Jonathan Leman granskade 2016 Nya Tiders profilpersoner och deras politiska rötter i tidningen Expo. Han slog bland annat fast:
”Tidningen är djupt förankrad i den rasideologiska miljön och har kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen.”
Denna artikel har sedan blivit tongivande. I den hämtas informationen om Nya Tider och därmed är saken klar för många; Nya Tider ska hållas utanför/borta!
Innan jag går vidare vill jag bara klargöra att en tidnings allmänna karaktär, politiska inriktning eller dess medarbetares eventuella tidigare politiska eller andra försyndelser är helt ovidkommande för om denna tidning ska åtnjuta yttrande- och tryckfrihet. Den saken avgörs endast av vad som står i lagen (TF och YGL).
Nå, eftersom ändå tonläget nu blivit så till den grad uppskruvat blir jag ändå nyfiken. Vad kan det vara för avgrundsdjup som kolporteras på denna tidnings sidor, som gör att så många verkar tappa huvudet och rent av samtycker till att Bok&Bibliotek, Göteborgs kommun och Göteborgspolisen ska ta ifrån Nya Tider deras yttrande- och tryckfrihet?
Några exempel: På Facebook skriver kommunisten Benny Åsman t ex följande apropå att jag försvarade att FiB lät Vávra Suk låna mikrofonen i FiB/K:s monter på årets bokmässa:
”… När det dessutom går så långt att FiB/K lånar ut sin högtalarutrustning till en mycket extrem ledare för Nya Tider då sprängs alla gränser. Om FiB/K anser att försvaret av yttrandefriheten inbegriper att ge en hjälpande hand till nyfascister är vägen öppen för allt.”
På Föreningen Arbetarskrivares Facebooksida skriver författaren Kjell Eriksson:
”Spiken i kistan, FiB/K! Har följt tidningen sedan starten, sålt den, medverkat och suttit i dess styrelse. Nu är det fan nog! Patrask! Detta svammel om yttrandefrihet… Avgå alla! Ni har sänkt tidningen. […]
… och Jan Evert Strömbäck:
”Ja, yttrandefriheten måste försvaras men som vi vet är varken den eller andra medborgerliga rättigheter absoluta. Den har begränsningar, till exempel förbud mot hets mot folkgrupp. Det var inte utan anledning mässan till slut portade Nya tider. Desto märkligare att då provocera genom att bjuda in Suk bakvägen.”
Det finns också de som manar till eftertanke, vilket i ärlighetens namn hör till bilden. En del tycker att smutskastningen och bojkottidéerna mot FiB/K ändå bör tas med en nypa salt. Tack för dem!
Nya Tiders karaktär och innehåll
Alltså, vad skriver man om i Nya Tider, vilka är det som skriver och vad kan man säga att tidningen har för grundhållning? Är den kanske rent av en produkt som genast borde förbjudas?
För att få svar på det här skickade jag ett mejl till tidningens kontaktadress och bad om de tre senaste utgåvorna för recension. Javisst, svarade Vávra Suk (chefredaktören) och efter två dagar hade jag tidningarna för vecka 43, 44 och 45 i brevlådan.
Jag bläddrade och läste, räknade artiklar, kategoriserade, kollade tendenser och fick fram resultat. Dessa tre – 16 sidor tunna – tidningar innehåller sammanlagt 48 artiklar av olika slag från kvartssidor till 3-sidorsreportage (plus tre plocksidor med korta insändare och matrecept) och en artikel om bilsalongen i Paris utan politisk tendens. Proportionerna mellan text och är jämfört med t ex min morgontidning UNT, mer text och mindre bild. Redigeringen är mycket traditionell och ganska amatörmässig. Hemsidan är relativt avancerad med betalvägg för att främja papperstidningen. Prenumerationerna är billiga och därför lätta att värva och svåra att behålla.
Chefredaktören Vávra Suk skriver en artikel i varje nummer, alltså sammanlagt tre; ”EU:s sista strid, När slutar ett etablissemang att vara etablerat?, Situationen allt mer tillspetsad”. De innehåller traditionell etablissemangskritik, EU-kritik och lite om hot mot yttrandefriheten. Sanna Hill den andra lite namnkunniga skribenten skriver artikeln ”Splittra inte motståndet”, som handlar om invandrarfrågan och om högerframgångarna runt om i Europa. Den tredje med ett känt namn, Katarina Janouch, skrev artikeln ”Vad krävs för att svensken ska få nog?” handlar om samma sak som alla partier och tidningar diskuterat det senaste året; laglösheten som breder ut sig i förorterna. Inte någon av dessa fem artiklar är varken uppseendeväckande eller förvånande, snarare synnerligen förutsägbara med tanke på tidningens deklarerade grundhållning.
Jag delade in artiklarna i tio olika klasser och räknade utrymmet för respektive klass. Det kan ses som ett mått på vad tidningen vill förmedla. Följande tabell illustrerar detta.
Etablissemangskritik är det bärande. Texterna som jag klassat som identitära behandlar diverse olika ämnen som t ex: västvärlden är skapelsens krona, rasistiska reflektioner, mycket om kulturarv och arkeologiska fynd, förestående raskrig i USA, migrations- och HBTQ-noja, hokuspokus-vetenskap och en hel del kristen etik. Alltså det mesta ligger långt utanför min tankevärld. Not my cup of tea, om man säger så.
Samtidigt är det så att många artiklar är sakliga och pekar ut problem i Sverige och världen idag, sådant vi har all anledning att diskutera offentligt. De många och omfattande hoten mot yttrandefriheten t ex. Jag har plöjt tre nummer, ett litet urval, säkert finns det saker som glidit mig förbi, Rysslandsbevakningen t ex. Men det ger ändå en bild av att Nya Tider med sin blygsamma upplaga, kanske i nivå med Gnistan under sina mest framgångsrika år, inte utgör något större hot mot samhällsordningen. Tvärt om faktiskt. Den ger röst åt en hel del människor som är både missnöjda och oroliga om sådant som aktivt förtigs eller vinklas i mer etablerade medier. Men, jag kommer inte att lägga pengar på en prenumeration eller tid på att läsa denna tidning. Jag vet nu ganska väl vad de står för.
En liten utvikning
Häromdagen gick jag till närmaste tomma frisersalong för att hyfsa till min alltför vildvuxna kalufs. En vänlig kvinna i 50-årsåldern, med rötter i Peru, berättade om sitt livs stora engagemang ”nu när barnen blivit stora”; healing byggd på Inka-indianernas djupa visdom. Detta är precis vad vi stressade västerlänningar behöver, menade hon. Och det låg en del i vad hon sa om hur man kan skapa harmoni och balans i tillvaron med mycket enkla medel – precis som Inka-indianerna. Hon hade nyligen tillbringat 11 månader hos Inkas i Peru och lärt sig mycket. Nu sprider hon sina nya insikter via sin nystartade Salong Inka i Gimo och jobbar lite extra i Uppsala i sitt gamla frisöryrke för att inte svälta ihjäl. Hon var mycket bra på svenska och bra på att klippa hår.
Politiker i Västvärlden har förlorat mycket av sitt förtroende hos de som vill ha lön för den möda och det slit de lagt ner på att försörja sig och sina barn. Därför är jordmånen god för alla sorters strömningar utanför etablissemangets kontroll. Därför bör man inte förvåna sig över att många söker och fiskar i de vatten där ockultism, religion, elitism, gammal antidemokratisk konservatism och kanske längtan efter en stark ledare som ska ställa allt till rätta… simmar omkring under ytan. Det finns uppenbart många sätt att försöka frälsa världen på. Och det blir så när många söker förklaringar och sammanhang i allt det skrämmande som översvämmar dem i medierna. Denna kvinna hade funnit sin något udda väg.
Här och nu
Det är i denna värld vi lever och verkar. Vi som håller kvar vid att idéerna bäst formas i en laglig demokratisk offentlighet måste inse att alla inte tänker och tycker som vi. Vår enda möjlighet är att tålmodigt resonera och argumentera för det vi tror på. Yttrandefriheten är vårt enda skydd för att inte idékampen ska leda samhället över styr. Därmed tror jag att jag slipper förklara mer om varför jag tar Nya Tiders existens och aktiviteter med ro. Jag kommer att efter bästa förmåga argumentera emot vad jag tycker är fel i det de framför, men fortsätta stödja deras kamp för att få framföra sina idéer inom lagens ramar.
Vi måste också påminna oss var vår demokrati har sina rötter för att inte gå vilse i dagens dimma. I Henrik Arnstads nya bok Hatade demokrati skriver Ola Larsmo ett intressant förord, där han bland annat betonar att inkludering av människor och grupper är demokratins essens. Jag citerar:
”En av de svenska författare som tidigare skrivit mycket om demokratins idéhistoria är Anders Enmark*. På nittiotalet gav han ut sin uppmärksammade svit om några av demokratins tänkare, som Gramsci, de Tocqueville och Erik Gustaf Geijer. Boken om den sistnämnde, Minnets hemlighet, tecknar bilden av demokratidebatten i svenskt artonhundratal där Geijer, efter en ungdom som konservativ, åren fram till sin död 1847 tvärtom var en omstridd radikal. Enligt Ehnmark försökte Geijer definiera demokratin som ”dygdig oenighet” – det vill säga: vi måste vara överens om att det inte är nödvändigt att hela tiden vara överens – och att det till och med är viktigt att vi inte är det. ”Dygdigheten” ligger i detta, att jag måste gå med på att du tycker annorlunda och att vi erkänner spelregler som släpper fram andra åsikter och erfarenheter än de just jag tycker är ”rätt”. Det låter snällt och vänligt, lite gentlemen’s agreement och fair play. Men i själva verket rymmer denna ”dygdighet” något omstörtande och livsfarligt. Nämligen det som i andra sammanhang kallas ”pandoraparadoxen”: öppnar man frihetens och demokratins låda vet man aldrig vad som kommer ut och som inte går att stoppa ner i den igen och stänga locket kring.
…
Det är också en del av spelets regler, av den odygdiga oenigheten – att man ska lyssna på det man inte håller med om. Och ofta bli skyldig ett svar … inkluderingen är demokratins ideologiska kärna.”
Som avslutning vill jag bara hänvisa till två mycket klarsynta texter av författaren Lena Andersson om dessa ting. Dels ett kort stick den 25/4 2017 i DN där hon reagerade mot det så kallade författaruppropet 2017 för att bojkotta Bok&Bibliotek, samt en krönika i samband med årets bokmässa i DN, där hon fullföljer sitt resonemang från förra året.
…
* Anders Ehnmark är en av FiB/K:s grundare.
