Efter Sovjetstatens kollaps drabbades Ryssland av den stora oredan. Ett antal enskilda personer passade på att sno åt sig statens, det vill säga det ryska folkets gemensamma rikedomar. Fattigdomen bredde ut sig bland folkets flertal och medellivslängden sjönk drastiskt.
Det behövdes en man med hårda nypor för att börja bringa ordning i oredan. Likt vår hyllade landsfader Gustav Vasa. Nu har Ryssland kommit på fötter igen och det blir alltmer tydligt att landet inte längre låter sig hunsas hur som helst.
När Obama var beredd att skicka kryssningsmissiler mot Damaskus var Putin en tillräckligt stark och klok statsman för att sätta stopp för det. Nu har Putin fått ytterligare en anledning att sätta ned foten och markera. Hit men inte längre!
Under drygt ett sekel har USA bedrivit undergrävande verksamhet i staterna i Centralamerika och Sydamerika. Vilket effektivt hejdat framväxten av såväl allmänt välstånd som demokrati i området.
Nu tillämpar USA samma skumraskmetoder i ett land mitt i Europa. Pengar till grupper som arbetar för att störta landets demokratiskt valda ledning. Mottagandet av sådant stöd är straffbart i de flesta länder inklusive Sverige.
Kuppen har lyckats. De som fått USA:s och EU:s stöd har kommit till makten i Ukraina. Oordningen breder ut sig i landet. Ryssland står inför hotet att få ännu fler NATO-flygbaser och kärnvapenmissiler intill sina gränser.
Då kan det vara klokt att påminna sig Cubakrisen 1962. Putin gör det säkerligen och markerar likt en gång John F Kennedy var gränsen för det acceptabla går. Vi får hoppas att västledarna inser att nu är det inte fler hot utan förhandlingar som gäller.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Ukraina, Putin, historia, Gustav Vasa
Bo P!
Visst är huvudtendensen positiv, just nu. Men glad? Hur vara glad när just vi i Sverige har en vettvilling till utrikesminister, beredd att när som helst göra USA till viljes? Därtill en opposition som tycks lika usel.
För oss svenskar finns anledning till oro. En ekonomisk blockad mot Ryssland skulle ramma EU hårdare än själva målet. Kina och övriga Asien är väl redan på Rysslands sida. Kan vi hoppas på att Merkel manövrerar loss EU ur denna galenskap? Kan vi hoppas på att Reinfeldt börjar agera statsman, för en gångs skull?
Blir det skrammel på riktigt blir ju Europa scenen det utspelas på. Vad kan inte hända då? Kan vi hoppas att Tyskland och Frankrike m fl då drar sig ur NATO för gott? Det desperata USA är förvisso redan slut, men hur jävliga kan inte de sista rycken bli? Företagen som betalat för statskuppen i Ukraina vill ha utdelning på investeringen.
Folkrätten? Har inte den varit död som antiimperialistiskt medel i mer än 20 år?
Mats (och andra som deltar i tankeutbytet här på bloggen)!
Föredömlig kommentar av dig Mats till Bo P. Det hävdas ofta att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, men ibland kan det förstås vara så att läsaren faktiskt inte fattar. Vilket det är i det här fallet vet jag inte. Allt nog, på det här viset hålls diskussioner levande. Det är inte skit.
Mats!
I över tjugo år nu har USA varit ensam herre på täppan. Men så sticker alltså Putin upp. Accepterar inte att Väst tar över Ukraina. Det vill säga match igen på den geopolitiska arenan.
Bo!
Jag citerar Wikipedias artikel om FiB/K:
”Tidningen har en principiell antiimperialistisk hållning och har varit mot alla former av vad man sett som angreppskrig och imperialistiska ockupationsföretag, såväl det amerikanska i Irak och Afghanistan som Sovjets i Afghanistan och Tjeckoslovakien som Vietnams i Kampuchea.”
Finns det andra definitioner av antiimperialism? Kanske: ”ockupationsföretag genomförda av länder utanför blocket USA/EU/Israel är berömvärda om de leder till ökad geopolitsk balans och spänning, något som gynnar de små länderna”.
Ja vi får väl se om jag blir utesluten ur FiB/K, Mats. Kan bli spännande. Och kul att du nu förstått vad jag menar.
Jag tror att det var Mats L som nämnde Motvallsbloggen i ett av sina inlägg ovan. Jag brukar följa den regelbundet och anser att den ofta innehåller bra information om vad som händer ute i den stora världen, utanför den svenska ankdammen. Nyligen lade bloggen ut ett intressant klipp med Stephen Cohen, en i mina ögon klok amerikansk professor. Länken går till ett sju minuter långt klipp från en intervju med honom i Democracy Now! Klippet är textat på svenska.
Janne!
Visst kan vi säga ”positiv huvudtendens” istället. Det centrala är ju att det är bättre för oss med två tyranner/tyranniska block på den geopolitiska banan än bara en/ett.
Du säger det själv. På bara lite drygt tjugo år med i praktiken bara en tyrann/ett tyranniskt block på denna bana har Sverige nu gjorts om från ett ganska anständigt land att vara medborgare i till ett slags bananrepublik. Med en krigsmakt tillyxad för att göra nykoloniala legojobb åt främmande makt hundratals mil utanför våra gränser. Det är ju förödmjukande så man kan gråta.
Med två sådana block konkurrerande på samma bana, som också är det vanliga, skulle vi åtminstone ha goda förutsättningar att ta oss tillbaka till vår traditionella neutralitetsdoktrin och skaffa oss en krigsmakt som tjänar den doktrinen.
Janne!
Du skriver: ”Folkrätten? Har den inte varit död som antiimperialistiskt medel i mer än 20 år?” Och jag frågar: Är det inte tvärtom?
Hur mycket talade vi om folkrätten under Vietnamrörelsens år? Och hur mycket under det ryska Afghanistankriget? Alltså är det inte just under de senaste 20 åren som den varit med i debatten. Och är det inte nu dags att släppa den igen. Se t.ex. den hopplösa diskussionen mellan Stefan Lindgren och FiB-juristerna som just lags ut på fib.se.
Bo!
Nog vill jag mena att vi ”på vår kant” pratade om folkrätten för 20-30 år sedan. Under det kalla kriget var det gångbart som argument. Vietnamkrigets dagar är jag något år för ung för, född 58.
Hursomhelst håller jag helt med i det du skrivit i denna tråd. USA/NATO/EU har fullkomligt struntat i folkrätten i krig efter krig, för att sedan hojta med den i Krim-frågan. Dessutom har den väl urvattnats med olika undantagsregler.
Vad som nu gäller är verkligheten och här gäller det för stater som Sverige att manövrera. Därför är det fullkomligt livsfarligt att släppa fram en galning som Bildt.
Objektivt sett ser Iraks och Afghanistans framtidsutsikter sämre ut idag än före de amerikanska invasionerna. Samma sak för Syrien efter tre år av väpnat uppror med stöd från väst.
Å andra sidan ser läget ljusare ut för Al Qaida. Vem kunde anat för 10 år sedan, att de skulle kontrollera ett stort landområde, inte i avlägsna, fattiga Afghanistan utan i de fd relativt välmående och sekulärt styrda Irak och Syrien?
USA satsade runt 100 miljarder dollar per år på Irakkriget, ungefär två putinska vinterolympiader per år, alltså.
Letar vi i tabellerna för världens mest korrupta länder, länder med högst barnadödlighet, farligaste länder för kvinnor, för journalister etc, finner vi alltid länder, som USA/Nato har eller nyligen haft avgörande militärt och politiskt inflytande i. Nyligen utbrutna Sydsudan: Kaos, inbördeskrig. Nyligen ”befriade” Libyen: Kaos, inbördeskrig. Ett framtida, ”befriat” Ukraina, någon?
Det talas ibland om skandalprojekt, där budgeten överskrids gång på gång. Hallandsås, Jas-Gripen, en del Sida-projekt.
Men de senaste årens krig i Afrika och Asien får ju allt annat att blekna.
Varför är då ”Väst” så oförmöget att sprida sitt välstånd, sina demokratiska institutioner m m till fattigare länder, som de dominerar militärt eller ekonomiskt, trots de astronomiska (biljoner dollar) summor amerikanska skattepengar som satsas och tusentals amerikanska liv som offras? Finns det kanske rentav ett systemfel någonstans, som gör att resultatet blir ungefär detsamma (dåligt) oavsett vem som vinner debatten om folkrätt, censur, Putins egentliga och sanna väsen, mänskliga rättigheter?
Jag efterlyser en mer cynisk och affärsmässig debatt.
Till sist: Kan någon upplysa mig om hur mycket Sverige lagt på sin militära närvaro i Afghanistan sedan kriget började (och vår 200-åriga period av fred avslutades)?
Siffror, tack!
Janne!
Ja, du har kanske rätt. Men bataljer av det slag vi haft inom Afghanistansolidaritet kring folkrätten minns jag inga av från 1980-talets Afghanistanrörelse. Och om vi också drar in Vietnamrörelsen i sammanhanget minns jag denna 80-talsrörelse som den minst ”problematiska” av dessa tre. I Vietnamrörelsen blandade vi ju helt ogenerat två helt skilda imperialismbegrepp. Dels imperialismen som stormaktsexpansionism och dels som kapitalismens högsta stadium.
Den dagsaktuella konflikten är sedan ny igen. I de tre nämnda fallen handlade det om en stormakt på ena sidan och en liten stat på den andra. Medan det just nu handlar om två stormakter som sliter i tredjeland.
Tidigare sa kombattanterna i en sådan konflikt att de båda hade Gud på sin sida. Nu säger båda att de har folkrätten på sin sida. Och jag kan alltså själv inte se någon principiell skillnad mellan dessa två argumentationer. Tidigare hade de sin text och sitt prästerskap. Och nu har vi vår text – FN-stadgan – och vårt prästerskap. Folkrättsprofessorerna.
Sedan kan man förstås, som Bengt Svensson gör i sin kommentar, ifrågasätta betydelsen av den här typen av bataljer. Visst kan de vara nog så häftiga när de pågår. Men i historieböckerna ser vi inte mycket av dem.