Nyansrikt porträtt och sinnrikt projekt

Ulla Lindahl, 22, och Olof Wijk, 25, träffades för första gången på nyårsaftonen 1959 hos gemensamma vänner i Göteborg. De två slog sig ihop per omgående. Hon var en Ölandsjänta utan egentlig utbildning, medan han kom från en göteborgsk överklassfamilj med närmast obegränsade tillgångar på kistbottnar och i bankpalats. I slutet av 1960 gifte sig Olof med sin Ulla, och efter ytterligare ett år anlände dottern Katarina till världen. Bara sjutton månader senare, den 16 april 1963, gjorde sonen Erik detsamma – smått mirakulöst, eftersom äktenskapet låg i spillror efter att ha totalhavererat redan veckorna efter Katarinas födelse.

Den djupa söndringen berodde enligt Ulla på att hennes make, faktiskt av en ren slump, låtit sig förföras av den gamle mystikern och bibeluttolkaren Emanuel Swedenborgs alla vidlyftiga skrifter om den (sanna) kristna läran. Från och med nu blev Olof som förbytt. Nästan dagligen låste han in sig på sin kammare med den nye husguden som enda sällskap och stängde dörren till övriga familjen. All marktjänst överlät han förtroendefullt på hustrun.

Pö om pö förvandlades den tidigare så lättsamme rikemanssonen till ett slags grå- eller svartbroder. Känslokyla, inkrökthet och arrogans blev framträdande drag i hans personlighet – alltjämt enligt hans lagvigda.

Efter ett par år i Kungälvstrakten flyttade mor Ulla och hennes bägge småttingar till Äppelviken i Bromma. Även Olof sökte sig ett nytt hemvist: regnsommaren 1972 bosatte han sig mitt i Tiveden-skogarna, närmare bestämt i en enslig sportstuga utan elektricitet och telefon och med Hova, Gullspång och Töreboda som närmaste centra. I den stugan kom han att leva i total isolering fram till sin död på senhösten 2006 drygt 34 år efter inflyttningen. Det handlade väsentligen om en stilla munktillvaro. Man kan säga att Katarinas och Eriks far gick i kloster. ”Äkta radikalism” kanske någon säger, men den etiketten är förmodligen bedräglig.

I ensamheten fortsatte Olof med sina Swedenborgs- och bibelstudier – som teologisk grundforskare … – och sov bara fyra timmar varje natt. Hans dagsscheman var minst lika fullspäckade som växlingsrika. Bland annat gjorde han i många år ambitiösa försök att med hjälp av s. k automatisk skrift klarlägga det öde som den försvunna DC 3:an gick tillmötes i juni 1952. Automatisk skrift använde han också för att gå till botten med en rad kriminalfall, inklusive morden på Olof Palme och Anna Lindh.

Om allt detta och väsentligt mer än så berättade Erik Wijk häromåret i den vackra boken Allt vi här drömma om (Atlas 2009). Men han inskränkte sig inte till ett enkelt berättande. Hela drömboken kan ses som en fortgående undersökning, där fadern Olofs tillsynes så egenartade mått och steg görs begripliga – begripliga så långt det nu är, eller var, möjligt. Det rör sig i alla händelser om oavbrutet fascinerande läsning.

Alldeles i dagarna har uppföljaren kommit, i den mån vi kan tala om uppföljare. Den heter Bara de riktiga orden (Natur och Kultur), innehåller 407 sidor mot drömbokens 416, och handlar främst om 37-08-14 Ulla Maria Wijk, född Lindahl, Eriks mor. Inte heller i detta opus begränsar sig författaren till att avporträttera och återge. Än en gång vill han förstå, i första hand Ulla och hennes liv, men i sista hand sträcker sig hans förhoppningar längre än så: ”Vad är ett människoliv?” På vilket sätt lever vi, och hur utnyttjar vi bäst den korta tidsrymd som beskärs oss här på jorden? (sid 135).

Man kan inte säga att Ulla Wijk tillhörde det missgynnade följe som drog en nitlott i livets tombola; det vore att överdriva. Men klart står att hon under sina 73 år oftare fick uppehålla sig i skuggiga dalgångar än på soldränkta högplatåer. Hon blev ideligen sjuk, flera gånger drabbad av cancer. Det misslyckade äktenskapet gav henne ärr, som aldrig fullt ut ville läkas. Kärleksrelationerna senare i livet – på bokomslaget syns en charmig yngre kvinna i fyra olika poser – blev jämförelsevis kortvariga och lämnade rätt mycket i övrigt att önska. Någon yrkesidentitet skaffade hon sig inte. Alla hennes försök i den riktningen hade en olycklig tendens att stranda. Hon kom ”liksom aldrig till skott”. En vacklande självkänsla låg bakom Ullas tillkortakommanden, och hennes fysiska status gjorde naturligtvis sitt till och ont värre.

Till detta kom en första rangens tragedi: onsdagen den 23 oktober 1996, bara två dygn efter att ha framfött sitt tredje barn, avled dottern Katarina i en ålder av knappt 35 år.

På Ulla Wijks pluskonto kan noteras åtskilligt av bestående värde. Hon läste för jämnan – Tove Jansson, Hjalmar Gullberg, Karin Boye, Fjodor Dostojevskij, Henri Frédéric Amiel –, skrev dikter livet igenom, ägde en humoristisk ådra (något som klart verifieras av Ullabokens omslagsfoton) och hon tycks ha varit en social begåvning av stora mått.

När pengarna efter skilsmässan tagit slut, drog fru Wijk sina färde och slog ner bopålarna söderut. I 22 år bodde hon i Frankrike och återvände hem till Sverige först efter att med bred marginal ha passerat livets middagshöjd. De sista åren blev svåra med ständiga sjukhusvistelser och en kropp som vägrade att lyda order. Rökningen och dess förbannelser …

”Jag inser plötsligt att det är mamma” /följaktligen inte pappa Olof/ ”som är familjens stora gåta”, utbrister Erik på sid 103. ”Det är hon som blir verkligt svår att förstå.” Om sanningshalten i det yttrandet kan jag rimligen inte någon bestämd åsikt – men jag ser att mamman bara ögonblicket dessförinnan anförtrott sonen att hon kanske borde ”ha stannat hos Olof, bitit ihop och härdat ut”.

Men var den möjligheten över huvud taget realiserbar? Mig tycks det handla om förflugna modersord, troligen yttrade i en extra dov och betryckt sinnesstämning.

Ulla och Erik stod varandra mycket nära i tjugo år eller mer. Eriks sonliga tillit och tillgivenhet var i det närmaste gränslös, begripligt nog med tanke på fadern Olofs Tiveden-reträtt. Emellertid upphörde sonen gradvis att älska sin mor; tids nog framträdde stråk av besvikelse och ogillande i hans relation till Ulla. Erik Wijks ärlighet låter sig inte dras i tvivelsmål – uppriktigheten har i alla tider varit hans signum – och det känns bra att mor Ullas mindre tilltalande sidor redovisas lika öppet i framställningen som hennes positiva egenskaper. ”Du skall aldrig narras!” brukade hon säga och menade det säkert också … låt vara att hon från och till köpte in smärre aktieposter både i de vita och mindre vita lögnbranscherna. Det är inte minst sådant som Erik vill förstå – på djupet. Hans ärende är varken att skönmåla eller att göra upp.

Bara de riktiga orden har fyra separata avdelningar. I den tredje får Ulla själv komma till tals genom att en serie av hennes brevutkast, dagboksnotiser samt egna (och även andras) dikter analyseras. ”Att skapa en trädgård är att Leva”, antecknar hon den 2 maj -97 under Frankrikesejouren. ”Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet”, konstaterade Marcus Tullius Cicero mer än tvåtusen år tidigare.

Bokens fjärde och sista avsnitt är diskussionsinriktat och, vill jag påstå, studiecirkelanpassat. Där lanserar Erik W begreppet ”högkänslighet” – Ulla diagnosticeras som högkänslig i uppskattningsvis åttonde potens – och vidare får vi bekanta oss med något som författaren kallar mindervärdesparadoxen. Väl så givande är det resonemang i termer av klass och klasstillhörighet som läsaren delges. Fröken Ulla Lindahl var en ”familjeflicka”, sprungen ur deklasserad övre medelklass. Hennes far tycks ha varit en karismatisk och ömsint machopolare, modern snarast en tillbakadragen och ganska fåmäld gestalt.

”Hennes låga självkänsla och isolerade människosyn”, skriver Erik om mamma Ulla, ”gjorde henne till aristokrat – baserat på ingenting”.

Någon slutgiltig sanning om sina föräldrar lär man aldrig hitta. Men under resans gång, det vill säga i böckerna om Olof och Ulla, har Erik använt orden väl, de riktiga i betydligt högre grad än de oriktiga, lärt sig åtskilligt och generöst delat med sig av sitt vetande till oss andra.