Efter Sovjetstatens kollaps drabbades Ryssland av den stora oredan. Ett antal enskilda personer passade på att sno åt sig statens, det vill säga det ryska folkets gemensamma rikedomar. Fattigdomen bredde ut sig bland folkets flertal och medellivslängden sjönk drastiskt.
Det behövdes en man med hårda nypor för att börja bringa ordning i oredan. Likt vår hyllade landsfader Gustav Vasa. Nu har Ryssland kommit på fötter igen och det blir alltmer tydligt att landet inte längre låter sig hunsas hur som helst.
När Obama var beredd att skicka kryssningsmissiler mot Damaskus var Putin en tillräckligt stark och klok statsman för att sätta stopp för det. Nu har Putin fått ytterligare en anledning att sätta ned foten och markera. Hit men inte längre!
Under drygt ett sekel har USA bedrivit undergrävande verksamhet i staterna i Centralamerika och Sydamerika. Vilket effektivt hejdat framväxten av såväl allmänt välstånd som demokrati i området.
Nu tillämpar USA samma skumraskmetoder i ett land mitt i Europa. Pengar till grupper som arbetar för att störta landets demokratiskt valda ledning. Mottagandet av sådant stöd är straffbart i de flesta länder inklusive Sverige.
Kuppen har lyckats. De som fått USA:s och EU:s stöd har kommit till makten i Ukraina. Oordningen breder ut sig i landet. Ryssland står inför hotet att få ännu fler NATO-flygbaser och kärnvapenmissiler intill sina gränser.
Då kan det vara klokt att påminna sig Cubakrisen 1962. Putin gör det säkerligen och markerar likt en gång John F Kennedy var gränsen för det acceptabla går. Vi får hoppas att västledarna inser att nu är det inte fler hot utan förhandlingar som gäller.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Ukraina, Putin, historia, Gustav Vasa
Teckningen visar inte riktigt att fler syd- och mellanamerikanska stater bygger nya band för att frigöra sig från imperialismen … Och frågan är om Obama har kraft och vilja att bevara ”status quo” eller lyssna på hökarna i Pentagon?
Men håll med om att det var en kul bild, Kjell. Annars går det ju just nu inte att läsa en svensk tidning. Ja, man vill ju knappt slå upp dem. Allt som väller fram och Bildt som den store banerföraren. Det är värre än under Libyenkriget. Man blir mörkrädd. Men det måste väl finnas ett annat Sverige också? Eller är Croneman den ende?
Sen kan man ju fråga sig hur stort stöd och hur stor legitimitet Janukovitj hade efter den nedskärnings- och privatiseringspolitik han har bedrivit. Även Rajoy är ju demokratiskt vald, så att säga. T.o.m. Hitler var demokratiskt vald, sedan de tyska center- och vänsterpartierna hade bedrivit hårdför nedskärningspolitik i fem år.
Min uppfattning är att de som började protestera hade rimliga skäl till detta, men att de var alltför oorganiserade för att kontrollera situationen. Tyvärr ser det ut, precis som i Spanien (och i Tyskland 1933) som om resultatet blir förskräckligt.
Jag rekommenderar Längtan till väst retar vänstern av Jasenko Selimovic i SvD 2014-03-06
Tack, Mats Ö, för länken till Jasenko Selimovics inlägg i SvD. Han är ju, som även Carl Bildt, en förespråkare för en ”gängse” (notera ”judarna”) västeuropeisk uppfattning av dagens politiska läge. Sådan har han varit länge och tydlig, varför han är en viktig skribent att fundera över i dag!
Men historien kommer att gå vidare, oberoende av invandrad Jasenko eller ursvensk Carl! Den styrs av andra och mäktigare krafter (tänk på den ryska gasen, som garanterar det västeuropeiska välståndet till stor del)! Putin är inte omedveten om detta och han har lyckats disciplinera den oregerliga nykapitalismen i Ryssland och fått den att underordna sig den ryska statsnyttan. Något Obama inte alls åstadkommit (förmodligen hade han betydligt sämre förutsättningar) och maktbalansen mellan världens stormakter har ändrats. Notera att Kina och Ryssland hamnar på samma sida i de flesta motsättningar, som i dagens värld tillåts växa till konfrontationsstadiet.
Henrik!
I Vitryssland rådde inte den stora oredan och det fanns heller inga som snodde statens resurser. Vitryssland är inget rikt land, men USA har heller inget inflytande där, vilket karikatyren antyder.
Här länk till en artikel från mitt senaste besök i Vitryssland.
Den går att drägligt läsa med Google Translate.
Passa på att åka dit i maj. Då är nämligen Vitryssland viseringsfritt under hockey-VM. Det räcker med en biljett till en match för att passera passkontrollen. Belavia flyger (billigt) direkt Stockholm-Minsk (1½h). Passa på att se Hatyn, det mest gripande krigsmonument jag sett (en av hundratals nedbrända byar i Vitryssland under kriget, men som bevarades som minnesplats och aldrig byggdes upp).
Inför resan kan jag rekommendera filmen (Idi i smotri; ”Gå och se”) av Elim Klimov.
För den som vill försöka förstå lite av vad som händer i Ukraina, men som av förståliga skäl inte gärna åker dit, är ett besök i Minsk i maj att rekommendera.
Här kan den som vill se Mats Larssons rekommenderade film.
Året är 1943 och en sovjetisk pojke bestämmer sig för att ta värvning och försöka hindra nazisternas intåg på sovjetisk mark. Det han får se kommer inte bara att ta död på hans barndom utan även hans förstånd.
Mats Larsson!
Det blir inga resor för mig numera men jag är tacksam för de jag gjort. De ger en klangbotten till det man sedan läser och lär om olika länder. Mycket intressant att höra om dina kontakter med forskarkolleger och studenter i Vitryssland.
Redan 1955 fick jag som nybakad student följa med min far på en studieresa till en konferens om lågtemperaturfysik i Paris och till laboratorier i olika västeuropeiska länder. På väg till högskolan i Darmstadt promenerade vi genom ruinkvarter men annars gav allting, i land efter land, sken av fred och harmoni.
1960 bar det sedan av till Sovjetunionen. Det var sista årskursen av E-sektionen på KTH som tog det stora steget att göra en studieresa dit. Pionjärer var vi på ett sätt men oerhört okunniga om omvärlden och övertygade om vår egen förträfflighet. På nolltid förvandlades vi till valutasvin genom svartväxlingen.
Henrik!
Jag minns att du även har en förstahandsupplevelse av Lise Meitner, som du skrev om, möjligen på Knuts blogg. Med en far (Erik?) som var lågtemperaturfysiker så kanske du är intresserad att läsa en artikel som jag skrivit och precis korrekturläst om Lev Landau och hans Nobelpris 1962. Den kommer i nästa Fysikaktuellt (2014-1). Papperversionen skickas bara till Fysikersamfundets medlemmar, men nätupplagan är fritt tillgänglig (https://www.fysikersamfundet.se/fysikaktuellt.html). Vi som medverkar som skribenter till och från gör det alltid pro bono. I 2013-3 kan man t ex läsa om hur en dopinganalys går till.
Allt material gällande ett Nobelpris är hemligt i 50 år, därefter öppet i begränsad omfattning för vetenskapshistoriker. Landaus Nobelpris kom under det kalla krigets höjdpunkt (Kubakrisen), och är därför särskilt intressant. Prisområdet var just lågtemperaturfysik.
Landau var känd i Sovjetunionen långt utanför fysikernas lilla krets. Som akademiledamot hade han hög status, samtidigt som han pläderade för, och tillämpade, fri kärlek, något som var kontroversiellt. Hans fru skrev boken ”Min man, geniet”, som väl närmast kan jämföras med Myrdals böcker om sin barndom; vi får alltså hennes egen, subjektiva version av sitt liv med Landau och hans älskarinnor. Den finns också i dramatiserad för rysk TV, men har inte visats i Sverige, såvitt jag vet. Som alltid med rysk film är den välgjord med bra skådespelare.
Någon svartväxling förekommer inte i Vitryssland. Däremot så var det en ständig kö till hotellets växlingskontor där jag bodde.
Mats!
Krönikan ”Snuvad på nobelpriset” om Lise Meitner ligger på Folket i Bilds hemsida.
Min far Jonas Otto Linde var professor i fasta tillståndets fysik på KTH. Han byggde på slutet av 1950-talet upp ett laboratorium där flytande helium användes för experiment nära absoluta nollpunkten. År 1967 blev han ledamot av Vetenskapsakademin men jag vet inte om han hade något finger med i diskussionerna inför Landaus nobelpris.
Blir intressant att läsa din artikel om Lev Landau. Skulle också gärna vilja läsa hans hustrus bok men tyvärr kan jag inte ryska.
Henrik!
Tack för länken, mycket intressant läsning! Om jag får skjuta in en sak, så är det att Lise Meitner skyddades av sitt österrikiska medborgaskap ända fram till Anschluss 1938, då hon blev tysk medborgare och därför i fara. Detta var anledningen till att hon flydde. Hade hon kunnat stanna längre i Tyskland med österrikiskt pass hade hon varit självskrivem för Nobelpriset; nu blev det inte så men många inklusive jag själv anser att hon borde haft priset. Hon blev f ö nominerad långt in på 1950-talet.
Någon dokumenterad inblandning i Landaus Nobelpris 1962 hade inte, såvitt jag kunnat se, din far. Däremot kan man mycket väl tänka sig att han konsulterades i privata samtal. Landaus nya teorier 1956-59 var ju klockrent inom din fars forskningsområde.
Man kan man ju fråga om din far som medlem av KVA var inblandad i Nobelpriset 1978 till Pjotr Kapitsa, men den frågan får anstå till 2029!
Kapitsa arbetade i England i tio år innan han återvände till Sovjetunionen. Han torde vara en av 1900-talets främsta experimentalfysiker och fick Nobelpriset för sina insatser inom din fars forskningsområde (flytande helium). Han skyddades direkt av Stalin, som insåg hans stora värde. I en dramaserie på rysk TV finns en sekvens där Beria ringer Kapitsa och säger att han vill träffa honom. Kapitsa replikerar att det går bra för Beria att komma till hans institut; inget svar som Beria var van att få.
Det var också Kapitsa som lyckades få Landau fri efter ett år i fängelse 1938/39. Landau tackade för hjälpen med att 1941 publicera ett banbrytande arbete om supraflytande vätskor.
Henrik och Knut!
För att återgå till huvudfrågan i Henriks gästblogg. Vänstern verkar extremt splittrad i Ukrainafrågan. Henning S Rubins ledare i Flamman landar väl ungefär där jag hade trott FiB/K skulle befinna sig med tanke på en av parollerna. Men så verkar inte vara fallet, om jag tolkar det som skrivits i nätuplagan rätt. FiB/K står dock en bit ifrån Proletären, Motvalsbloggen och Stefan Lindgren et al.
Det enda alternativet till vad som pågår nu (snabb drift västerut), som jag kan se, är att Ukraina tar samma utveckling som Vitryssland. Presidenten i Minsk har onekligen hårda nypor, betydlig hårdare än Putin, och han har faktiskt inte sålt ut Vitryssland till ryska oligarker. Fascister lyser med sin frånvaro i Vitryssland och folks skattepengar går till vägbyggen och inte lyxbostäder till den politiska eliten.
Jag har ukrainska vänner som skulle säga att ett Vitryssland-scenario är det bästa respektive värsta som kunde hända Ukraina, men jag är nyfiken på er uppfattning. Och jag hoppas att ni inte svarar att ni vet för lite om Vitryssland. Ett alternativ är naturligtvis att säga som Bo Persson; han är intresserad av stormaktspolitik och inte av Ukraina (om jag tolkar en kommentar han gjorde för några veckor sedan på denna blogg).
Bra att du kommer tillbaka till huvudfrågan, Mats!
Och intressant detta med ”vänstern” och dess ”splittring”. Ett mycket klokt inlägg från Henning S Rubin i Flamman du länkat till för övrigt.
Men inget land blir starkare än dess egen enighet kring sin existens. Som Rubin påpekar är Ukrainas problem inte nya utan t o m skapade långt före t ex Greklands och Spaniens. Efter ”orangea revolutionen” såg vi ju tecken på en demokratisk utveckling, men den som lagt stora hinder i vägen för denna är ju den flyktade presidenten Janukovitj (jag skiter i alla försök att ”nystava” honom på någon sorts anglosaxiska). Och det var väl förmodligen för att det skulle hindra hans egen utplundring och berikande på ukrainska folkets bekostnad.
Slutsatsen vi kan dra är att slår man inte vakt om en utveckling under demokrati (och alla därtill förknippade villkor) riskerar man nationens faktiska överlevnad, om de interna motsättningarna är starka. Vi vet ju, sedan Maos ingående analyser av dessa problem, att alla de yttre motsättningarna enbart kan verka genom de inre! För Vitryssland är det klart att några påtagliga ”inre” motsättningar, som kan näras och växa via ”yttre” faktorer, inte förefaller finnas. I Ukraina är situationen på många sätt radikalt annorlunda. Bl a har en amerikansk närvaro, åtminstone ideologiskt, funnits ända sedan Sovjets sammanbrott och här är det väl tydligare än på många andra ställen att denna inte på något sätt spelat någon demokratiskt pådrivande roll.
Jag tror, med andra ord, att Ukraina inte har någon möjlighet alls att ta någon ”vitrysk” utvecklingsväg. Det troligaste är väl att det blir en delning på något sätt. Krim ligger ju nära till hands och förmodligen kommer Ryssland att nöja sig med detta. Det blir ju ett erkännande av det ryska intresset i området. Folkomröstningen kommer ju att ge en viss legitimitet åt separationen och jag har aldrig sett ukrainaren Chrustjevs ”gåva” av landområdet som huggen i sten.
Mats L!
Ja, om du menar att jag är intresserad av vad för slags utrikespolitik Sverige skall ha, så har du rätt.
Sedan drygt tjugo år har vi bara haft en supermakt. Men nu går den tiden mot sitt slut och den geopolitiska situationen börjar bli ”normal” igen. Alltså med rivaliserande stormakter, stormaktsblock. Och då börjar det också bli farligt för ett litet land som Sverige att hålla sig med en så ideologiskt laddad utrikespolitik som vi haft de här tjugo åren. Eller med andra ord: Tid att börja tänka igen.
Mot den bakgrunden här ett inlägg som jag sände till Piteå-Tidningens debattsida i går (Om nu Knut finner det passande).
Krig med Ryssland?
Vill utrikesminister Bildt ha krig med Ryssland? Ja, om man lyssnat på honom den senaste tiden, så är det nästan som man tror att han vill det. Och visst har vi varit i krig med Ryssland tidigare. Men senast var det faktiskt för över 200 år sedan. Så jag måste väl ha fel.
Men så läser jag ett inlägg på den här sidan (Pitetidningen) den 13 mars av Carl Bildts båda partikamrater riksdagsledamöterna Hans Wallmark och Elisabeth Björnsdotter Rahm. Och då blir jag misstänksam igen.
Huvudsakligen handlar inlägget om vad de två skribenterna kallar ett fredens och frihetens Norden. Men redan i första meningen apostroferas Ryssland och det talas ominöst om ”krafter som fortfarande måste tyglas i Europa”. Och detta ställs i andra meningen mot just författarnas fredliga Norden.
Och visst är det som de säger ”att inget nordiskt land varit i krig med ett annat nordiskt land” på 200 år. Men det gäller också att Sverige och Finland och Norge och Danmark det senaste decenniet tillsammans krigat i Afghanistan under NATO-befäl. Ett slags befrielsekrig, som det just marknadsförts som här hemma.
Så min fråga blir därför om detta ”fredens och frihetens Norden” under NATO-befäl i ett nytt sådant befrielsekrig nu också är tänkt att kriga om Ukraina, Moldavien och Georgien, tre länder som också apostroferas i PT-artikeln viftandes med EU -flaggor. Och det då, förmodar man, med det ”otyglade” Ryssland – Europas talibaner? – på den andra sidan. Går det att få ett klarläggande?
Och om nu de båda artikelförfattarna är överens med Sveriges utrikesminister. Hur är det då med Norges och Danmarks och Finlands? Är de tillfrågade?
Artikeln är inte bara undertecknad av de båda författarna som moderata riksdagsledamöter utan också som ledamöter av Nordiska rådet.
Mats!
Det är bara att erkänna det. Jag vet inte mer om Vitryssland än vad jag ibland läst i SvD eller sett på TVs Rapport. Utifrån min erfarenhet av massmedia är således mina kunskaper lika bristfälliga som vinklade. Betänkligt med tanke på att Vitryssland förmodligen ligger näst i tur för ett av västmakterna initierat omstörtningsförsök.
Kan du inte skriva ett eget inlägg här på Knuts hemsida med utgångspunkt från dina erfarenheter och kunskaper om Vitryssland? Det kunde bli startpunkten för en intressant debatt.
Mycket bra förslag. Är just nu en vecka i Portgal, ett av EUs krisländer. Svårt att se krisen. Färre tiggare i Lissabon än i Uppsala. Fantastisk konstsamling på Gulbekian museum. Mer om Vitryssland tack!
Och Bildts EU-idé, det så kallade östliga partnerskapet som omfattar alla ”ryska randstater” från Vitryssland till Azerbajdzjan men inte Ryssland, hur kan det ses som något annat än en ren provokation mot Ryssland så länge inte också Ryssland är med?
Hur länge kan Bildt få hålla på som han gör? Finns det inte någon i Europa som åtminstone når Kissinger till knäna?
Svenskt stöd till det östliga partnerskapet kanaliseras via Svenska institutet. Ryssland är med på samma villkor som Vitryssland, Ukraina, Polen, Estland, Lettland, Litauen, (ibland Georgien och Modavien). Gäller både individuella stipendier (Visbyprogrammet) och gemensamma projekt inom tematiska områden.
Bo!
Hur kan du anse att Ryssland har en rätt att anse sig provocerad av vilka handelsavtal eller andra samarbeten som deras grannstater söker? Det är väl Azerbadjans, Vitrysslands, Ukrainas och Georgiens interna angelägenget vilka samarbetspartners de ansluter sig till? Eller ska jag förstå dig som att Ryssland har en rätt att lägga sig i grannstaters (läs: stater inom respektive intressesfär) inre angelägengeter? Enligt den logiken har du väl i konsekvensens namn inget att erinra mot USA:s handelsembargo mot Kuba?
Mats L!
På nätet på Svenska institutet hittar jag något som heter Samarbate i Östersjöregionen. I det samarbetet tycks man arbeta med saker som du talar om. Är det det samarbetet du tänker på?
Om man på nätet slår på Östliga partnerskapet hittar man något helt annat Här första länken:
https://www.regeringen.se/sb/d/2692/a/142189
Och det är alltså det samarbetet jag avser.
Mats Ö!
Och det är alltså det partnerskapet som genom att det tvingar Ukraina att välja mellan EU och Ryssland som enligt Henry Kissinger satt i gång den kris vi nu har. Se t.ex Aftonbladet Kultur idag där Torsten Kälvemark just tar upp den artikel i WashIngton Post, där Kissinger skriver detta.
Nu vet jag inte på vilket sätt EU skulle ”tvinga” Ukraina att välja mellan EU och Ryssland, eller på vilket sätt. Men om vi leker med tanken att det vore på det sättet så är det ju fortfarande Ukrainas interna (inte Rysslands) angelägenhet. På vilket sätt menar du att Ryssland har rätt att känna sig (och agera som om det vore) provocerat av vad Ukraina beslutar?
Mats Ö!
Du vill inte släppa din rättsfundamentalism. Men ta åtminstone en paus och läs följande av alltid illusionslöse Pepe Escobar på Asia Times Online idag. Kanske är Kerry och Lavrov redan överens om hur den här krisen skall lösas. Och det högt över huvudet på såväl Bildt som våra andra russofober.
Det ligger mycket i Bo Ps funderingar. Lavrov och Kerry fann varandra redan när man ”löste” Syrien-krisen i somras. Jag tror inte på att Henry Kissinger är oinformerad om vad som sker bakom kulisserna. Den som sitter med Svarte Petter i slutänden kan mycket vara EU och främst då givetvis euro-länderna! Notera också att Kina sätter sig på läktaren för att få ett bättre perspektiv på händelseutvecklingen.
Bo!
”Rättsfundamentalism”? Ja, det var ju också en omskrivning för grundläggande folkrättsliga principer som non-aggressionsprincipen…
Min kritik består i att de vänsterdebattörer som tjuter högt när NATO/USA intervenerar någonstans är synnerligen överslätande och pragmatiska när än värre övergrepp begås av stater som i vart fall historiskt sett legat dem idelologiskt nära: Kosovo? Olaglig inblandning i Serbiens inre angelägenheter. Rättslig approach. Krim? Förståerligt och inte så farligt. Pragmatisk approach. Möjligen gäller det omvända för vissa högerdebattörer, men räkna inte in mig i den fårskocken. Rätt ska vara rätt och fel ska vara fel oavsett politisk färg på den som begår övergreppet. Där skiljer vi oss åt.
Den historiska parallell till den blixtsnabba anslutningen av Krim till Ryssland som jag kan komma på är väl Anschluss. I det ena fallet jublande ryssar på Krim, i det andra fallet jublande österrikare som äntligen ska få komma ”hem till riket”.
Jag skrev på Knuts blogg den 2 mars (”Krimkrig igen”) att Krim redan var i ryska händer och en folkomröstning bara en tom gest. Jag skrev också att Janukovitj var lika politiskt gångbar som Kuusinen i februari 1940. Numera är det väl bara på FiB/K:s nätupplaga man fortfarande kan hitta någon nämna Janukovitj (Ulf Bjerén). Men så tog det också sin tid för de svenska kommunisterna 1940 att inse att Stalin dumpat Kuusinen (läs Ny dag från den tiden, så ser ni vad jag menar).
Utan någon jämförelse i övrigt mellan Putin och den österrikiske korpralen så kan man ju notera att ett synnerligen framgångsrikt OS följdes av en snabb annektering av ett annat lands territorium med brett folkligt stöd inom territoriet. I båda fallen länder som inringats och förödmjukats, på väg att resa sig. Man får hoppas att parallellen slutar där.
Putin vet mycket väl att om han ska resa en slags rysk union till forna höjder krävs att även det tredje benet (förutom OS och militär styrka) kommer på plats – vetenskapen. Rysslands största vetenskapliga framgång sedan Sovjets kollaps står en ytterst udda, Rasputin-lik matematiker för – Grigori Perelman i St Petersburg bevisade Poincarés förmodan, årets vetenskapliga genombrott 2006.
Mats Ö!
Dina fundamentalistiska resonemang blir ju inte mindre fundamentalistiska bara för att det finns andra som är lika fundamentalistiska som du.
När du säger att Putin idag bryter mot nonaggressionsprincipen, säger Putin att han handlar i enlighet med internationell rätt. När Bush härförleden bombade Afghanistan sönder och samman sa han själv att det var i enlighet med självförsvarsrätten, medan andra sa att det var ett brott mot nonaggressionsprincipen.
Problemet i båda fallen är att det inte finns någon procedur, något domstolsförfarande, någon sista instans där det går att fastställa om Putin idag handlat lagligt eller olagligt eller om Bush gjorde det på sin tid. Och inget sanktionssystem heller för den delen.
Den överstatliga värld, det fundament – som du och dina lika fundamentalistiska kompisar förutsätter – finns helt enkelt inte. Vad som finns är bara politiska ställningstaganden.
Mats L!
Är vi inte överens om vad det idag ytterst handlar om är om Ukraina skall vara kvar i den ryska inressesfären eller om det ska gå över i den amerikanska? Och någon motsvarande stormaktskonflikt har vi ju inte i något av dina två historiska exempel.
Dennis!
Ja, det är väl inte uteslutet att det blir Väst som blir sittande med Svarte Petter. Match igen i det geopolitiska spelet i så fall. Och det gläder förstås en gammal antiimperialist. Det är ju i sprickorna mellan de stora tyrannerna som det blir ett utrymme också för oss i de små staterna. Men då behövs förstås också en utrikesminister av Undén-typ och en försvarsminister av Sköld-typ.
Nåja, vi skall inte ta ut paradigmskiftet i förskott. Men trenden är klar, det går i vår riktning.
Är det bara Dennis och jag som är glada idag? Borde inte alla på den här bloggen vara det. Det är ju i grunden en antiimperialistisk blogg.
Också utanför den här bloggen ser det ut på samma sätt. Till och med Stefan Lindgren är på sin blogg lite bekymrad. Och det är också Anders Björnsson (fib.se) För att nu inte tala om FiB-juristernas folkrättsproffs (Nyhetsbanken).
Hindrar helt enkelt det fundamentalistiska folkrättstänket oss att se huvudsidan i det pågående skeendet?
Bo!
Jag får nog medge att jag trots flera genomläsningar av dina kommentarer inte riktigt förstår dem. T ex 19/3: ”Match igen i det geopolitiska spelet i så fall”.
Jag skickar denna kommentar eftersom du den 19/3 skrev en kommentar till min kommentar. Men nu får jag kasta in handduken, jag förstår helt enkelt inte dina kommentarer. Kanske mitt fel, men ett faktum.