Saddam Hussein, en gängse despot i ett arabiskt land, som trots allt var uppskattad av många och Iraks ende laglige statschef, har lynchats av dem som för tillfället inte gillade honom och som nu vill skylla allt ont i landet på honom. Till sin hjälp har de tagit världens enda supermakt USA, som hade allt att vinna på att Saddam röjdes ur vägen och som därmed åter visat upp sin öppet cyniska politik.
De allvarligaste följderna av denna lynchning är att diaboliseringen av islam kommer att öka så att korstågshysterin kan skruvas upp ännu några snäpp. Det önskade ”inbördeskriget” kommer att blir allt blodigare. Saddam kan nu bli en samlande symbol för det nationella motståndet (på gott och ont) som han knappast kunnat bli lagligen dömd och straffad. 35 år av Irakisk historia följer med honom i graven. USA:s skurkpolitik i samband med Iran-Irak-kriget blir svårare att klarlägga.
Mest iögonenfallande är väl att avrätta någon (även en gängse despot alltså) utan en juridiskt anständig rättegång – inom ramen för ”demokrati och mänskliga rättigheter”. Det borde vara en omöjlighet. Men Bush-regimen såg inga problem, vilket förstås är helt i linje med tidigare falskspel, ljugande, terrorbombande och torterande i just Irak.
Jag sörjer inte Saddam Hussein, men jag inser problemet med att inte fördöma denna lynchning. Det är inte fråga om för eller emot dödsstraff, utan om lag och rätt – eller ej? Det kan här vara på sin plats att påminna om den dödsstraffdebatt vi hade i Sverige på 80-talet ungefär samtidigt som president Reagans sändebud (Donald Rumsfeld) bakom lyckta dörrar gjorde vapenaffärer med Saddam (1983). Det politiskt korrekta var då att helt motsätta sig dödsstraff, även mot landsförrädare alltså. Varför protesterar man inte nu då? Antingen har man ändrat uppfattning om dödsstraff, eller så är förslavningen under His Masters Voice (HMV) fullbordad.
