OK Corral, Number Ten Saloon och andra minnesmärken

Att dra en spader var på sin tid lika självklart i den nordamerikanska västern som att jaga buffel, kasta lasso och pimpla whisky. John Henry Holliday (1852–87), oftast kallad ”Doc” Holliday, bemästrade allt detta men var framför allt pokerhaj, slipad revolverman och utbildad tandläkare.

Vi har alla sett honom i olika filmer – en lungsiktig och hostande stackars figur med utmärglad kropp, febriga ögon, slokande mustascher och en vilja av gnejs och granit; han tycks alltid leva på lånad tid. I verkligheten hade den arbetsskygge ”Doc” avsevärt mer än de flesta på sitt samvete och var, på goda grunder, illa omtyckt av nästan alla. Vid spelbordet trotsade han gällande konventioner och framstod som de märkta kortens skyddshelgon. Vanligen dolde han också ett extra hjärter-, ruter-, klöver- eller spaderess i rockärmen.

Den 26 oktober 1881 uppehöll sig ”Doc” Holliday i Tombstone, Arizona, och arbetade därmed, om än högst omedvetet, på sin framtida berömmelse.

Det gjorde han genom att den dagen bistå den mytomspunne sheriffen Wyatt Earp och två av dennes yngre bröder i uppgörelsen med den hänsynslösa Clanton- och McLaury-ligan på Freemont Street ute vid OK Corral mittemot Flys fotoateljé i den mest klassiska av alla revolverfighter i vilda västern. Inget pjåsk där inte! På båda sidorna sköt man för att döda.

I samma stund som ”Doc” Holliday med sitt avsågade gevär bly-förgiftade och därmed oskadliggjorde Tom McLaury blev han ett med amerikansk 1800-talshistoria. Att Frank McLaury rönte samma omilda öde som brodern och att även Billy Clanton gick till de sälla jaktmarkerna med stövlarna på sig bidrog till att kraftmätningen fick både vinnare och förlorare. I det polisiärt/dentala teamet sårades i och för sig Virgil och Morgan Earp i ben och axelparti, men bägge klarade livhanken. En kula tangerade ”Doc” vid höften och slet sönder hans pistolhölster.

”Små marginaler!” grymtade han förstucket inför det samlade pressuppbådet timmen senare.

Givetvis har tuppfäktningen vid OK Corall filmats åtskilliga gånger i mer än lovligt förljugna versioner.

Regissörsgeniet John Ford bröt isen i My Darling Clementine, på samma gång en filmisk kronjuvel och dokumentär katastrof, marknadsförd i varmt romantisk förpackning med ”Doc” som 1800-tals-Petrus och Wyatt Earp – spelad av Henry Fonda – som självskriven Tombstone-Kristus. Inte stort bättre, eller sämre, lyckades James Garner som Wyatt Earp i The Hour of the Gun (1967), en massa annat i samma filmsväng icke att förglömma.

I protokollet antecknar vi att sammanlagt precis 34 skott avlossades under loppet av 30 sekunder vid OK Corral i Tombstone, Arizona, den 26 oktober för nära nog 137 år sedan. Inte flera men heller icke färre.

Det mest omskrivna pokerpartiet genom tiderna ägde rum på Number Ten Saloon i gruvmetropolen Deadwood i South Dakota den 2 augusti 1876.

Seansen fick ett abrupt slut genom att en notorisk desperado, Jeff McCall, plötsligt rusade in i lokalen och mejade ner en av kortspelarna bakifrån. Den skjutne kunde omedelbart identifieras som 39-årige James Butler Hickok, vida känd och ökänd som ”Wild Bill” och ”The Prince of Pistoleers” – och som en av Wyatt Earps följeslagare. Dråparens motiv blev aldrig tillfredsställande klarlagt.

Det hindrade inte att McCall avlivades genom hängning redan den 1 mars påföljande år.

När Wild Bill segnade ner på restauranggolvet satt han med två äss, två åttor och en dam någonstans mellan tummen och pekfingret på vänsternäven. En så beskaffad pokerhand kallas än i dag för ”Dead Man’s Hand”. Sådana givar vid poker-partier innebär ofelbart, sägs det, att innehavaren skiljs från det jordiska – låt vara ibland med flera decenniers fördröjning…

Vilde Bill Hickok kunde berömma sig av ett växlingsrikt förflutet som diligenskusk, vagnmästare, polis, buffeljägare samt kurir och spejare för Nordstaterna i det amerikanska inbördeskriget 1861–65. Ett år arbetade han som sheriff i Abilene och ett annat som uppskattad gästskådis i William Codys – Buffalo Bills – resande teatersällskap, f ö i likhet med den charmerande Annie ”Get your Gun” Oakley.

Åtskilligt tyder på att Hickok var en av västerns främsta pistolskyttar på sin tid, kanske rent av ”one of the fastest gunslingers ever”. Många föll offer för hans skottvillig- och träffsäkerhet, enligt tillförlitliga uppgifter mer än ett fyrtiotal, och Wild Bills allmänna handel och vandel tål utan vidare en jämförelse med ”Doc” Hollidays.

I dag vilar James Butler Hickok ut omkring sex fot under jordens yta på en trädbevuxen sluttning i den välskötta kyrkogården ovanför Deadwood City.

I graven bredvid sover ingen mindre än Martha Jane Canarray (1850–1903), vida känd som ”Calamity Jane”. Av och till brukar miss ”Calamity” av mindre granntyckta levnadstecknare liknas vid en kvinnlig Hickok, men varken som pistolskytt eller pokerhaj gjorde hon sig ett namn. Däremot kunde hon slåss. Hon ansågs hård som flinta, jobbade periodvis som rallare för Union Pacific i Wyoming och svor minst lika tappert som västerns alla borstbindare tillsammans. Men till bilden hör att hon också ägde ett väl utvecklat socialt samvete. Under en elakartad smittkoppsepidemi i Deadwood arbetade hon intensivt under dygnets samtliga timmar och gjorde en rad behjärtansvärda insatser som sjuksköterska. På det viset blev hon den tårdränkta präriens okrönta drottning.

”Calamitys” könstillhörighet har i alla år sysselsatt amerikanska fackhistoriker. Ett sanningsvittne som Clarence Paine hävdade redan på senhösten 1945 – i ett längre debattinlägg betitlat Man, Woman or Both? (Chicago Westerners’ Brand Books) – att ”den djupt olyckliga Martha Jane” i klinisk mening var ”pseudo-hermafrodit”. Likafullt gifte hon sig ungefär lika ofta som en genomsnittlig Hollywood-aktris, och mellan varven presenterade hon sig som Vilde Bill Hickoks älskarinna – sannolikt med viss rätt.

Vid sin död för exakt 115 år sedan var ”Calamity” svårt alkoholiserad. Betecknande nog tog hon farväl av jordelivet den 2 augusti, på dagen 27 år efter Vilde Bill, och vilar som sagt ut på dennes ena sida.

”Doc” Hollidays imposanta gravsten återfinns i sin tur i Glenwood Springs i Colorado. Den är i vänstra hörnet utstofferad med två korslagda revolvrar och lyses upp, på sin högra flank, av hela fem stycken illuminerade spelkort ur en väl blandad lek utan jokrar. Fyra av korten är hjärter-, ruter-, klöver- resp. spaderess och det resterande, märkligt nog, en simpel åtta. Man frågar sig, lätt oroad, vart det femte esset tagit vägen. Rockärmen?

Att vaska fram sanningen om the Wild West är inte gjort i en handvändning. Epoken har trivialiserats, romantiserats, mytologiserats, glorifierats och på alla upptänkliga sätt omformats av en lika aggressiv som offensiv underhållningsindustri. Årtiondena mellan de blodiga inbördesstriderna och 1900-talets inledningsfas har bokstavligen dränkts i sockervadd med omisskännlig Hollywood-touche. Numera är vilda västern på en och samma gång heroiskt pangpang, moraldilemma och, kanske allra viktigast, ett slags upphöjd skapelsemyt för de människor som alltjämt tror på ”the American Way of Life”.

Sant är att det inte finns några tuffa cowboys längre; de har i likhet med skärslipare, stansoperatriser och ämneskunniga pedagoger tvingats desertera från historiens scen. Men lika sant är att spåren för-skräcker. Den som frågar sig varför amerikanska presidenter och deras män så gott som alltid målar i svart-vitt finner vitala delar av svaren i vilda västerns föreställningar om ”good guys” och ”bad guys”. Den som undrar varför militära våldslösningar har så enorm status på andra sidan Atlanten kan också med fördel söka sig västerut. Traditionens makt är stark.

Därmed ingalunda sagt att nutidsfenomen som presidenterna George W. Bush och Donald Trump har sina direkta motsvarigheter i ”Doc” Holliday och i Vilde Bill Hickok. De bägge sistnämnda var trots allt, vid en jämförelse, relativt civiliserade existenser.