Olle Pålsson om samtiden och Stig Dagerman

Den kraft i Sverige som uppmanar till krig är till den grad dominerande att inte ens ordet fred förmår tränga igenom.

Några få röster har försökt ta plats i det öppna offentliga rummet men blir avfärdade med hårda motreaktioner som kväver varje försök till samtal med syfte att kanonerna skall tystna och dödandet upphöra.

Trots allt förekommer, genom enskilda mediekanaler möjligheter att tränga igenom och därmed erhålla en annan bild än den statsmakten och det dominerande, dagligt utsända medieutbudet fastställer.

Jag vill mena, trots allt; på denna sida förs ett konstruktivt åsiktsutbyte. Förvisso sker den inte sällan utifrån vem som bär skulden till krigets uppkomst, men dock vill jag mena att utbytet sker med respekt, och samtal om fred tillåts ta stor plats.

Den 5 oktober i år skulle Stig Dagerman fyllt hundra år. Och vilken dagsvers hade det blivit om han levt idag? Kanske den samma, som skrevs 23 februari 1954?

En dag om året borde alla låtsas,
att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas
och ingen skjuts för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa,
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn, det kan väl hända.
Jag bara säger; Vi kan låtsas så.