På Clartébloggen summerar idag Margareta Zetterström den så kallade Clartédebatten och fäller på slutet följande omdöme om mig och andra: ”… Men troligare är kanske, trots allt, att Myrdal och hans försvarare själva börjat anta en del av högerpopulismens och högerextremismens synsätt i fråga om invandring, flyktingar, asylrätt och humanitet. Och att det är därför de resonerar som de gör.”
Därmed slog hon igen dörren. Det är djupt beklagligt och faktiskt sorgligt. Hur ska vi kunna diskutera efter detta?
Ja, det var trist. I all synnerhet som Margareta Zetterström tillgrep det för debattören föga smickrande greppet att tillvita debattörerna åsikter de under denna debatt själva ej framfört. Som exempelvis ”..att motsättningen mellan arbete och kapital är överspelad och att det viktigaste just nu är att inleda samarbete med personer och organisationer längst ut på högerkanten”.
Jag kan inte uttala mig kategoriskt, men rädslan att få fläckar på den klädsamma vänsterkostymen tycks skapa sådan beröringsskräck att man inte ens törs stå nära nog för att se och förstå att de människor av kött och blod som utgör en stor del av basen för samtliga rikets skitpartier oftast, och när det verkligen bränner till, är mina och folkflertalets bundsförvanter.
Javisst är det sorgligt men läget är också ytterst knepigt. Eller som Leif Strandberg formulerade det häromdagen här på bloggen: Samtidigt som vi är med och sliter sönder stora delar av världen utanför oss så sliter vi helt på egen hand sönder vår vårt eget land.
Jag tror att pudelns kärna är att finna i slutet på artikeln: ”En fredsrörelse med ambition att ’göra skillnad’ (som det heter nu för tiden) [kan] inte vara så enögd och partisk att den brännmärker vissa imperialistiska makters (läs: USA et consortes) brott mot folkrätten men försvarar vad andra makter, exempelvis Putins Ryssland, har för sig i det avseendet.”
Jo, både USA och Ryssland har brutit mot folkrätten, den senare genom att olagligt ta tillbaka Krim. Men spelar magnituden av deras brott mot folkrätten ingen roll?
1918 – i dagarna 100 år sedan – försökte Sverige på nästan identiskt vis ta tillbaka Åland. Vad jag vet var det ingen som på grund av detta jämförde oss med det imperialistiska Kejsartyskland.
Jag har på Clartébloggen polemiserat mot dem som hävdar att begreppen höger och vänster inte längre är relevanta. Jag har alltså uttryckt min personliga mening i en politisk fråga, på samma sätt som du, käre Knut, mer eller mindre dagligen gör på denna din blogg. Det är inte nödvändigtvis samma sak som att stänga dörrar. Vad är det för en diskussion som du nu anser omöjliggjord?
Anders P!
Att jämföra USA-imperialism med Rysslands är ej seriöst, de spelar ej i samma ”division”.
De senaste årens krig från USA-bombningen mot Serbien, 2 st krig mot Irak, Libyen, Syrien med miljoner döda och ännu fler miljoner hemlösa. De krigsbrotten kan ej jämföras med Rysslands.
Faktum är att det var endast Ryssland, Iran och Hizbollah som kunde stå emot USAs strävan efter världsherravälde och sätta stopp för USA i Syrien. Detta var smärtsamt för den falska vänstern, som stödde CIA i den så kallade ”arabiska våren/revolutionen”.
Margareta!
”… Men troligare är kanske, trots allt, att Myrdal och hans försvarare själva börjat anta en del av högerpopulismens och högerextremismens synsätt i fråga om invandring, flyktingar, asylrätt och humanitet. Och att det är därför de resonerar som de gör.”
Hur ska man kunna försvara sig mot sån´t?
Denna diskussion är alls inte ny. Den har pågått i flera år. När jag i augusti 2014 på Knuts blogg försökte formulera en slags vänsterståndpunkt i den kontroversiella migrationsfrågan, så skrev jag följande:
”Att formulera en folkligt förankrad ’vänsterståndpunkt’ kring dessa frågor tycks för närvarande vara omöjligt. Okvädingsorden och anklagelserna haglar mellan människor som alla anser sig vara både pålästa och radikala. Trots att Sverige aldrig har varit ett bättre land att leva i, så sliter tidigare vänstervänner varandra i stycken på Facebook och på andra digitala plattformar.”
Det jag skrev då, för tre och ett halvt år sedan, har i stort sett bekräftats av verkligheten vad Sverige anbelangar.
Bäste Knut!
Ta inte i alltför kategoriskt. Jag ser inte heller att MZ har stängt någon dörr. Hon uttrycker bara sina funderingar: ”..troligare är kanske..” Så tänker också jag, som är MYCKET tacksam över att du gjort ditt utspel. Varför? Jo nu har jag läst alla inlägg och kommentarer i frågan (både på din och Clartés blogg), och börjar äntligen känna att jag (en långsamtänkare) mer och mer får tillräckligt grepp om saken. Det är jättebra att du bankar på clarteisterna (till vilka jag nog räknar mig), de måste få anstränga sig med att reda ut även den delikataste av frågor: På vems sida står man i arbetet på att bygga bredast möjliga allianser. Där råder stor oenighet uppenbarligen. Än sen då?
Till slut har jag mycket svårt för en del kollektivbegrepp, t ex fascist och identitär. Du skrev på ett ställe att du hade svårt för orden socialist (i ett svar till K Stigsson) och kommunist, och det finner jag inte på minsta vis konstigt. Din blogg tycker jag om och läser flitigt.
Torgny F! Men det är ju exakt det jag skriver, ytterligare understruket genom att ställa lilla Sveriges agerande 1918 mot Kejsartysklands. Likhet i kvalitet är inte likhet i kvantitet.
Anders P!
Men vad är då en svensk antiimperialistisk fredsrörelse idag? Vad den var igår vet vi. Jag tänker på FNL-rörelsen och jag tänker på Svenska Afghanistankommittén. Den första riktad mot USA på 60- och 7o-talen och den andra riktad mot Sovjetunionen på 1980-talet.
Men sedan dess deltar vi ju själva i de imperialistiska krigen. Jag tänker på det nya Afghanistankriget 2001-2015 och jag tänker på bombkriget mot Libyen 2011. Och de kunde vi vara med i trots att vi fortfarande är alliansfria.
Så är det kanske på det sättet att en svensk antiimperialistisk rörelse idag måste koncentrera sig på denna svenska imperialism. Men om en sådan rörelse då tillämpar samma regler för medlemskap som vi hade i FNL-rörelsen och i Svenska Afghanistankommittén då får vi också räkna med att Margareta Zetterström och Clarté kommer att anklaga oss för för att vi närmat oss extremhögern.
För så skulle det ju bli när en sådan rörelse mörbultats i deras helt unika argumentationsverkstad.
Margareta Z!
Krig är varken höger eller vänster, utan antingen förenliga med FN-stadgan (försvarskrig) eller oförenliga (angreppskrig).
Såväl FNL-rörelsen på 60-talet som Svenska Afghanistankommittén på 80-talet ställde konkreta krav, ”USA ut ur Vietnam” i det ena fallet och ”Sovjet ut ur Afghanistan” i det andra.
Men vad skall ”din” antiimperialistiska fredsrörelse jobba med, förutom att i media och andra sammanhang berätta om olika brott mot FN-stadgan?
Utgångspunkten är FN-stadgan specifikt Folkrättens regelverk. Rätt att försvara sig mot militärt angrepp från annat land. Kollektivt självförsvar som Rysslands militära samverkan i Syrien med deras godkännande.
Alla former av angrepp utan stöd av FN är i strid med internationell rätt. Precis som BP konsekvent driver frågan.
Efter mina försök att klarlägga de sakliga utgångspunkterna i diskussionen, såväl på Clartébloggen som på denna förtjänstfulla blogg, tvingas jag tyvärr konstatera att när MZ själv förklarar vad hon menar framstår alla hennes farhågor för mig som obegripliga. Och upprepas saker tillräckligt ofta kan det i förlängningen bli en epidemiologisk utveckling, vilket främst blev fallet på Clartébloggen, men som även lite smått stänkte över hit på lindelof.nu.
Med en annan utgångspunkt hade det kanske varit möjligt att reda ut något av de politiska problem MZs funderingar kretsar kring. Om vi vill fortsätta en sådan diskussion kräver detta alltså en sakligare utgångspunkt.
Hans A!
Det finns faktiskt ett undantag från från det du säger. När USA var som starkast kunde de via FN:s säkerhetsråd driva igenom angreppskrig. Men så starka är de inte längre. Kina och Ryssland använder sin vetorätt.
När vi idag diskuterar behovet av en stark fredsrörelse så bör man ta del av den artikel av Michel Chossudovsky som bloggredaktören lagt ut på ”Missa inte” med just den baktanken.
Och det är verkligen ett ord i rättan tid. Dagens svenska fredsrörelse är ju hopplöst pacifistisk och närmast att jämföra med etablissemangets lika hopplöst pacifistiska ”Fred i Vietnam” på den tiden. Nej, en rejält antiimperialistisk fredsrörelse förutsätter helt andra läromästare.