OLA WONG: TAIWAN ÄR DEMOKRATINS FRONTLINJE

1. Vad som inte framgår av denna krönika är att det är USA som provocerar fram konflikten om Taiwan genom att uppmuntra taiwanesisk separatism och därmed frångå den politik som varit grunden för relationerna mellan USA och Kina sedan mitten av 1970-talet, och som bekräftats i tre gemensamma kommunikéer, nämligen att Taiwan är en del av Kina och att denna interna kinesiska konflikt bör lösas med fredliga medel.

   Taiwanfrågan är inte, som Ola Wong påstår, en fråga på Kinas utrikespolitiska agenda, det är en inrikespolitisk fråga. Detta är inte bara något som kommunistpartiet menar, det är en grundläggande ståndpunkt som även Taiwans regeringar – och alltså även USA – hittills omfattat.

   Kina är inte ”en nation på krigsstigen”, det är en nation som försvarar sin territoriella integritet. Den part som vill provocera fram krig (och därmed utländsk militär inblandning) är USA och dess allierade.

   Taiwan är inte demokratins frontlinje, för denna konflikt handlar inte om skilda statsskick. (Politiken ”ett land, två system” är som bekant Folkrepublikens väg att fredligt lösa frågan.) Taiwan är imperialismens frontlinje, just nu den främsta pusselbiten i den av USA återuppväckta klassiska koloniala politiken att stycka upp Kina.

   Det är en farlig politik USA bedriver. Att skylla den konflikten på Kina är att ställa sig på imperialismens sida.

2. Varför har USA:s politik först på senare år blivit så aggressiv gentemot Kina? Det beror huvudsakligen på det som inte erkänns i Väst, USA:s förfall, internt såväl som externt. Det finns där för alla att se, men den part som förfallet gäller ser det inte. Partens vasaller, som t ex Sverige ser det inte heller men känner det. Det Eurasiska blocket, med Kina och Ryssland i spetsen, har dessutom på bara ett par år vuxit kraftigt och alltmer kommit att ställa det gamla Väst i skymundan. Det gäller handel, geopolitik, it-utbyggnad, rymdteknologi och militärkapacitet. I Sverige diskuteras dessa frågor knappt. Och hur skulle de kunna bli diskuterade när varken politiker eller journalister, ja inte ens fackexperter som t ex Martin Kragh förmår greppa läget. De bara anar något, och det de anar fyller dem med fruktan, en fruktan som skapar de för fruktan typiska handlingarna. Dessa fruktans desperata handlingar kan naturligtvis leda till krig.

   I flera frågor är Ola Wong en kunnig och eftertänksam person, i den aktuella frågan är han det inte.

3. I huvudsak har naturligtvis Christer Lundgren rätt i sin kritik av Ola Wongs artikel. Det finns emellertid klart oroande nya signaler även från Kina på senare tid. Tidigare har det ju snarast varit Hongkong som varit det tydliga uttrycket för principen ”ett land, två system”. Men vi vet ju alla vad som hänt där de senaste åren. Nu talas det inte om att värna det internationellt bindande avtalet mellan Kina och Storbritanien om Hongkongs rätt att ha delar av ett ”annat” system än övriga delar av det kinesiska fastlandet. För övrigt var det just där som Gui Minhai hade sin förlagsverksamhet, som numera upphört i likhet med annan ”oppositionell” rörelse där. Många regimkritiska tidningar har lagt ner eller flyttat, bl a just till Hongkong.

   Jag förstår inte riktigt vad Christer L menar med att ”fredligt lösa frågan”. I Hongkong har denna ”fredliga” strävan på senare tid mest bestått i att med polisvåld slå ner fredliga demonstrationer och sätta de som leder eller deltar i dessa i fängelse på flera år. Är det verkligen sådan ”fred” vi vill ha?

   Kina driver förvisso ingen imperialistisk politik. Men det innebär inte att allt det kinesiska kommunistpartiet för tillfället gör måste hyllas eller, vilket är vanligare, fälla ner skygglapparna för under mumlande av trollformeln ”inre angelägenheter”. Vad tror vi skulle bli utfallet i en taiwanesisk omröstning om en anslutning till kinesiska staten? Att man där öht kan hålla en sådan i linje med varje folks rätt till nationellt självbestämmande kanske ändå är ett exempel på den demokratiska frontlinjen?

4. Den metod som jag förordar är att noggrant skilja på ”grundfaktanivån” och ”bedömningsnivån”, och inte låta sin politiska bedömning påverka fastställandet av det som är bevisbara grundfakta, eller näst intill.

   Där finns ingen anledning att säga emot inledningen till Christer L:s kommentar. Det gemensamma erkännandet från berörda regeringar av ”ett-Kina-principen” är ett sant grundfaktum. ”USA provocerar fram konflikten” är i sin ordning, eftersom det är som en slutsats och bedömning som många gör.

   Men påståendet ”denna konflikt handlar inte om skilda statsskick” närmar sig att ändra på bevisbara grundfakta. Likaså kan man bevisa att Folkrepubliken Kina inte håller sig till principen ”ett land, två system”. Fakta är fakta, även om man (intellektuellt redligt) gör bedömningen att Förenta staternas imperialism och kolonialism driver världen mot konflikt, kanske storkrig.

   Man kan avsky att centrala Hongkong rättsligt tillhörde Förenade kungariket för alltid, inte på viss tid. Man kan avsky detta faktum för att det är kolonialt i allmänhet, och för att man uppskattar den stora kinesiska kulturen i synnerhet. Men det var fakta. Folkrepubliken Kina gjorde en överenskommelse som ändrade på detta. Det är fakta, även om man avskyr att en ärorik nation förhandlar om att få tillbaka sitt eget gamla territorium.

   Folkrepubliken Kina bryter mot överenskommelsen ”ett land, två system” i fallet Hongkong. Det är ett bevisbart faktum, som Dennis Z påpekar.

   ”Inte en konflikt om skilda statsskick” och ”Folkrepubliken Kina respekterar principen ’ett land, två system’” är två bedömningsfel som ligger näst intill faktafelsnivån. Så är det även om man menar att Förenta staternas politik i stort sett är den enda faktorn som driver situationen i fel riktning.

   Statsledningar, även Folkrepubliken Kinas ledning, kan ju faktiskt ha en högre rätt att formellt göra saker som bryter avtal och bryter folkrätt, så som folkrätten objektivt är. Men om man tycker det, om Hongkong till exempel, då skall man medge att man stödjer det som formellt är olagligt med hänvisning till ”högre rätt”, som Jan Myrdal medgav att han gjorde när han stödde att republiken Indien olagligt tog territorium som lagligen tillhörde Portugal.

   Christer L:s tes ”’ett land, två system’ är som bekant Folkrepublikens väg att fredligt lösa frågan” blir felaktig av ovanstående skäl.

5. Politiken ”ett land, två system” är som bekant Folkrepublikens väg att fredligt lösa frågan om återförening med Taiwan, skrev jag i min kommentar. Vi vet ju alla vad som hänt i Hongkong de senaste åren invänder Dennis Zackrisson. Men är det verkligen så?

   Stämmer det att Folkrepubliken Kina har brutit mot ”det internationellt bindande avtalet mellan Kina och Storbritannien om Hongkongs rätt att ha delar av ett ’annat’ system än övriga delar av det kinesiska fastlandet”? Stämmer det att ”fredliga demonstrationer” slagits ned med polisvåld och att ”de som leder eller deltar i dessa” satts i fängelse på flera år?

   Vad som hänt är ju att Nationella folkkongressen, Kinas lagstiftande församling, efter konsultation med Hongkongs myndigheter antagit en nationell säkerhetslag (NSL) som i allt väsentligt motsvarar vad som enligt Hongkongs Basic Law art. 23 Hongkong självt ska lagstifta om, men som legat på is sedan 2002-2003, nämligen förbud mot förräderi, lösryckande från riket, anstiftan av uppror mot laglig myndighet (”sedition”), uppror mot centralregeringen, stöld av statshemligheter samt förbud mot att utländska politiska organisationer och enheter bedriver politisk verksamhet i regionen och förbud mot att politiska organisationer och enheter i regionen etablerar band med utländska politiska organisationer eller enheter.

   EU har kritiserat detta förfarande, men det har godkänts av Hongkongs Court of Final Appeal, och som Ingemar Folke påpekar (Fokus Kina #3 2021) har andra länder, även Sverige, bestämmelser som motsvarar de allra flesta av dem som finns i NSL:s brottskatalog. (USA har mer än ett dussin liknande nationella säkerhetslagar, inklusive USA Patriot Act, Homeland Security Act och så vidare.)

   Beslutet att anta en nationell säkerhetslag i Hongkong var delvis ett svar på den politiska oppositionens plan att förlama staden, att ta kontroll över det lagstiftande rådet med hjälp av dussintals av NED/CIA startade och finansierade ”fackföreningar” – och sedan stoppa varje lagförslag, inklusive finansiering av grundläggande tjänster som sjukhus, skolor, avloppsverk och så vidare.

   Den nya lagen utarbetades av advokater som ett svar på tio incidenter där radikaliserade självständighetsförkämpar skapade eller använde sprängämnen och kemiska vapen i Hongkong – inklusive tillverkning av en bomb tillräckligt stor för att förstöra en byggnad.

   De ”fredliga demonstrationerna” kännetecknades bland annat av brutal misshandel av förbipasserande, förstörelse av butiker, blockering av vägar, kastande av dödliga föremål, mordbrand, krossande av bilrutor etc. Men i västmedia framställdes polisens försök att återupprätta ordning som det allvarliga brottet.

   1949 tyckte sig USA ha ”förlorat Kina”. Det senaste året har man ”förlorat Hongkong” (och innan dess Xinjiang). Därav nuvarande fokus på att hindra en fredlig återförening av Taiwan med övriga Kina.

6. En intressant kommentar av Christer L. Att många andra länder har samma lagliga möjligheter att fängsla och döma ”oliktänkande” som finns i Kinas konstitution är dock knappast något argument för det berättigade i att tillämpa dessa. Från Sverige känner vi igen huliganism i samband med politiska demonstrationer och att de, som deltar i sådana aktiviteter, kan dömas för detta. För 20 år sedan begick poliser med våld övergrepp mot fredliga demonstranter och förnedrade folk som låg och sov och domstolarna i Göteborg straffade de slagna för allsköns påhittade aktiviteter. Under socialdemokratisk ledning förfaller det svenska rättssystemet. Men vi brukar inte hänvisa till kinesisk lagtillämpning som stöd för sådana samhällsomstörtande aktiviteter som de västsvenska poliserna då ägnade sig åt. Och det var väl heller inte så mycket ”inre angelägenheter” med de EU-toppmöten som var bakgrunden till allmänhetens protester.

   Vi har hört tongångarna förut. Då brukar dom framföras av en upprörd överhet mot undersåtarnas agerande. Månne det är likadant den här gången?

7. Att studera argumentationsskillnaderna och faktahanteringen i dessa kommentarer är givande. Följande skrivning är till exempel intressant ”Men vi vet ju alla vad som hänt där de senaste åren.” Vilka är ”vi alla” och vad är det ”som hänt”? Är det inte just ”vad som hänt” som ”vi alla” uppenbarligen är ganska oense om?

   För min del tackar jag för Christer Lundgrens noggranna faktakommentar, och ser fram emot en faktakritik av denna. Med fakta menar jag då inte jämförelser med Göteborgskravallerna, då jag inte kan se annat än att denna jämförelse bara kommer fram till att överheter gör som överheter alltid gör antingen de är svenska eller kinesiska (guilt by association). ”Vi har hört tongångarna förut” är inte heller ett klargörande påpekande, utan mer ett uttryck för känslor.

8. Låt oss hålla oss kvar i Hongkong, Dennis Zackrisson! Att jämföra vad som hänt där med de övergrepp som svensk polis och rättsväsende begick mot demonstranter i Göteborg är vilseledande demagogi; det är inte att söka sanningen ur fakta. Jag ställde två frågor:

   1. Stämmer det att Folkrepubliken Kina har brutit mot avtalet mellan Kina och Storbritannien om Hongkongs rätt att ha delar av ett ’annat’ system än övriga delar av det kinesiska fastlandet?

   2. Stämmer det att de demonstrationer som slogs ned med polisvåld var enbart fredliga sådana?

   Jag kan inte se att du i ditt inlägg besvarar dessa frågor.

9. Den av egenhändigt påsatta skygglappar skapade ”blindheten” gör givetvis att verkligheten blir svårare att urskilja.

   Fråga 2 är typisk för en överhetsståndpunkt. Däri förutsätts något som aldrig påståtts, vilket gör den omöjlig att besvara klart och tydligt.

   Fråga 1 berör detaljer i avtal. För att besvara denna vore jag tacksam om Christer L kunde hänvisa till det avtal han uppenbarligen har detaljerad kännedom om. Därefter kan jag givetvis besvara frågan.

   Men det intressanta med Christer L:s frågor är den inledande meningen. Att jämföra två skeenden där det finns uppenbara likheter är tydligen ”vilseledande demagogi”. Min fråga där är: ”På vilket sätt?”

   Sen har vi det här med faktaredovisningen. I sin första kommentar påstår CL att ”den politiska oppositionens plan att förlama staden, att ta kontroll över det lagstiftande rådet med hjälp av dussintals av NED/CIA startade och finansierade ”fackföreningar” – och sedan stoppa varje lagförslag, inklusive finansiering av grundläggande tjänster som sjukhus, skolor, avloppsverk och så vidare” var det som måste förhindras. Här efterfrågar jag tydliga och enkelt kontrollerbara källhänvisningar till varje del av påståendet. Annars betraktar jag allt detta som ren, förbannad, lögn!

   Endast på detta sätt kan vi komma till en faktaunderbyggd diskussion i sak.

10. Hongkong är inte en suverän stat, utan en speciell administrativ region (HKSAR) inom Folkrepubliken Kina. Dess styrande organ är inte suveräna, utan förutsätter godkännande av Folkrepublikens regering.

    En radikal politisk antiregeringsaktivist i Hongkong med bakgrund som jurist, Tai Yiu-ting, hans anhängare och oppositionslägret låg bakom den illegala rörelsen ”Occupy Central” 2014, protesterna mot lagförslaget om utlämning 2019, och de illegala ”primärvalen” 2020. Deras syfte var helt klart att ta den styrande makten i Hongkong, och orkestrera en ”färgrevolution” i staden.

    Efter att den nationella säkerhetslagen för Hongkong antagits, planerade några människor att ta kontrollen över Hongkongs lagstiftande råd genom att gå med i valet, så att de skulle kunna lägga in veto mot budgetplanen och lamslå HKSAR-regeringen och undergräva statsmakten. Sådana handlingar anses strida mot artikel 22 i den nationella säkerhetslagen för Hongkong och mot de lokala valreglerna. Att dessa planer aktivt stöddes av USA, Storbritannien och andra utländska makter och deras media är uppenbart.

    Beroende på hur man ställer sig till kolonialism och imperialism kan man ha skilda uppfattningar om detta försök att starta en ”färgrevolution” i Hongkong för att störta HKSAR:s regering, men att det inte handlar om fredliga ”demokratiaktivister” bör man vara klar över.

    Folkrepublikens inställning till ”färgrevolutioner” framgår av denna artikel i Global Times.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.