade noga upp situationen då och kom fram till att Assad inte var värre än vilken dussindiktator som helst innan kriget. Var också i Libyen precis innan Natos brott mot FN-resolutionen. Gadaffi var en brutal diktator, men landet hade ordning och ett hyggligt välstånd. Varken Syrien eller Libyen förvandlades till parlamentariska demokratier efter västs ingripanden, utan till farliga baser för olika Al Qaida/IS-grupper som även hotar vår säkerhet ännu idag.
Frågan om Ukrainas konstitution har vi redan färdigbehandlat anser jag och jag anser fortfarande att bara en av alla parter accepterad legitim president kan skriva under en hållbar fred. Nu verkar ju inte Zelenskyj vilja ha fred i närtid, fred måste nås från en styrkeposition anser han i likhet med delar av Nato (minus USA, Ungern och Slovakien). När den styrkan skall nås är lite oklart, det är nog bara Zelenskyj som anser att Ukraina fortfarande bara blir starkare. Så, skall det inte slutas en förhandlad fred, som jag hoppas, så återstår antingen Rysslands eller Ukrainas kapitulation, och för det krävs ingen legitimitet för presidenten. Nu vill ju bl a Macron skicka fransk trupp till Ukraina och då klickar kapitel 5 in i Natos stadga – om Ryssland angriper de franska styrkerna – med andra ord världskrig.
Så håll hårt på ditt australienska uppehållstillstånd, det kan komma till pass om höga herrar i EU och Ukraina i fullt ”demokratisk ordning och fullt legitimt” beslutar sig för ett storkrig. Hoppas bara vi lyckas undvika kärnvapen. Om kanske 50 miljoner dog WWII så blir det kanske några 100 miljoner den här gången. Hoppas de får leva enligt vårt sätt att leva och ha en regelbaserad världsordning i himlen.
Ytterligare mörka prognoser när det gäller Venezuelas oljeproduktion. Inget jag önskar Venezuelas folk som bokstavligen sitter på en förmögenhet men är fattigast i Amerika efter Haiti. Ökar antalet på flykt igen?
En analys av den marxistiske ekonomen Manuel Sutherland: ”Minst tre multinationella oljebolag kan få sina licenser att verka i Venezuela indragna av USA, efter att USA:s Office of Foreign Assets Control (OFAC) beslutat att ge Chevron en tidsfrist på 30 dagar att upphöra med sin verksamhet i landet.”
Detta påpekar ekonomen Manuel Sutherland när han analyserar fallet Chevron och dess konsekvenser. Han varnar för att förlusten av företag som Maurel & Prom från Frankrike, Eni från Italien och det spanska Repsol skulle minska PDVSA:s nuvarande produktion med upp till 15 procent.
Om man därtill räknar med bortfallet av Chevrons produktion, som ligger på cirka 25 procnet, riskerar omkring 40 procent av PDVSA:s nuvarande produktion att försvinna, enligt Sutherlands beräkningar.
”Det är mycket sannolikt att OFAC utvidgar förbudet mot oljeutvinning och handel med regeringen till alla andra multinationella oljebolag med kopplingar till USA, vilket i princip skulle omfatta alla utom de kinesiska och ryska filialerna”, säger doktor Manuel Sutherland, specialist i utvecklingsstudier.
Han förklarar att även ryska och kinesiska företag har affärsrelationer med USA, ”men de har företag här som, trots att de kan bli föremål för sanktioner, kan hävda att de enbart utvinner olja för att betala skulder. På så sätt kan de på något vis hitta juridiska kryphål som gör att de kan fortsätta sin verksamhet utan att direkt påverkas av sanktionerna.”
Ett annat element som Sutherland lyfter fram är de indirekta operationer som också påverkas, särskilt de företag som är involverade i produktionen av ”diluenter och lätt råolja för blandning i swaps av lätt råolja mot tung råolja”. Han menar att denna verksamhet kommer att gå förlorad och att regeringen måste hitta nya sätt att få tillgång till lätt råolja och diluenter för att kunna producera bensin.
– Det har annonserats en plan för att hantera situationen.
– Många experter inom oljeindustrin är skeptiska eftersom det krävs betydande investeringar, inte bara rörelsekapital. Det behövs en stor investering som PDVSA har svårt att finansiera i dagsläget.
Han tillägger att det finns andra hinder, såsom att ”PDVSA är föremål för sanktioner och inte kan hantera vissa av sina tillgångar utomlands. De har fordringar som de inte kan driva in. De har varit i betalningsinställelse i flera år och har inte kunnat betala sina obligationer sedan 2017.”
”De har stora svårigheter att få internationell finansiering, eftersom varken kinesiska, ryska eller iranska aktörer har visat intresse för att inleda nya samarbeten eller arbeta i joint ventures med PDVSA,” avslutar Manuel Sutherland.